Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att göra mitt land till godo edra kunskaper. Men för
att komma till saken: jag har en belöning i beredskap
åt er, såvida jungfru Malin ej har något förhinder.»
»Jag, ers majestät?» stammade Malin rodnande och tog
två steg tillbaka.
»Kom närmare och räck mig er hand!»
Malin darrade och såg på drottningen med en blick,
som påkallade hennes mellankomst.
»Låt icke konungens nåd förskräcka dig!» nickade
denna uppmuntrande.
Malin framräckte sin hand, den Karl fattade, lade i
Adolfs och sade: »Der har ni er hjertans kär!»
Adolf och Malin stodo som drömmande, utan förmåga
att fatta hvad som händt. Då Adolf slutligen kom till
besinning, sade han: »Så dyrbara än konungens nåd och
er hand äro för mig, men utan ert hjerta afsäger jag
mig båda.»
Öfver Malins läppar kom intet ord, men hennes ögon,
hennes kinder sade allt hvad Adolf önskade veta.
Konungen liksom drottningen drogo sig till en annan
del af rummet, för att lemna dem rådrum att hämta
sig efter denna oförväntade öfverraskning.
Aldrig torde tvenne älskande så plötsligt sett sig
vid målet af sina önskningar. Sedan Karl en stund
förstulet betraktat dem och öfvervunnit sista skymten
af sina misstankar, framträdde han till Malin och
förklarade, att han efter hennes faders död ärnade
ikläda sig hans rättigheter såsom hennes giftoman och
den der hade att förse henne med hemgift, hvarpå han
anmodade drottningen att icke fördröja sin återkomst
till Stockholm, der han hoppades hon ville göra
bröllopet åt sin hofjungfru.
Då Ulrika blef ensam nedsjönk hon på sina knän,
hopknäppte händerna mot himlen och sade: »Sorgerna
vilja följa mig, men glädjen icke öfvergifva
mig! Himlen vare lofvad!»
Så snart konungen återkommit till hufvudstaden lät han
beställa en toilett af guld, icke till drottningen,
som för sin egen del föga gladde sig åt dylika saker,
men åt hennes älskade syster, hertiginnan Sofia
Amalia. Sådant var Karls sätt att godtgöra sina
oförrätter, när han kom till inseende af dem.
*
Grefvinnan på Åkertuna.
År 1689, omkring fyra år efter förut anförda
händelser, satt en dag i ett af de höga
gemaken på det nu till Louiseberg namnförändrade
Åkertuna enkegrefvinnan Eleonora Juliana Agathen,
gift i ett föregående äktenskap med en af Karl
den tiondes berömliga fältherrar, generalen,
riksrådet m. m., grefve Gyllenpik. Rummet, hvari
hon satt, med sina tre alnar tjocka fönstermurar,
sina gobelinstapeter och mörka ekpanelning hade en
dyster karakter, hvilken blef ännu dystrare genom de
för fönsteröppningarne framdragna täta gardinerna,
hvilka nästan utestängde dagen och endast tilläto
en matt skymning intränga. Möblerna voro efter
tidens smak, solida och bastanta, så att vår tids
unga damer ej skulle utan en mödosam ansträngning
förmått förflytta en stol från sitt ställe. I ett
hörn stod en spinnrock, konstmessigt arbetad af
flera olika träslag, med en greflig krona sniden på
linhufvudet och initialerna till grefvinnans namn
inlagda i silfver på mellanstycket. Rullen var till
hälften fylld af det jemnaste, silkeslena garn, som
framlupit mellan grefvinnans egna fingrar. Hon satt
framför ett bord i en högkarmad länstol, vänd ifrån
dagen, och man tyckte sig i henne skåda en typ af
en dam af den äkta svenska aristokratien. Hon var
stor och reslig till gestalt samt rak och prydlig
till hållning. Hennes anletsdrag voro hvarken fina
eller af klassiska former, men rena och välbildade,
med uttryck af klokhet, betänksamhet och lugn
värdighet. Öfver hennes hela väsende hvilade ett
moln af sorgbundenhet, men tillika ett skimmer af
undergifvenhet och ståndaktighet. Midt framför henne,
på andra sidan bordet, satt hennes son, den oss redan
bekante grefve Gyllenpik.
