Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berzelii Park. Patrik.
- Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Holmberg och i hvars tjäll litteratörer och artister
då samlades och der man strödde skämtets gnistrande
kaskader och tömde bägarens perlor.
Med de soliga dagarne och ljumma månskensnätterna
afstannar icke lifvet i parken. Äfven när drifvorna
strö sitt silfver öfver jorden och rimfrosten kanderar
träden söker man gerna upp de smala, tilltrampade
gångstigarne, för att inomhus i herr Berns salong
lyssna till en brusande orkester under det man öfver
dess estrad finner något af den blåa ethern.
Men denna interiör, hvilken, med dess vexlande
grupper och personnager, fordrar en något bredare
duk, än taflan nu medgifver, torde vi en annan gång
få tillfälle egna en särskilt uppmärksamhet.
*
Men öfver det leende, lekande lifvet höjer sig
parkens förnämsta smycke i den förevigande bilden
som en mäktig
maning till ädel bedrift, till ett något utöfver
stundens hugskott, talande med mäktig tunga till
fosterländskt sinne om de lagrar, som svensken skurit
äfven med andra vapen, än svärden.
"Ack, nya dagar upp ur natten blomma,
Som gyllne öar ur det mörkblå haf.
Som löf om våren, nya slägten komma
Och sorla, glänsa, vissna, falla af:
Men norden mer ej skåda får hans like,
Den store ordnar’ns i naturens rike.
Så länge klangen dock af svenska svärden
Med Gustaf Adolfs namn kring jorden går
Och Frithiofs-sången brusar genom verlden,
Som nordan stark och rik som söderns vår,
Så länge ock, med Sveas hopväxt vorden,
Berzelii ära glänsa skall kring norden."
Patrik.
Från flydda dagar.
Af Sofie Bolander.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 255.)
Hur lycklig var ej Adolf vid tanken på att åter
finna ett tillfälle att träffa Malin! Och dock,
delade väl hon dessa känslor? Anade hon hans
hjertas hemlighet? Klappade hennes varmare vid hans
åsyn? Dessa frågor fyllde hans själ, och om än hoppets
röst gaf honom ett önskadt svar, om den rodnad, som
han stundom sett så hastigt purpra Malins kind, då
hennes öga mött hans, lät honom ana, att han ej var
henne likgiltig, skulle han väl kunna tänka på att
få äga henne, drottningens gunstling och dertill nu
en rik arftagerska? Nej. Men under kärlekens bindel
fladdra vi alla som fjäriln kring ljuset, blinda för
faran att förbränna våra vingar vid dess låga.
Otåligheten att infinna sig på slottet var så stor,
att han skulle ankommit dit en fjerdedels timma i
förtid, om han ej under vägen af klockslagen från
domkyrkans torn blifvit påmind om sin brådska och
hejdad i sin fart. För att fördrifva denna tid tog
han vägen åt botaniska trädgården, utanför porten till
hvilken han varseblef en hofvagn. Inträdd, fick han
se de kungliga barnen, åtföljda af en kammarfru,
leka på en af gångarne, samt längre bort Malin,
stående framför en hvit törnrosbuske. Adolf ilade
med pilens snabbhet dit. Begge rodnade vid hvarandras
möte. »Ni här, fröken Rosenlöwe?» sade han.
»Ja», svarade Malin. »Barnens hofmästarinna är för
tillfället opasslig, hvarför drottningen bad mig
vara dem följaktig, på det de måtte få komma ut i det
vackra vädret. Under det jag spatserade här fick jag
se denna törnrosbuske. Hvilka herrliga blommor! Kan
man se någon skönare än denna?» Och hon visade på en
som nyss slagit ut.
»Jag tviflar på att man någonstädes får se en skönare
ros än här», sade Adolf.
»Ack, den som vågade bryta några till drottningen. Det
är hennes älsklingsblommor.»
»Vågar! ... Liksom ni ej vore oförhindrad att bryta
huru många ni behagar! De kunna icke lyckligare gå
sin förgängelse till möte.»
Malin log rodnande. »Den akademiske trädgårdsmästaren
torde vara af annan tanke.»
»Frukta icke!» sade Adolf och började afbryta blomma
efter blomma.
»Håll, håll! Ni plundrar ju busken på hela dess
prydnad!» sade Malin och ville hålla hans hand tillbaka,
då han i brådskan att afbryta en ny ros stack sig
på ett törne med den häftighet, att det stannade i
fingret och blod började rinna.
»Ni har skadat er; och det är kanhända min skuld?»
»Om så vore, har såret också sin balsam. Tillåt mig
emellertid bedja er behålla den, och just den blomman
för er sjelf.»
»Till min förebråelse? Är det så ni vill hämnas?»
log Malin.
Segerhjelm hann icke svara, innan lilla prinsen kom
ridande på käpphäst, ropande med hög röst: »Hemåt
marsch! Hemåt marsch!»
Det låg icke i hans lynne att gifva pardon, och
med allt vidare samtal var det här slut. Adolf hann
endast säga: »Skämta gerna med mina förebråelser och
min hämd, men låt mig hoppas, att ni för mitt minne
har en annan känsla!»
Adolf följde härpå Malin och de kungliga barnen till
vagnen, då hon vid uppstigandet sade: »Ni kommer ju
snart upp på slottet?»
»Jag ämnar just nu vända mina steg dit!» svarade han,
då en klatsch af piskan ljöd och vagnen rullade i
förväg mot det efterlängtade målet.
Den svärmiska känsla, som städse hos Adolf åtföljt
minnet af Malin, flammade efter hennes återseende upp
i en kärlekslåga, som från den stunden beherrskade
hela hans själ. Drömmande eller vakande stod hennes
bild för hans öga och var anknytningspunkten, till
hvilken alla hans tankar, hans förhoppningar och
framtidsplaner syftade. Huru ofta vandrade han icke
kring konungaborgens murar och blickade upp mot dess
fönster, utan annat mål, än att följa den hemliga
dragningskraft, som den plats äger, der ett älskadt
föremål vistas.
När drottningen begaf sig till Upsala hade Adolf
också beslutat sig följa efter, i förhoppning att der
lättare än i hufvudstaden skulle yppa sig tillfälle
att få träffa Malin. Drottningens gudsfruktan skulle
utan tvifvel, då hennes helsa det medgaf, kalla henne
till den offentliga gudstjensten; hennes kärlek för
kunskaper och bildning skulle locka henne att
afhöra de akademiska föreläsningarne; hon skulle bese
läroverkets samlingar, promenera i den nyanlagda
botaniska trädgården o. s. v., och öfverallt skulle
hon åtföljas af Malin, som – det visste han – var
oskiljaktig från hennes person.
Och skulle det icke kunna hända, att också han finge
vara med i de sällskap af lärda och vetenskapsidkare,
hvarmed den bildade och kunskapsälskande drottningen
sannolikt skulle omgifva sig? Huru högt våga sig icke
kärlekens förhoppningar då dess vingar först lyftat
sig till flygt?
Och Adolf tycktes gynnas af lyckan! Så snart
hans ankomst blef drottningen bekant, blef han
uppkallad till slottet och de små aftonsällskaper,
som drottningen der samlade. Hon roade sig åt
berättelserna om hans resor och det allmänfattliga
sätt, hvarpå han framställde åtskilliga, då föga
kända, vetenskapliga ämnen. En gång, då han omtalat
den af den berömde fysikern Guericke nyss uppfunna
luftpumpen och elektricitets-maskinen, och drottningen
önskade se deras verkningar, utbad han sig tillstånd
att få förevisa dem. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0287.html
