Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXVIII. Gustaf II Adolfs besök i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afslutades under modrens varma välsignelse. Om allt detta
nämner konungen i sitt utkast helt kort: »Sedan
predikan var ändad, skaffades de af vägen, som man
intet ville hafva till tillsiare[1] och jag kallades
in. Mitt tal till C. f. Hennes svar.»
»Sedan fördes jag» – heter det vidare – »uti hertigens
af Kurland kammar, samtalade om hvad som passerat
under resan. Medan vardt måltiden färdig, och jag
inbjuden att blifva till måltids. Vid jag nu hertigen
af Kurland dit följde, kallades jag allena af allt
manfolk derin och den lille af Kurland och sattes
till bords med båda C. f.[2].
Dermed slutar konungens utkast. Han lemnade snart
Berlin och gjorde en resa åt Pfalz, hvarifrån han
återvände till Stockholm, dit han anlände den 1
Juli. Sednare på året öfverfördes Maria Eleonora till
Sverige och blef Gustaf Adolfs drottning.
Elfva år derefter kom Gustaf Adolf tredje gången till
den kurfurstliga hufvudstaden, denna gången icke ensam
och i hemlighet, som de båda förra gångerna, utan i
spetsen för sin här och omgifven af sina generaler.
Hvad som nu föranledde hans besök var det hemska
öde, som hotade Magdeburg, om icke hjelp i tid
kunde lemnas staden. Gustaf Adolf hade, emot allas
förmodan, haft idel framgångar, sedan han landsteg
på Tysklands jord. Pommern med Stettin och Stralsund
utom åtskilliga andra fasta orter hade fallit i hans
händer och dagarne förut hade han med stormande hand
tagit Frankfurt an der Oder och vunnit Landsberg
genom uppgifning. Tilly hade lemnat Magdeburg för
att skynda Frankfurt till hjelp, men möttes vid
Jüterbock af underrättelsen om dess fall, och då hade
han återvändt till Magdeburg för att, om möjligt,
bemäktiga sig denna stad, innan Gustaf Adolf hunne
ankomma till hjelp. Den 3 April togs Frankfurt och
den 16 Landsberg. Det var dagar fulla af oro och spänd
väntan, ty Magdeburgs fall, hvilket var att förutse,
om ej skyndsam och kraftig hjelp kunde mellankomma,
var ej blott en olycka med afseende på det öde, som
tvifvelsutan skulle öfvergå staden, utan äfven ur
högre synpunkt en förlust för hela den sak, som de
svenska vapnen uppburo, för att ej tala om ortens
vigt ur strategisk synpunkt, något som ingalunda
undgick Gustaf Adolfs fältherreblick.
Men hjelpen berodde på de tvenne kurfurstarna Georg
Wilhelm af Brandenburg, Gustaf Adolfs svåger,
och Johan Georg af Hessen, båda inskränkta och
trångbröstade, utan förmåga att lyfta blicken utöfver
sina egna i ögonen fallande fördelar, men derföre ock
i sjelfva verket sättande allt på spel. Medan Gustaf
Adolf uppehöll sig i Frankfurt, ankommo emellertid
sändebud från hans svåger, Georg Wilhelm. Denne svage
och vankelmodige furste, hvilken hela tiden allt
ifrån det svensk-polska kriget stod emellan två eldar,
nämligen svenskarna å ena sidan och å den andra först
Sigismund – af hvilken han hade Ost-Preussen som län –
och sedan kejsaren, som var hans tyska öfverhufvud,
– denne furste hade nu blifvit uppskrämd genom ett
bref från kejsaren och Tillys tåg mot hans land –
då denne ville rädda Frankfurt –, och derför kommo
hans sändebud för att underhandla om förbund med
Gustaf Adolf.
Denne önskade naturligtvis ingenting högre, men
fordrade för sin säkerhet, att få inlägga svensk
besättning i Küstrin, en fästning belägen midt för
Warthes inflöde i Odern och af den största vigt. I
händelse af olycka var det nämligen att förutse,
det den svage kurfursten skulle öfvergifva sin
bundsförvandt, som då stod der alldeles blottad
och utan någon utsigt till räddning. Detta vilkor
förkastades emellertid af Georg Wilhelm. Konungen
yttrade till sändebuden, »att han strax ville följa
dem, och förmodade, att kurfursten, när konungen
komme närmare, skulle annorledes sig besinna till de
evangeliskes gemensamma bästa, hvilka med Magdeburg
mycket
äfventyrade, och icke för Küstrin, om konungen
derframför måste lemna en del af sin här, förorsaka,
att den svenska hären blefve så försvagad, att
Magdeburg icke kunde undsättas.» Med detta svar
återvände Georg Wilhelms sändebud, och konungen satte
oförtöfvadt sitt ord i verket och följde dem.
