Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Minne från ett studentmöte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å nyo försvann ett år.
Det var vår, liksom då förberedelserna gjordes till
de främmande studenternas emottagande. Tre år lågo nu
mellan den minnesrika festen och det närvarande. Tre
år hade gått, sedan Olof och jag skildes, med löften
om kärlek och tro för lifvet.
Det var den fjortonde Juni.
Jag hade icke förmått afhålla mig från att den dagen
smeka mig med föreställningen, att han möjligen kunde
komma för att göra sina anspråk gällande.
Jag väntade, och det hviskade inom mig, att jag borde
hoppas.
Upptagen af mina barnsliga förhoppningar satt jag
i min lilla kammare, bedårande fantasien med huru
lycklig jag skulle blifva, om han kom.
Det knackade på min dörr.
Kunde det vara han? Den tanken flög blixtsnabb genom
mitt hufvud. Jag sprang till dörren, som i nästa
minut öppnades. Der stod Carl Ringstedt.
Åter tillintetgjorda förhoppningar; åter gäckade mig
verkligheten!
»Jag tror du blef förskräckt, Nanna lilla», sade
Carl, »morbror gaf mig tillåtelse att uppsöka dig
här.»
»Välkommen», stammade jag, »när anlände du till
Upsala?»
»För en timma sedan.»
Han fattade min hand, förde mig till soffan, såg på
mig med trofasta ögon och sade i innerligt bedjande
ton:
»Här är jag nu åter och frågar dig, om det år, som
förgått, ingenting verkat till min fördel. Nanna,
du vet att jag hållit dig kär, sedan du var en liten
flicka, att utan dig ej någon sällhet finnes för
mig. Vill du icke blifva min?»
»Jag kan ej», blef mitt svar.
Han talade vackra, varma och bevekande ord, sade
att min far och min mor skulle blifva mycket glada,
om jag lät öfvertala mig att ändra detta nej till
ja. Carl försäkrade, att en gång förenade, han genom
sin kärlek skulle förmå mig att älska honom. Jag
lyssnade, jag visste att det låg sanning i hans ord,
att mina föräldrar innerligt skulle fröjdas åt vår
förening; men jag kunde icke bereda dem denna fröjd.
Carl gick bedröfvad ifrån mig i det han tryckte min
hand och försäkrade, att ehuru han nu insåg, att jag
aldrig kunde blifva hans, han dock ingenting högre
önskade, än att blifva i tillfälle bereda min lycka.
*
Fjerde årsdagen inföll.
Nu hoppades jag icke längre. Mot aftonen hade jag
likväl gått in i min kammare för att betrakta mina
klenoder och gråta.
Den ena förtorkade buketten efter den andra framtogs
under det jag sorgset blickade på de hoptorkade blad,
hvilka varit lika friska som mina förhoppningar. I
minnet genomlefde jag åter dessa lyckliga dagar,
som innefattade hans och min korta sammanvaro. Jag
förflyttade mig tillbaka till denna sälla tid och
glömde alldeles de år af sorg, som förflutit. Jag
blickade på hans porträtt. Detta öppna och ärliga
ansigte kunde icke ljuga, icke bedraga; han var icke
ombytlig, icke otrogen. Jag förde bilden till mina
läppar, men släppte den af förskräckelse, ty någon
fattade mig om lifvet. Jag vände på hufvudet och
blickade upp.
Gäckade mig en synvilla, var det min fantasi, som
frammanade en hägring, eller var det Olof, som stod
der?
Det var verkligen han, som häftigt tryckte mig till
sitt högt klappande hjerta.
»Nu är du min och döden endast kan skilja oss åt»,
hviskade han.
Jag anser mig icke behöfva upprepa, hvad han i
utbrottet af glädje och lycka sade, icke heller hvad
jag svarade. Må det vara nog, då jag erkänner, att
det förflutna och det kommande var förgätet för det
närvarande. Jag var lycklig, outsägligt lycklig. Jag
hade återfunnit hvad jag förlorat, jag ägde åter hvad
som var mig kärast och jag önskade ingenting mera af
lifvet.