Emellan dem på bordet stod ett schatull, fullt
ända till brädden med papper, inbundtade och med
påskrifna omslag. De innehöllo alla räkningar
och anteckningar rörande husets ekonomi, af hvilka
grefvinnan anmodade sin son genomgå en och annan,
för att i minnet återkalla åtskilliga inkomst-
och utgiftsposter samt de förhållanden, som stodo
i sammanhang dermed. Sedan några bundtar sålunda
blifvit undersökta och andra åter lemnats orörda,
kom Gyllenpik till en, hvarpå stod antecknadt: Salig
generalens begrafningskostnad. År 1666.
»Öppna den, min son, och läs den summariska
anteckningen af de räkningar den innehåller», bad
grefvinnan.
Gyllenpik läste:
»På salig generalens bårtäcke silfverbokstäfver
61, småpunkter 15, knappar 5. På kistan fyra
silfverfötter, lod 412; fem knappar på himmelen,
lod 216. Ett kors, lod 152; den ena troféen, lod 145,
den andra, lod 144. Vapnet, lod 147; dödshufvudet, lod
65; bokstäfverna med kransen om vapnet, lod 255 1/4.
En liten ros på kistan, lod 4. Summa lod 1,540 1/4.
Skor, hvari liket var klädt, 6 dal. kopparmynt;
svart flor 61 dal. 16. 46 lod svarta fransar 57
dal. 16. Konfekt till dem som om nätterna vakade
öfver liket 431 dal. 12. Två lispund humle till
liksvepningen 15 dal. Boj 60 dal., svart kläde 1,512
dal. Liksten till stenhuggaren 120 dal., 7 böcker
papper till begrafningsbref 5 dal. 8. Ljus och bläck
till brefvens skrifning 2 dal. 12. Gulddragaren
för fransar till schabrak och kjortel till hästen,
som gick före liket, 2,454 dal. 16. Till det gemena
husfolkets sorghattar 212 dal. Remsmidaren för sitt
arbete på vagnen 343 dal. Konterfejarn för det
målade baneret m. m. 407 dal. Franska snörmakaren
833 dal. Konfekt vid begrafningsmåltiden 1,802
dal. 16. Frukt 153 dal. Till Lusfattiga i staden 100 dal.
Summa daler kopparmynt 10,726.
Sorgkläder till familj och tjenare . . 25,980.
–––––––––
Summa 36,706.»
»Sådana voro omkostnaderna för din herr faders
likbegängelse. Han lades i sin graf så, som hans höga
börd och anseende det fordrade. Det var en annan tid
än denna. O, mitt arma fädernesland, jag ville gråta
blodstårar öfver dig, om det kunde hjelpa! Hvad skall
ditt öde blifva, då dina gamla slägter, ditt stöd
och din stolthet, blifva bringade till tiggarstafven,
då afkomlingarne af deras gamla fräjdade namn nödgas
i främmande tjenst söka sin lycka och sin fortkomst,
under det vanbördingar och uppkomlingar dragas fram
i din?»
»Det skall blifva ett enda stort kronogods, hvilket
vi få äran att som skattebönder bruka, i fall vi
icke i tid uppsäga kontraktet och söka vår lycka
annorstädes.»
»Det är icke nog att vi plundras på våra gods och
egendomar, vi blifva också beröfvade våra söner. Du
reser i morgon, Herman?»
»Till hufvudstaden, som ni vet, min mor, för att
derifrån afgå med några andra ädlingar, hvilka,
liksom jag, hellre söka ära och vinning under
främmande fanor, än stanna här, för att bevittna sin
egen och andras nöd och undergång. Väl har konungen
icke beviljat oss mera än tvenne års tjenstledighet
härtill, men lyckan kan under denna tid taga oss i
sitt hägn.»
»Och under din bortovaro skall man kanske också
beröfva oss detta Åkertuna, denna enda rest af dina
fäders egendomar.»
»Till den lär dock kronan icke kunna tillvälla sig
någon rätt, emedan den aldrig tillhört hennes jord
eller gått som annat än köp mellan enskiltas händer.»
»Kommissionen[1]
har sitt sätt att räkna, och för den
är ingenting i säkerhet. Jag väntar mig en dag, då jag
skall nödgas sälja allt, ända till mitt bordsilfver,
för att betala dessa kronofordringar, för hvilka ej
några gränser tyckas utstakade, och jag skall nödgas
afskeda mina tjenare intill den sista, af bristande
förmåga att underhålla dem. Men Herren är nådig också
då han straffar, och då han lägger blindhetens
[1] Reduktionskommissionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0289.html