I Landsberg mottog konungen bref från Johan Georg,
den sachsiske kurfursten, hvilken på mötet i Leipzig
tappert druckit om med de öfrige furstarne och mellan
skål och vägg rådplägat om bästa medlen att befästa
Guds ord och den tyska friheten, »påtagande sig» –
vi anföra här en tysk författares ord – »lika mycken
vedermöda, som biskopen, hvilken, då han brände
fingrarna på steken, utropade: Quid non patimur
propter regnum Christi?[3]. Konungen hade erbjudit
sig att bistå de evangeliske furstarne, om de förbundo
sig med honom, men Johan Georg eller »Öl-Göran»,
såsom han kallades, svarade afböjande. Detta bref kom
konungen tillhanda i Landsberg. Antingen måste således
Magdeburg gå förloradt, eller också måste konungen
tvinga sig till den säkerhet, som han måste förskaffa
sig i händelse af ett misslyckadt räddningsförsök.
Så stodo sakerna, då konungen ryckte vesterut, för
att personligen sammanträffa med sin svåger. Tåget
gick till Köpenick, en liten ort med ett gammalt
kurfurstligt slott på en ö i Spree omkring en mil
österut från Berlin. Härifrån skickades först en
grefve von Ortenburg och dagen derpå Gustaf Horn till
kurfursten i Berlin med konungens gamla anhållan om
Küstrin. Grefven mottogs och affärdades med idel
artigheter, och knappt hade han kommit åter till
svenska högqvarteret, förr än markgrefven Sigismund
anlände med anhållan, att konungen ville låta sina
ombud sammankomma med kurfursten. Derföre sändes
Gustaf Horn dagen derpå. Mycken oro och villrådighet
rådde naturligtvis vid kurfurstens hof, såsom fallet
alltid är när vankelmodet och omanligheten tvingas
att se faran under ögonen. Ännu värre blef det,
när bud kom, att konungen nalkades i egen person.
Nu begaf sig kurfursten med hela sitt hof, äfven
fruntimren, ut att möta sin svåger. Man hade kommit
ungefär en half fjerdingsväg utanför staden, då man
fick se konungen komma. Han red i spetsen för 400
ryttare, och bakom honom syntes fanorna af tusen
musketerare komma framtågande. Mötet var i yttre
afseende det allra vänligaste. Kurfursten kunde
icke nog ödmjukt buga för sin segerhöljde svåger,
ehuru hvar man kunde se, huru räddhågan tittade
fram ur hans ögon. De två gingo afsides till en
bredvid liggande lund, der de samtalade en stund
med hvarandra, tills kurfursten bad att få rådgöra
med sina medföljande herrar. Konungen tillät det,
och under tiden samtalade han med kurfurstinnan
och hennes moder på sitt vanliga, ridderliga och
tillvinnande sätt. Men så återkom kurfursten med
nekande svar. Man såg, huru konungens anlete mörknade,
han yttrade några allvarsamma ord till sin svåger
och redde sig till att återvända till sin här.
Hvad han sade, hafva vi icke funnit upptecknadt,
men utan tvifvel var andemeningen den samma, som då
han talade till samma sin svågers sändebud, hvilket
kort efter hans ankomst till Tyskland kom till honom
i Stettin med den enfaldiga anmodan å sin herres
vägnar, att konungen måtte vända om. »Det är nu hög
tid» – sade konungen då bland annat – »att något
litet öppna ögonen och lösslita sig från goddagarne,
på det kurfursten icke längre måtte i sitt eget land
vara blott och bart en ståthållare under kejsaren,
ja, under en hans tjenare: qui se fait brebi, le loup
le mange[4]. Nu kan han, om han vill, besätta sitt
land och försvara sina fästningar. Vill han det ej,
så gif mig nu t. ex. Küstrin blott, och jag vill
försvara den samma. Hvad viljen I eljest göra? Ty
det säger jag eder klart på förhand: jag vill ej veta
af eller höra talas om neutralitet. Kurfursten måste
vara min vän eller min fiende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
