Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himlens Son. - Drag ur det fornnordiska hemlifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slägting till denne, vid namn Yoritomo, uppträdde då till
hans försvar, bekrigade och besegrade fursten och
satte den gamle Mikado till styret igen. För denna
tjenst blef Yoritomo utnämd till öfverfältherre, en
värdighet, som sedan förblef inom hans familj, och af
denna värdighet uppstod småningom Siogun eller den
kejsare, som styrde de verldsliga angelägenheterna, på
samma gång han utgaf en lag, hvilken förbjöd Mikadon –
på grund af att hans gudaursprung var allt för högt –
att befatta sig med verldsliga angelägenheter. Efter
denna tid ålåg det Mikadon att endast afdöma
kyrkliga frågor och att upphöja fromma aflidna till
helgon. Mikadons hof blef också medelpunkten för
Japans litteratur och der vistas de berömdaste
teologer, historieskrifvare och skalder. Denne
»himlens son», hvars palats kallas Dairi, vistas
i Kioto. Dit komma årligen Kami eller undergudar
i ett festligt tåg och stanna en månad i palatset,
för att betyga sin underdånighet för Mikadon, hvars
ansigte, doldt bakom ett förhänge, dock ingen får
skåda. För den nedre delen af kejsarens gestalt,
som är insvept i ett luftigt, men prunkande hölje,
utföres således de österländska bugningarne. Kamis
tempel äro under tiden öde, ty när gudarne icke äro
hemma, kunna de naturligtvis ej höra några böner!
En särdeles maktpåliggande sak var dock anförtrodd
Mikado – det ålåg honom nämligen att dagligen
flera timmar å rad sitta orörlig på sin tron i
och för bibehållandet af jemnvigten i Japan. Vid
dessa tillfällen fick han hvarken röra hufvudet åt
höger eller venster, ty från hvilket väderstreck han
bortvände det samma skulle rikets jemnvigt rubbas. Vid
en lika oförmodad som oförlåtlig nysning från en
Mikado blef detta bruk afskaffadt, och man beslöt
vid de bestämda timmarne ställa kronan i kejsarens ställe.
Betraktom denne gudaburne, huru han i all herrlighet
sitter på sin tron; för hög att på nära håll nalkas af
jordens dödlige, för hög att röra sig, bäres han rum
ur rum af sitt hoffolk, och blott en gång i historien
vet man att en Mikado begagnat sina ben, nämligen vid
en eldsvåda i Dairi, då högstdensamme måste traska
bort undan lågorna. Detta var naturligtvis ett brott
mot all etikett och gudanatur, och som något oerhördt
bevaras hågkomsten deraf bland den japanesiska häfdens minnen.
Mikados makt är evig, men tiderna äro
föränderliga och han befattar sig nu mera
äfven med verldsliga angelägenheter, ty Siogun,
äfven Taïkun kallad, är störtad; och som ensam
herrskare, omgifven af »ofelbarhetens» gloria,
helsas nu den gudomlige, helsas nu »himlens son».
Peregrinus.
Drag ur det fornnordiska hemlifvet.
Den teckning, vi å nästa sida meddela, låter oss kasta
en blick in i ett fornnordiskt hem, hvars dörr
i århundraden varit sluten och hvars grundstenar
forskaren nu mera förgäfves söker uppleta. Få folk
hålla sina fäders minnen så i helgd, som vi våra;
med en känsla af stolt tjusning läsa vi om deras
bedrifter i skaldernas sånger och de upptecknade
sagorna; med vördnad blicka vi upp till dessa kraftiga
gestalter, härdade i manliga idrotter, dessa män med
enkla seder, för hvilka vankelmod var ett främmande
drag och flärdens tärande gift okändt. Uppväxt under
ständig brottning med lifvets omildaste stormar blef
nordbons lynne sträft och hans sinnesart hade tagit
hemlandsbergens natur: ytan skroflig och ogästvänlig,
men derunder renaste malm.
Nordbons hem, patriarkaliskt styrdt af husfadren, som
icke blott visste vara en man för sig, utan äfven en
herre öfver de sina, företedde väl sällan fordomtima,
då strid hörde till ordningen för dagen, och det,
som vi skulle kalla simpel plundring, ofta besjöngs
som glänsande bedrift – ett röfvarlif, enligt våra
begrepp, hörde då nästan till en af länkarna i nådens
ordning – samma bild af frid, trefnad och idoghet,
som vi gerna tänka oss i förening med ett hem; men
vid gästabuden och familjehögtiderna framstod dock
äfven det fornnordiska hemmet med en pomp och ståt,
som, i förhållande till de enkla medlen, icke lemnar
vår tid efter sig.
