Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I höstens dag. Maximilian Axelson. - Två scenens heroer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du skådar, mulen, trädets nakna yta,
du mins det rika löfverk, som det bar;
var trygg: sin kraft det äger ännu qvar,
än lifvets safter i dess ådror flyta.
Stå ej lik sorgen vid den svarta båren:
dödt är ej det, som du såg lefva nyss;
– ack, det blef rördt af liemannens kyss,
blott för att slumra till den nya våren.
Träd ut i qvällen, se hur månen klara
vidt ikring land och sjö sitt skimmer strör,
se stjerneverldarne der ofvanför:
det höga eviga, det underbara!
Naturens vexling må din fröjd ej hämma,
hur än i ljus, i mörker den sig klä’r,
och hör du stormen våldsamt brusa här,
märk der en ton utaf verldsandens stämma!
Bakom en förlåt, bak’ ett fängselgaller
i jordelifvets dunkla rum vi stå;
det skymda ljuset först vi skåda då,
när fängslet brytes och den förlåt faller.
Ur höstens sådd det gyllne ax framträder,
och fram ur natten dagen åter går:
ur hösten födas skall på nytt en vår
med solig blick, med festligt gröna kläder.
Maximilian Axelson.
Två scenens heroer.
Såsom det är fallet på så många ställen och i så
många förhållanden: att man i brist af en närvarande
verklighet måste hålla till godo med minnet af en
förfluten – sålunda är det bland annat äfven fallet
med Englands dramatiska konst för ögonblicket. Under
det att den engelska scenen icke för närvarande är
i stånd att utföra den klassiska repertoiren i en
anda, som är den värdig, och medan den i farcen eller
den lägre komedien icke är i besittning af något
namn, som hunnit synnerligen långt utöfver Englands
gränser, lefver den bättre delen af allmänheten i
erinringen om de stora konstnärer, hvilka på sin tid
hafva spridt en glans öfver den engelska teatern,
så att den strålat för alla såsom ett mönster till
efterbildning. De stora skådespelarnes lefnad och
framställningskonst göras gång efter annan till
föremål for noggrann undersökning och sorgfällig
skildring, och sålunda hafva t. ex. under loppet af
de sista åren utkommit tvenne utförliga biografier
öfver David Garrick och Edmond Kean, den engelska
scenens lysande dubbelstjerna, från hvars två klot
konstens strålande skimmer faller lika lysande och
lika oförgängligt, medan för öfrigt de krafter,
hvilka styrde deras banor, voro så olika, att den
ene blef lika excentrisk och orolig, som den andre
var säker och fast.
Garricks lefnad, med hvilken vi i dag skola
sysselsätta oss, var i sjelfva verket präglad af
en sådan harmoniens skönhet, som det blott faller
på få konstnärers lott att lefva under. Redan
tidigt i barndomen lät kallelsens röst höra sig,
och hans blifvande bestämmelse yttrade sig då
såsom en ovanlig liflighet och en sällsynt gåfva
att berätta och framställa det, som hade gjort
intryck på honom. Den goda skolundervisning, han
åtnjöt, utbildade hans medfödda sinne för poesi och
gaf honom smakens supplement till den omedelbara
begåfningen. Sålunda se vi, att han redan som ung
man, då ban till provisorisk lefnadsställning valt en
vinhandlares yrke och i den afsigten, som man sagt
om honom, »fått sig en källare med tre fat ättika»,
– att han redan då nästan uteslutande umgås med
skådespelare, att han med tillhjelp af detta intima
förhållande har fritt tillträde bakom Drurylanes
och Conventgardens kulisser, att han fått en farce
antagen på den förstnämda teatern och har en annan
nästan färdig i sin pulpet, att hans penna ständigt
öfvar sig på små kritiska notiser, och att slutligen
hans sceniska talent är så erkänd, att han en afton,
då skådespelaren Woodward i anledning af opasslighet
icke kunde utföra början af sin roll, fick tillåtelse
att spela första akten i hans ställe och gjorde det så
fulländadt, att ingen, då sednare Woodward fortsatte,
anade att han hade haft någon suppleant.
