Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXVII. Huru Carl X Gustaf räddade sig vid Sandomir. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad heller som var, icke just den, som sölade eller
onödigtvis drog ut på tiden.
Genast vid sin ankomst till denna flodvinkel hade
konungen börjat broarbeten vid båda floderna. Nu lät
han afbryta broarbetet midt för Sandomir och tillika
nedrifva den skans, som han der låtit uppföra. Men
bron öfver San hade icke hunnit långt. Den fiendtliga
elden hade högligen försvårat arbetet. Nu efter fyra
dagar hade man dock hunnit så långt, att man fått
bron färdig till en ö, som låg ungefär midt i floden;
men då hade ock alla timmermännen stupat. Arbetet
var således blott halfgjordt och på andra sidan ön
framflöt den andra flodarmen, både djup och bred. Det
var den 25 Mars om aftonen, dagen efter sprängningen
af Sandomirs slott.
Men konungen måste öfver, huru det nu än skulle gå
till. Hans ställning förvärrades med hvar minut, och
lika farligt var vågspelet af en öfvergång midt emot
de fiendtliga eldgapen, äfven om sjelfva medlen för
öfvergången funnits. Men endast trenne båtar, dock
temmeligen stora, lågo vid stranden af ön. Längre
ned åt strömmen kunde man se en hop småbåtar, som
lithauerna bortfört. De lågo der liksom för att
håna de tappre krigarne, derutinnan täflande med
lithauernas grinande anleten, hvilka syntes bakom
förskansningarne. De hade nu en gång fått den svenske
konungen i fällan, och de ville väl se, huru han med
lifvet skulle komma derur. De sågo honom uppföra
femtio kanoner på stranden, de sågo det svenska
rytteriet rida upp i full slagtordning och ställa
sig bakom kanonerne, som om det varit fråga om att
störta löst på de lithauiska förskansningarne utan
afseende på floden, hvilken flöt emellan.
De hade svårt att förklara hvad som härmed
åsyftades. Utan tvifvel hade svenskarne fått sitt
broarbete så färdigt, att det blott behöfdes helt
litet arbete för att sammanbinda ön med norra
stranden, och då skulle de vara färdiga att genast
sätta öfver. På annat sätt kunde icke rytteriets
framridande förklaras. De styrktes ännu mera i
denna åsigt, då de sågo det svenska fotfolket under
konungens eget befäl frammarschera, likaledes i
slagtordning. Men detta stannade icke på samma strand,
som ryttarne. Under flygande fanor och klingande spel
fortsatte det sin marsch öfver bron till ön och öfver
denna fram till begynnelsen af den på andra sidan
påbegynta bron.
Allt detta var icke annat än en krigslist af konungen
för att bibringa fienden den öfvertygelsen att han
verkligen hade medel till sitt förfogande, så att han
när som helst kunde öfvergå floden. I sjelfva verket
inskränkte sig dessa medel endast till de nämda
tre båtarne. Öfverstarne Gustaf Kruse och Didrik
La Chapelle fingo befallning att med trehundra man
utvaldt fotfolk på dessa båtar gå öfver till andra
stranden och, om de lyckades vinna fast fot, skicka
båtarne tillbaka efter mera folk.
Så inbröt skymningen, och nu började de svenska
kanonerna spela. Allt insveptes i rök, medan från
fotfolket på ön hördes den mest skallande krigsmusik
af trummor och trumpeter. Då gafs tecken åt de
trenne båtarne, som sakta lade ut från ön. De rodde
med försigtighet öfver strömmen; kanonernas dån och
den bullrande krigsmusiken förtog hvarje ljud af ett
oförsigtigt årslag, medan den täta krutröken insvepte
dem i en ogenomtränglig slöja, så att fienden märkte
intet af dem. Lithauerne sköto lifligt med sina
kanoner från förskansningarne, och det svenska
fotfolket på ön led betydligt af deras eld. Men
båtarne gingo skottfria öfver strömmen. Stunden
skulle dock snart komma äfven för deras besättning,
hvilken liksom välkomnades af det blixtlika skenet
ur de fiendtliga kanonmynningarne. Hela stranden
tycktes, när de affyrades, stå i ljusan låga. Vid
skenet af denna kanoneld sågo de, när de nalkades
den fiendtliga stranden, ett tätt buskverk, och hit
styrde de båtarne.
