Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Walakiet. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 250.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besynnerliga ornamenteringarne har stor sorgfällighet
blifvit använd. Men de bästa arkitektoniska
monumenterna försummar man och låter dem på ett
beklagligt sätt förfalla. I nyare tid har man gått så
långt i smaklöshet, att man i denna halforientaliska
stad uppfört byggnader i götisk stil. För öfrigt
förekomma också arkitektoniska besynnerligheter,
t. ex. den helige Spiridions kyrka, å hvilken
byzantinska motiver och grunddrag blifvit förenade
med götiska torn och mångahanda sirater till en
karikatur. Tornen taga sig ut som minareter, och
turken har icke just orätt, om han anser denna kyrka
för en moské. En annan kyrka, af hvilken vi meddela
en afbildning, är en af de smakfullaste i Bukarest.
Karakteristisk är den gamla chanen (herberget), som
Manuk Bey upprättat. Den bär ännu sin gamla prägel,
men har erhållit den förnäma benämningen »Hôtel
Manuk», som i ännu högre grad än många andra hoteller
är outhärdligt för menniskor med någorlunda känsliga
luktnerver och ännu mer för sådana, som gerna hålla
hud och kläder rena. Men den, som vill betrakta det
walakiska folklifvet, måste sätta sig öfver sådana
betänkligheter.
Alltså våga vi oss, vid äfventyr af hvarje fara,
in i hotell Manuk. Då det tillhörde turkarne, var
det snyggt, behagligt och täckt; sedan de kristne
kommit att husera der, har renligheten blifvit en
mer sällsynt gäst.
Hufvudbyggnad och flyglar hafva tvenne gallerier;
deras yttre gör ett behagligt intryck, allt vittnar
om fin smak och har proportioner, som erinra om ett
palats. Men i det inre finna vi detta ställe endast
motsvara någonting liknande gästgifvaregårdarne i
vissa delar af vårt land, fastän smutsigare. Allt
hvad man här ser bildar ett oredigt och snuskigt
virrvarr. Vi se siebenbürgiska formän och
tyska handtverksgesäller, turkiska, grekiska och
bulgariska handelsmän, judiska gatkrämare, hvarjehanda
dagdrifvare, zigenare och poper, bönder och sprättar,
eller män, som skulle vilja vara det. Man tränger
sig fram bredvid hvarandra på den rymliga gården
och på gallerierna; man ser drägter från de nedre
Donautrakterna, folk från bergsbygden och från
slättlandet. Karakteristisk är den polska juden med
långt skägg och hvilken bär en underligt formad,
gul hufvudbetäckning, som ser ut som en krokan af
biscuit. Med ett ord sagdt, hela sceneriet är det
mest brokiga man kan tänka sig. Låtom oss nu betrakta
byggnaden!
Rummens dörrar leda ut till gallerierna, hvilka
betraktas som promenadplatser eller lokaler, der man
kan förrätta allt möjligt. Ingen menniska generar
sig för en annan, hvar och en beter sig, som om
han vore ensam i verlden: konsiderationen för det
passande lemnas helt och hållet åsido. På dessa
gallerier rengöras kläder; barberaren klipper och
rakar; en lindansare dresserar sin apa och nyfödda
barn skötas. Der råder ett lif, som för en menniska
från civiliserade länder erbjuder ett intressant,
men ingalunda behagligt skådespel.
Hvad gårdsrummet egentligen föreställer, är icke
lätt att säga; det är allt möjligt: ett fältläger,
varumagasin, torgplats, församlingsställe
för menniskor af de mest olika kall, börs och
menageri. Man ser der utspända tyger, tält, varubalar,
fat m. m.; i den källarartade bottenvåningen ligga råa
hudar, fårskinn och buffelhorn; här och der ser man
äfven sammanhopad halm samt gödselhögar. Af ordning
kan ej förmärkas den ringaste skymt. Emellanåt kommer
en fraktvagn, en birdsch[1], en ryttare; qvinnor
utropa lifsmedel, frånspända hästar gnägga och slå
bakut, hundar skälla eller tjuta, och oerhördt feta,
bruna svin vältra sig i det öfver gården i öppet dike
ledda diskvattnet. Allt detta rör hvarken turkar eller
walaker, hvarken bulgarer eller greker; de uppgöra
sina affärer med allt möjligt sinneslugn och bilda
en i ögonen fallande motsats till de rörliga judarne,
som tränga sig fram öfverallt.