Det kunde ju icke vara tvifvel om, att sådana anlag
och en så säkert bestämd själsriktning skulle bryta
igenom alla hinder, så mycket mera som Garrick
allt tydligare fattade den mission, som var honom
förbehållen, och hvars uppgift var att rensa teatern
från den konventionella och monotona deklamation,
hvilken gestaltat sig till en stereotyp form i
tragedien och den högre komedien. Att allmänheten
var mogen
för att tåla en genomgripande förändring och se
denna konstiga onatur aflöst utaf naturens realism,
hade visat sig kort förut, då Garricks vän Macklin i
Februari 1741 hade gjort mycken lycka som Shylock,
oaktadt han utförde den på ett helt annat sätt än
hittills, i det han förändrade den från en komisk
roll – den föregående traditionella uppfattningen –
till en tragisk.
Den reform, för hvars riktighet och nödvändighet
Garrick hade fått ögonen öppnade, och som han kände
sig kallad att verkställa, är emellertid blott ytligt
betecknad genom den utsago, att den skulle afskaffa
den deklamatoriska replikframsägelsen och sätta
det naturliga uttrycket i stället. Häruti ligger
nämligen den långt djupare och långt mera afgörande
bestämmelsen, att det är skådespelarens uppgift att
fördjupa sig i rolen, att förvandla dess tankar till
sina egna oeh återgifva dem såsom en sjelfframbragt
produkt, kort sagdt, att resignera gent emot alla
deklamationens frestelser, i motsats till den gamla
skolans lag, hvilken såg konstens kulmination i
det rhetoriska och betraktade den dramatiska versen
som en lysande klädnad, hvars färger skulle spela i
ljuset, och hvars tyg skulle betäcka individualitetens
former med sina mjuka veck. Att detta var Garricks
uppfattning af reformens natur, visade han vid sin
första debut i »Richard den tredje», ty det som strax
slog publiken vid denna framställning, var just det
ovanliga, att skådespelaren helt och hållet försvann
bakom kungens skepnad, att rösten icke användes till
att frambringa sjelfständiga effekter, utan just gaf
det noggrannaste uttryck för den sinnesstämning den
skulle tolka. De yttre medel, af hvilka Garrick var
i besittning till lösningen af denna uppgift, voro
i en sällsynt grad harmoniska: en välformad figur,
något under medelhöjden, en intelligent klar blick och
en klangfull stämma, hvilken, utan att vara stark,
dock var så distinkt, att dess finaste modulationer
kunde förnimmas till och med i den aflägsnaste vrå
af huset. Dessa medel styrdes nu säkert mot målet af
den inre uppfattningen af uppgiften och understöddes
icke minst af de iakttagelser, som Garrick med aldrig
tröttad uppmärksamhet hade gjort genom att ständigt
se rollen utförd af medelmåttiga skådespelare.
Så ovanligt det nya fenomenet var, så slog det dock
strax hela åskådarkretsen med sanningens öfvertygande
kraft. Garricks framgång var fullständig och steg
för hvarje afton han uppträdde, antingen det var i
den Shakespearska repertoiren eller i de moderna
komedierna, ty för begge rollfacken hade han en
lika afgjord begåfning. »Denne unge man har aldrig
haft sin like såsom skådespelare och skall aldrig få
någon medtäflare», sade Pope, efter att hafva sett
honom två gånger, och Garrick underlät icke att låta
detta och dylika yttranden gå vidare till sin ärbara
familj, hederligt borgarfolk, hvilka hade varit nära
förtviflan då de hörde, att David hade öfvergifvit
sin säkra borgerliga ställning för att slå in på
gycklarens farliga och föga ansedda väg. Han gjorde
dem i sina bref upprepade gånger uppmärksamma på,
att man dock hade känt åtskilliga aktningsvärda
skådespelare, att »mr Pitt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