Hastigt som tanken störtade de trehundra krigarne
upp ur båtarne, ilade upp för stranden och stormade
närmaste skans. De lithauer, som befunno sig här,
trodde knappast sina ögon, då de varseblefvo de
fiendtliga ansigtena och hörde
det svenska stridsropet. De bragtes genast i
oordning. Det var alldeles klart, att svenskarne
fått bron färdig och nu som bäst tågade upp mot
förskansningarne. En oemotståndlig förskräckelse grep
allas sinnen, man tänkte icke ett ögonblick på att
försvara sig. Alla kastade sina gevär och flydde, det
fortaste de kunde. Ropet, att svenskarne gått öfver
floden och redan befunno sig inom förskansningarne,
spred sig med löpeldens hastighet genom hela den
lithauiska hären, och öfverallt blef verkan den
samma. Hela hären fattades af en förskräckelse,
som icke tillät någon redig tanke. I full förvirring
öfvergåfvo alla både skansarne och lägret och grepo
till flykten, lemnande i sticket sina kanoner, alla
förråd, fanorna och trossen.
Konungen sjelf befann sig på ön hos fotfolket,
och som vanligt midt i värsta elden. En styckekula
flög dervid fram mellan hans fötter och uppkastade
jorden, så att konungens ansigte och kläder alldeles
öfverstänktes, dock utan att för öfrigt göra
någon skada. Konungen förblef på sin plats, vakande
öfver arbetet med bron, som orubbadt fortgick, och
spanande ut öfver floden, om han skulle se båtarna
återkomma efter förstärkning. Han fick också den
efterlängtade underrättelsen. En korporal och några
soldater af Helsinge regemente summo öfver floden
och kommo till de ofvan omtalade båtarne, som lågo
bortåt flodmynningen. De lyckades föra dessa öfver
till ön och tillika den underrättelsen, att fienden
var stadd i full flykt.
Vi kunna föreställa oss glädjen så väl hos
konungen, som hos de öfriga. Tvåhundra hästar och en
förstärkning af fotfolk öfverfördes genast på båtarne,
och med fördubblad ifver fortsattes arbetet med
brobyggnaden. Denna blef också under natten färdig,
så att redan före dagningen några regementen rytteri
kunde gå öfver. Klockan 10 påföljande förmiddag stod
Carl Gustaf med hela svenska hären på norra sidan om
floden San midt i det fiendtliga lägret.
Detta var rikt försedt; slagtboskap fanns i mängd och
flera hundra vagnar med munförråd. Hären fick sålunda
andas ut och hvila upp efter sina ansträngningar och
umbäranden af alla slag. Emellertid vågade konungen
icke länge dröja, ty, ehuru faran för ögonblicket var
afvärjd, kunde hon när som helst infinna sig ånyo,
innan han kommit till Warschau, der närmaste svenska
styrka befann sig. Lithauerna skulle otvifvelaktigt
snart hämta sig från sin förskräckelse och komma
tillbaka samt kunde, äfven om de icke vågade inlåta
sig i öppen strid, blifva farliga nog, för att icke
tala om Czarnecki, hvilken skyndat norrut på vestra
stranden af Weichseln att möta den till konungens
undsättning framtågande markgrefven af Baden.
Ammunitionen och fotfolket inskeppades på båtar för
att utför Weichseln föras till Warschau. Konungen
och rytteriet skulle tåga landvägen. Men konungens
farhågor sannades snart, ty lithauerne samlade sig
på andra sidan Wiprek-floden, der denna faller ut
i Weichseln. Wiprek är en liten flod, som flyter i
nordlig och vestlig riktning till Weichseln, och just
i vinkeln mellan dessa båda floder låg den lilla byn
Golumbo, der Carl Gustaf segrade öfver Czarnecki
vid sitt tåg söderut den 8 Februari. Platsen är af
strategisk betydelse, och nu är der uppförd en stark
fästning med namnet Iwangrod. Ställningen kunde
här blifva den samma, som vid Sandomir, isynnerhet
om Czarnecki lyckades öfvervinna markgrefven och
sedan vände sig mot konungen. Det förra inträffade
verkligen. Den 28 Mars blef markgrefven slagen vid
Warka, men Czarnecki, som öfverallt utspred, att han
lemnat den svenske konungen efter sig som en besegrad
fiende och måhända äfven sjelf var af den åsigten,
isynnerhet som Lubomirski och Sapieha borde kunna
sköta denna lilla här, – Czarnecki gick vesterut till
Posen, som han började belägra.
Härigenom underlättades väl Carl Gustafs framtågande,
men faran var i alla fall tillräckligt stor. För att i
tid bereda öfvergången öfver Wiprek skickade konungen
Rutger v. Ascheberg förut. Det var en tapper och
bepröfvad krigare, bekant sedan trettioåriga kriget,
och hade under tåget söderut inlagt stora förtjenster
samt i Jaroslaw blifvit utnämd till öfverste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