Låtom oss äfven göra en utflygt i detta för oss så
ovanliga land! Tillfället är gynnande. Ett par timmar
efter middagen spänner vår körsven för hästarne och
vi klättra in i
vår birdsch samt begifva oss i galopp åstad,
omhvirflade af qväfvande dammoln.
Man skulle kanske vilja påstå, att en birdsch är ett
högst primitivt, opraktiskt bygdt, obeqvämt samt
farligt fortskaffningsmedel; man kunde ju bryta
hals och ben, om det stjelpte. Alldeles. Men den,
som väl befinner sig i det inre af Walakiet och är
tvungen betjena sig af de derstädes brukliga åkdonen,
skall säkert sucka i saknad af de beqvämligheter
birdschen erbjuder. Den förekommer honom då, såsom en
jernvägskupé eller såsom ett ideal af beqvämlighet.
Ur småskogen vid vägen kommer plötsligen en ungefär
tioårig gosse springande mot oss; han är så naken, som
Gud skapat honom. Efter honom följer en liten flicka,
hvilkens långa hår utgör hennes enda beklädnad. Det
är ett täckt, smidigt barn, hvilket ler emot oss,
som en cherub på en tafla af Rubens. Gossen har en
hudfärg, liknande florentinsk brons.
Vi komma omsider till en ordentlig skog. Vid ändan
af den samma ligger ett värdshus, en för oss högst
angenäm syn, ty vi äro törstiga efter färden.
Så äro vi då i en walakisk by! Den öfverensstämmer
fullkomligt med den landtliga omgifningen, motsvarar
ingalunda våra begrepp om trefnad, ligger på en
grönskande höjd, saknar träd, och de menskliga
boningarne bestå af flätade grenar eller jordkulor.
Vår körsven stannade och vi klättrade ut, för att
taga platsen i närmare skärskådande. Byn utgjordes af
ungefär tjugu aflånga hus, om tre alnars höjd. Hvad
jordkulorna beträffar, så tillkomma de sålunda,
att man gräfver sig öppningar i jorden, lägger
stänger och trädgrenar deröfver samt täcker dem med
gräsmattor och erhåller på detta sätt ett nätt tak,
till och med ett grönskande.
Värdshuset var dock sinnrikare bygdt och fyllde två
ändamål, ty det var äfven inredt till kyrka med ett
altare, framför hvilket brann ett vaxljus. Popen
(presten) är alltid beredd till tjenstgöring, och
vid borden sitta alltid dryckesbröder.
Det var söndag. Zigenare spelade och det festligt
utstyrda landtfolket utförde en nationel ringdans.
Taflan företedde ett brokigt lif, och med Lancelots
tillhjelp såsom tecknare vilja vi göra läsaren närmare
förtrogen med den scen, vi nu hade framför oss,
hvarför vi hänvisa till den hithörande illustrationen
å nästa sida.
Ett dussin ynglingar bildade en krets, hvari
de långsamt rörde sig, än åt höger, än åt
venster. Derefter ljödo mandolinens och en
säckpipas toner lifligare, och unga flickor inträda
i ringen. Nu varar dansen länge; men hos de dansande
märkes ingen synnerlig liflighet. För öfrigt har
denna dans åtminstone en ganska vacker pantomimisk
tur. Dansare och danserskor vrida sig några gånger,
hålla armarne vidt utsträckta, göra ringen trängre,
träda närmare intill hvarandra, klappa hvarandra på
axlarne, böja hufvudet under den upplyftade armen
och blicka hvarandra i ögonen. Denna danstur är
den allra täckaste; den förlorar blott derigenom,
att den upprepas allt för ofta och att liflighet
och passioneradt uttryck fattas. Man påstår,
att denna dans är en qvarlefva efter romarne; men
menniskorna i forntiden hafva säkerligen utfört den
mycket lifligare, och trasteverinerna i Rom lägga
ett helt annat lif i sina ringdansar än rumänerna
vid Donau. Hos de sednare fattas synbarligen den
inre fröjden; det är, som om de under sin herres
och beherrskares spejande blickar deltogo i en
officiel förlustelse, utan att kunna frigöra sig
från en tryckande rädsla. Äfven musiken har någonting
sorgligt, nedstämdt, nästan klagande.
Längre in i landet är det lika ödsligt, men byarne
ligga der icke så långt ifrån hvarandra; åtskilliga
äro dock beskuggade af träd. Äfven funno vi här
och der buskar och ektelningar, men de förekommo
mycket sparsamt; en munter bäck sorlade och på ett
och annat ställe påträffades vinberg samt öfverallt
bevis på jordens alstringsförmåga, men tillika bevis
på menniskornas oförmåga, att göra sig den till godo;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
