Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sagokrans från Thüringen. Sigurd Winge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Frankenstein, som förklarat honom, att de anse
det höga berget som sin egendom. Plötsligen höjer
Ludvig sitt hufvud, hans ögon blixtra och öfver
munnen leker ett leende. »Jag skall öfverlista
dem, vänta blott till dess det blir natt!» mumlar
han. Och då, hvilken rörelse bland buskar och snår,
öfver stock och sten! Det är mörkt och man skönjer
knappt Ludvigs höga gestalt, der han nu vandrar
i spetsen för en trupp af mång hundrade män, som,
bärande korgar på sin rygg, under tystnad omsider
nå bergets topp. »Låt tömma korgarne», befaller
han, »här har jag nu jord från mina ägor och efter
detta lyster det mig se den i ögat, som kan säga,
att borgen ej blir uppförd på min egen grund.» Och
Ludvig står med murslefven i sin hand och lägger
den första stenen till Wartburgs borg, hvarefter han
pådrifver byggnadsarbetet med all fart. Herrarne till
Frankenstein förgrymmas då öfver att Ludvig ej afstått
från sitt företag och klaga vid Tysklands landsrätt
öfver sina kränkta rättigheter. När Ludvig spörjer
detta, sammankallar han sina vänner. Se, huru han nu
åter står på bergsplatån, omgifven af tolf riddare,
deras svärd blixtra, de sänka dess spetsar i jorden
och svärja: »så sannt mig Gud hjelpe, uppföres borgen
på Ludvigs af Thüringen egen grund och botten!» Och
så, efter få år, resa sig de stolta tinnar, som bära
namnet Wartburg efter de hänryckta ord Ludvig yttrat,
då han för första gången nådde bergets topp.
Nu lefver Ludvig i sin kära borg i fröjd och gamman,
jemte sin gemål, den undersköna Adelaide. Och år
förrinna. Hvad är det för en ande, som då så oroligt
börjar irra omkring på borgen? Se, hans anletsdrag
ha’ likhet med den unge, käcke borgherrn, men nu så
bleknade, förstörde. Tänker månne Ludvig »springaren»
derpå, att han mördat Pfalz-grefven Fredrik för att
sedan äkta hans gemål? Ja! Och till hvad pris som
helst måste nu denna gerning försonas. Priset blir
den sköna Adelaide. Hör hennes suckan och klagan,
då hon lemnar sin gemål, för att sedermera inträda
som abbedissa i Scheiplitz’ kloster. – Men får
den oroliga anden nu lugn? Nej, de mörka tankar,
som framkallats af den mörka gerningen, fortfara
att drifva sitt spel. Då – bort med den furstliga
purpurn! I munkens tysta cell inträder Ludvig och
der finner han ro i döden.
Efter honom följa trenne Ludvigar, som söka med
klokhet styra sitt land och göra sig älskade af
sitt folk, de bygga kyrkor och kloster i Eisenach
och efter lyckliga fejder med mäktiga grannar föra
de rika skatter till borgen.
Då den siste af dessa grefvar dör utan bröstarfvingar,
tillträdes Wartburg af hans bror Herman I,
Pfalz-grefve af Sachsen. Det är en tapper furste,
som lika väl förstår handtera svärd, som luta,
och han samlar omkring sig Tysklands mest firade
skalder. Der sitta nu dessa berömda minnessångare
kring »det runda bordet»; se bardernas inspirerade
blickar, hör flödande improvisationer – en poetisk
täflingsstrid är för handen. Inom skrankorna hafva
redan trädt Heinrich von Ofterdingen, den store
diktaren af »Nibelungenlied» och Heinrich vom
Veldeken, den »dygdige skrifvaren». Ofterdingen
sjunger om Leopold af Österrike och Veldeken om
landtgrefve Herman. Reinhard von Zwetzen och Wolfram
von Eschenbach äro skiljedomare. Hvilka gnistrande
ögon, hvilka upphettade ansigten kring detta runda
bord, hvilka väldiga knytnäfslag mot dess skifva! I
fullt raseri resa sig alla. Ja, den öfvervunne
skall lemnas åt bödeln! Det är ej längre en täflan,
det är en strid på lif och död. Ett »sångarkrig» –
ned med den besegrade! Skarprättaren är beredd, hans
snöre hänger redan från borgens tinnar. Eschenbach och
Zwetzen, fram med er dom! – Veldekens vänner, hvarföre
gån j afsides, frukten j att Ofterdingen skall vinna? –
Det synes åtminstone så på deras dystra miner, som
de söka dölja under en lismande mask, då de framkomma
med ett förslag om att icke skiljedomarnes ord, utan
ödet må afgöra mellan sångarne. Alla gå in härpå: –
Tärningar kastas, hör hur de skramla och falla mot
ekbordet! Lif eller död! – Ofterdingen skall hänga! –
»Spelet är falskt!» ropar skalden af Nibelungenlied,
men Veldekens vänner skynda att gömma tärningarne. Då
