Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orkanens monolog, af Julius Berg. - Grottan i Polovradj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orkanens monolog,
af Julius Berg.
När tröttande skrider
Den tröga tid,
Af oro jag lider
Och vill ha’ strid;
Jag vingarna skakar,
Jag spiran ta’r;
Då borgporten brakar
Och ut jag far.
Jag flyger, jag ilar,
Så lätt och sval,
Och aldrig jag hvilar
I skog och dal.
Mot berget jag ryter;
Med väldig makt
Jag klippblocken bryter
Och bildar schakt.
Jag störtar deröfver,
(Ett grufligt språng!)
Jag rasa behöfver,
Jag är så vrång.
Jag lugnet ej finner,
Min ande, vild,
För våldsamhet brinner
Från fjettrar skild.
Ack, kunde jag skaka
Blott bergets rot,
Jag tog det som maka
Så gerna mot;
Jag skulle det taga
På skuldran, stark,
I djupet det draga
Ifrån dess mark.
Jag allt vill förstöra,
Som motstånd gör,
Men aldrig mitt öra
På bönen hör:
Ej fåglarnas qvitter,
Ej blomman, skön,
Ej vågornas glitter
Gjort sådant rön.
När vildt emot vågen
Jag vingen slår,
Min vällust i hågen
Rätt vakna får;
Min fröjd är att krossa
De böljor blå;
Det skönt är att fråssa
Af tårar små!
Despotisk och mäktig, –
Hur vara mild?
Min sång är dock präktig,
Fast’ den är vild;
Jag sjunger min visa
Med djupan röst,
Den skall icke lisa,
Ej skänka tröst.
Jag vet och jag känner
En herrlig stund,
Då mordengeln bränner
All jordens grund,
Då domsbasun dånar,
Den sista dag, –
Hvem är, som då hånar?
Jo, det är jag!
Grottan i Polovradj.
Vattnet är ett förträffligt skönhetsmedel – i
stort som smått. I ljusets glada regioner väcker
det lifvets frön och öfverdrager berg och dal med
grönt, eller fröjdar det ögat i form af en sjö, en
framilande flod, en klarblå källa; i jordens inre,
der naturen liksom stjäl undan vissa skönheter
från solljuset och pryder dem för egen räkning –
der måste den likväl låna vattnets tjenst. Djupt
i kalkstensbergen finnas vidsträckta grottor och
urholkningar; här nedtränger vattnet, löser kalkstenen
med sin kolsyra och öfverdrager kryptornas väggar med
gnistrande kristall eller sällsamt bildad droppsten.
En grotta af detta slag finnes i närheten af klostret
Polovradj i Walakiet. Berget, uti hvilket grottan
finnes, är genom en stor remna deladt på midten, och
här upprinner en liten flod, kallad Olto. Ingången
befinnes inuti remnan, och vägen dit slingrar sig på
en klippafsats några hundra fot öfver floden, som man
hör bullra nere i djupet. Gångstigen är ibland endast
två alnar bred och har här och der måst inhuggas i
klippan; på ett ställe leder den uppför en trappa
af femton ofantliga afsatser, och här har man för
säkerhets skull anbringat dubbla ledstänger af
hopbundna trädstammar.
Man befinner sig plötsligt framför öppningen,
hvarifrån grottan sträcker sig en half mil inåt,
säger man. Den bildar
ett stort hufvudskepp, från hvars sidor större
eller mindre sidoskepp grena ut sig. Alla hvalfven
hafva nära nog samma utseende. De lysande väggarne
af glimmersten, de likt istappar nedhängande
stalaktiterna, de kolonnformiga droppstenarne och
vattendropparne, färgade genom fackelskenet, göra ett
underligt intryck, som något närmar sig den känsla
man erfar vid inträdet i en götisk kyrka – endast att
denna slumpens arkitektur i allt ligger under vid
jemförelsen med den menskliga konsten, när det gäller
framvisa någonting djerft, sublimt, – något verkligt
skönt. Det går samma entoniga drag genom alla dessa
droppstenstempel, som i den musik, hvilken framkallas
af de tusentals vattendropparnes plaskande fall mot
stengolfvet. Här är det oupphörligen samma bild, som
reproduceras af nedhängande stalaktiter eller från
botten uppväxande stalagmiter: der uppe en droppe
som faller, der nere en droppe som förrinner.
För öfrigt finnes det mångfaldiga inspirerade
skildringar af dylika droppstenshålor, och af dem
torde läsaren möjligen kunna draga sig något till
minnes medan han kastar en blick på vår teckning
af en interiör från förutnämda grotta (se sidan
333). Ritstiftet blir dock alltid vältaligare än
pennan. Men för dem båda fattas det vigtigaste:
förmågan att framkalla den underliga stämning, som
väckes under en vandring i jordens innandömen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