Den förut påpekade illustrationen återgifver det
inre i en fornnordisk sal af förnämligare art, och vi
skola, angående den sammas inredning och användning,
i följande rader lemna några oreinterande notiser.
En fornnordisk sal upptog hela byggnaden, så att man
uppåt kunde se ända till taket, med dess konstmessiga
sammansättning, medan sidorna utgjordes af sjelfva
ytterväggarne. Det vanligaste byggnadssättet i
skogrika orter var det, som ännu användes i Norge,
eller att timmerstockarne lades horisontelt på
hvarandra och sammanhöggos i hörnen. Hvilka jätteträd
nordens skogar då kunde uppvisa, derom vittna dessa
korsvirkesbyggnader; sålunda omtalas sådana, till
och med från medeltiden, hvari timret varit halfannan
till två alnar i genomskärning!
En sådan fornnordisk sal hade två dörrar, en i
hvardera ändan af huset; den åt öster var männens,
den vestliga qvinnornas dörr. De voro ofta så låga,
att man måste huka sig ned för att komma igenom. Nere
på golfvet, i salens midt, brunno stockeldarne, som
skulle gifva både värme och ljus. I en större sal
funnos sedvanligen tre eldstäder, hvar och en
bildande en upphöjning af hopstampad lera eller grus,
infattad i en ram af stora stenar; eldstadens höjd
vexlade mellan ett par tum och en half aln. Ofvan
hvarje eldstad var en öppning i taket för rökens
utgång.
Jemnsides med väggen, på ett afstånd af tre till
fyra alnar, var uppsatt en skiljevägg af plank, på
hvilken männen hängde sina vapen och bakom hvilken
de hade sina sofplatser.
I riktning med långväggarne och på något afstånd
från den nyss omtalade skiljeväggen stodo långa
säten, på hvilkas midt var inrättadt det s. k,
högsätet; det på södra sidan var höfdingens, det
andra den förnämligaste gästens. Högsätet var alltid
prydt med sniderier och utmärktes dessutom genom
de två högsätespelarne, hvilka stodo framför hvar
sitt hörn af sätet. På dessa pelare fanns ofta en
gudabild utskuren, i hvilket fall de betraktades såsom
heliga. Vid utvandringen till Island var det ett bruk
att sådana bilder kastades öfver bord då land syntes,
hvarefter man uppslog sin bostad på det ställe,
der bilderna drefvo i land.
Vid gillen och högtider blefvo väggarne klädda,
i det att mellan skiljeväggarnes stolpar hängdes
stickade mattor med bildliga framställningar af
t. ex. konungens eller husfadrens strider och
äfventyr. Detta bruk bibehöll sig långt in i
medeltiden och användes till och med i kyrkorna.
Långsätena voro belagda med dynor, och i hvardagslag
sutto männen på östra ändan af dem, räknadt från
högsätet till karldörren, medan qvinnorna sutto på
den andra. Hvar och en tog plats efter sin värdighet,
så att den bästa platsen var på sidan om högsätet,
den oansenligaste vid dörren, såsom den ännu är. Bakom
sin plats på långsätet hade hvarje man sin sofplats,
hvartill ledde en dörr på skiljeväggen. För måltiderna
framsattes till bänkarne bord, bestående af stora
brädskifvor, som lades på vanliga träbockar. Uppe
i Norge har man i nyare tider funnit en sådan
bordskifva, hvilken var sex alnar lång, halfannan
aln bred och på ena sidan tätt beslagen med stora,
rundhufvade spikar. Vid bordskifvans båda ändar
sutto på undersidan fästade två tvärjern med ringar,
i hvilka den hängdes upp på väggen. I salens vestra
ända fanns tvärs för bänkraderna en upphöjning, på
hvilken likaledes stod en långbänk med ett högsäte;
den kallades »tvärbänken», och här sutto qvinnorna,
när gille pågick. Bakom denna tvärbänk och der
befintliga skiljeväggen hade de ogifta qvinnorna sina
sofplatser, hvilka ofta voro alldeles kringbyggda,
så att de bildade ett slags fästningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