*
»Du skall få den förklaring jag är skyldig dig i
första och dina föräldrar i andra rummet», sade Olof,
dagen efter. »Kan du sedan lösa gåtan, skall jag
blifva mycket belåten», tillade han.
Olof förtäljde, att då han skref det sista bref
jag hade bekommit och deruti lät en dold fruktan
framskymta, var denna föranledd deraf, att han på
flera veckor ej haft bref från mig. Han ville ej
utforska orsaken till min tystnad, ej heller förebrå
mig den, han önskade blott, att jag skulle upprepa,
att han var mig kär. Olofs farbror, professor X. i
Kristiania, hade nämligen flera gånger sökt öfvertyga
honom, att den så hastigt tända böjelsen omöjligt
kunde fortlefva i ett lättrördt flickhjerta och
bära frukten af en djup och allvarlig kärlek. Dessa
farbroderns ord uppväckte tvifvel, och min tystnad
stegrade dem. Med oro väntade han också svaret på den
uppmaning han gjort mig, men det kom ej något svar. Nu
skref han och uppfordrade mig att ärligt säga,
hvarföre jag upphört att skrifva. Han förklarade,
att om jag äfven lemnade detta bref obesvaradt,
ansåg han vår förbindelse bruten.
Icke heller nu fick han något svar.
Olof väntade och väntade, men väntade förgäfves. Han
sökte plats på ett norskt örlogsfartyg och reste
från Kristiania dagen före den, då min fars bref till
professor X. anlände. Om detta bref hade Olof likväl
icke någon kunskap, alldenstund hans farbror afled,
medan han var ute till sjös.
Huru hade så många bref kunnat förkomma? Se der en
fråga, den vi gjorde, utan att förmå besvara.
De hade omöjligt kunnat slarfvas bort, de måste
vara undansnillade. Men af hvem?
Vi ägde ej någon vi kunde misstänka och forskningen
häröfver lemnades, då min far sporde Olof, huru det
kom sig att han nu efter fyra års förlopp sökte upp
mig.
»Innan jag förklarar detta, måste jag förtälja,
att då jag kom hem från sjöexpeditionen, var jag
fast besluten att resa hit, för att af Nannas egna
läppar erhålla bekräftelsen på att hon icke stod vid
sina löften; men då förde mig slumpen i sällskap med
en svensk, som jag kände sedan mötet i Upsala. Jag
frågade honom efter farbror och Nanna. Han svarade,
att ni mådde väl allesammans och att, då han lemnade
akademien, det var afgjordt, att Ringstedt och Nanna
skulle förlofva sig.
»’Det är ett barndomstycke å hennes sida’, hade han
sagt.
»Jag trodde mig nu förstå allt, och afstod ifrån
resan till Sverige.
»På våren i år», fortfor Olof, »kom en svensk korvett
till våra kuster. Jag gick om bord på den, och der
träffade jag doktor Ringstedt.
»Jag ämnade genast lemna fartyget, för att undgå
obehaget att helsa på honom; men han kom fram till
mig.
»’Jag får lyckönska doktorn att vara gift, och hoppas
att fru Ringstedt mår väl’, sade jag sedan vi utbytt
helsningar.
»’Fru Ringstedt’, upprepade han. ’Med hvem skulle
jag vara gift?’
»’Med Nanna.’
»’Nanna är ogift, liksom jag’, genmälte han, ’men
kanske ni sjelf inträdt i det äkta ståndet?’
»’Är Nanna ogift!’ utropade jag och tog Ringstedt i
famnen; efter detta utbrott af glädje följde frågor
och svar; derefter resan hit och till sist vissheten
att min svenska flicka älskat mig lika troget, som
jag henne.»
*
I sex veckor stannade Olof hos oss. Efter den tidens
förlopp var jag inför Gud och menniskor hans maka.
Vi skulle nu resa till mitt nya hem. Sista aftonen
samlades vi i mitt föräldrahem. Sinnesstämningen
var litet högtidlig; det kostade på far och mor att
skiljas från sin enda dotter, och oaktadt denna dotter
tyckte sig vara förflyttad till sjunde himlen, kunde
hon icke undgå känna det svårt att säga de älskade
föräldrarne farväl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0355.html