störtar Ofterdingen fram till landtgrefvinnan Sophies
knän och bönfaller, att, innan man verkställer domen
öfver honom, de först måtte höra hvad den mångkunnige
mäster Klingsor, från det aflägsna Ungern, kan hafva
att säga. Ofterdingens sångarbröder hafva ingenting
att invända häremot, så vida han innan år och dag
står med undermannen i deras krets. Och innan den
utsatta tiden förrunnit är den firade ungerske
sångaren, så erfaren i alla menskliga vetenskaper
och magiska konster, Ofterdingens gäst. Då uppflammar
striden ånyo med samma häftighet. Klingsor är på sin
skyddslings sida och vandrar på Wartburg, täflande
med Wolfram von Eschenbach i djupsinniga gåtor. Med
hvilka allvarliga blickar betraktar icke Klingsor de
stridande, förgrymmade parterna, ett ögonblick synes
han tveka att finna ord, för att tygla denna sinnenas
babyloniska förbistring, för att rädda sångaräran. Då
glider ett leende öfver hans tunna läppar och han
står med den utsträckta trollstafven i sin hand,
frammumlande mystiska, obegripliga ord. Hastigt höljes
salen i det djupaste mörker, genom luften far ett
hväsande ljud, slottet darrar på sina grundvalar och
de bestörta sångarne falla till magikerns fötter. Men
mörkret delas, en gestalt, liknande en eldslåga,
står midt ibland dem, och Klingsor frågar: »Höge
Nasion, mäktige ande, hvad har du att befalla?» – Då
börjar anden i bittra ord utfara mot tidens laster
och dårskaper, han tadlar isynnerhet de andliga
och verldsliga herrarnes missbruk och förvillelser
och slutar att säga: »Hvad är det som kullstörtar
lagar, som drifver menniskor i fejd? Är det ej
afundens djefvulska känsla? Allt ifrån Evas tid har
den herrskat i verlden – dock, för att kämpa mot
den skänktes oss gåfvan af sången. Sök derför att
rena ert hjerta och genom den fatta gudomens mål,
som är kärlek!» De bäfvande sångarne se nu huru den
lågande gestalten långsamt upplöser sig i en ljus,
blåaktig dimma, sakta, underbara toner dallra
genom luften, ett sken, som af en morgonrodnad,
skimrar genom salen och dagen står åter i sin fulla
glans. Då sluta sig barderna bröst mot bröst och
borgen återskallar af eviga vänskapslöften och eder
om att gemensamt samverka till konstens stora mål. Så
slutades »sångarkriget på Wartburg». Men Hermann I
stannar på sin borg, omgifven af skalderingen. Väl
drager landtgrefven en och annan gång ut i härnader,
framkallade af hans vankelmod, en svaghet som något
fördunklar Hermanns namn, hvilket lyser så klart på
sångens sagomkransade arena. Men midt under dessa
sitt lands förvecklingar tänker han på ett förslag,
som mäster Klingsor framkastat för honom. Och så tåga
en dag präktigt rustade riddare ut genom Wartburgs
murar. De äro sändebud från landtgrefven och draga mot
Pressburg, för att anhålla om ungerska konungadottren
Elisabeths hand för hans elfvaårige son Ludvig. Genom
Klingsors bemedling blef det älskliga barnet, som
blott sett fyra somrar, med stora högtidligheter
öfverlemnadt åt sändebuden. Kostelig att skåda är
barnabrudens morgongåfva: tusen fullvigtiga mark
silfver, badkar och vagga af samma metall, och rara
klenoder och skimrande smycken.
Och nu öppnas åter borgens portar: den unga bruden
och hennes följe hålla sitt intåg. Se den främmande
konungadottren med sina ljusa lockar och mildt
strålande ögon. När folket i Eisenach betraktar
henne, tänker det på den heliga madonnans englar. Hör,
salarne på Wartburg genljuda af de trolofvades lekar,
skämt och sång, se huru Ludvig leder sin Elisabeth
till dans. – Men hvarföre sitter hon nu så tankfull
vid det hvälfda bågfönstret, hvarföre blicka hennes
ögon sorgsna i fjerran? Gråter hon månne Hermann
I:s dödliga frånfälle? Ack, bättre vet hon, han
är ju salig i himmelrik! Nå, kanske gör det hennes
unga hjerta ondt, att den blifvande svärmodren ej
är henne huld och derföre gerna skulle vilja sända
henne åter till sitt land igen, eller att svägerskorna
ej tåla höra beröm öfver hennes blygsamma väsen och
gudfruktiga sinnelag? Nej – de bittra utfall hafva
halkat förbi hennes milda själ, likt uddlösa pilar,
utan att såra. Elisabeth tänker blott på «hjertevännen
kär» – månne han ej längre älskar henne? Men hon får
det lugnande svaret från den unge fursten, som folket
kallar »den helige», i det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
