Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 365 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staika-fjället. L. J. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

själsnjutning. Vi tala naturligtvis här
närmast om den del af befolkningen i Lappland,
som tillhör eller någorlunda närmar sig den
s. k. herremannaklassen. Hvad Lule-elfvens floddal
beträffar, kan man gerna säga, att i Qvickjok är
det slut med den civiliserade verlden och nära nog
på menskligheten. Väl är det sant, att äfven vester
om Qvickjok »lappen flyttar kring sin frihet och sin
hjord»; men i dessa nejder träffar man lika lätt på
björnen, som på lappen, och så stor är ensligheten
här, att mången gång åsynen af några maroderande
renar är en verklig hugsvalelse för den i ödemarken
ströfvande turisten.

Hvad Tegnér säger om norden i allmänhet: »Här vill
naturen se det enkla, allvarsamma», det får man vid
Staika i fullt mått besanna.

Staika-fjället. (Teckning af C. S. Hallbeck.)

Det är icke så säkert, att läsaren har kaptenlöjtnant
Petterssons karta öfver Norrbottens län att tillgå,
när det gäller att taga reda på orternas läge i
Lappland. De Hermelinska kartorna, om vi minnas rätt,
af 1796 och 1804,
eller i det allra närmaste så vid lag, voro
förträffliga för sin tid, men den astronomiska
uppmätning af Lappland, som nämde kaptenlöjtnant
på offentligt uppdrag utförde, har spridt ett
alldeles nytt ljus öfver Norrbottens geografiska
förhållanden. Det bör derföre icke vara ur vägen att
här nämna, att Staika är beläget på precist 67 grader
nordlig bredd, således något nordligare än Qvickjok, i
vest-nordvestlig riktning ungefär 3 mil från Qvickjok,
nära nog halfvägs deremellan och Sulitelma, hvars
rätta namn, enligt Petterssons arbete »Lappland, dess
natur och folk», är Suoloitjelma. Höjdproportionen
emellan dessa berg är följande: Staika stiger i
höjd 5,177,5 fot, Suoloitjelma 6,314,6 fot öfver
hafvet. När skalden säger: »Sin ishjelm bergen lyfta
från ärrig panna ner», så tänker han väl icke just
pä den gamla bekanta fjällgubben, som tagit sin
position midt på riksgränsen så högt norr om Dovre
och Snöhättan, ty den krusar hvarken för björnar,
renar eller fjällråttor; och Staika är icke stort
sämre heller, fastän han putsat upp sin gamla
lappmössa med mera blått, förmodligen af artighet för
den så nära belägna civilisations-stationen Qvickjok.

Vi hafva verkligen hört reselystna personer, som haft
några fria sommarveckor till sitt förfogande, tveka i
valet af sin resas mål: Paris eller – Lappland. Ja,
ja! ytterligheterna mötas och strida om företrädet;
vi våga förutsätta, att de af våra ärade landsmän,
som tveka i detta val, lätt nog kunna bestämmas
för den nordliga kursen; ty en tänkvärd sanning
är, att den med allmän bildning begåfvade svensken
bättre känner Frankrike och Paris, än Lappland och
lapparne. Hvar vetgirigheten har mest att vinna, det
är en icke så lätt afgjord sak och beror mycket på,
inom hvad område hvars och ens vetgirighet rör sig.

Det var en liten anekdot, som för ett eller annat år
sedan gick igenom tidningarne; vete Gud hvad läsaren
tycker om, att den nu reproduceras här, men fram vill
den. Det var nämligen en parisare, som, likt så många
andra af samma
slägte, hade råkat bli blaserad – det är hans egen
berättelse. Han omfattade den nya tidens allra nyaste
idéer, han var följaktligen kosmopolit, brydde
sig hin om det bornerade begreppet fädernesland,
men hade till slut så oändligen tråkigt, att han
icke visste sig någon råd. Que faire? Att resa
hjelper måhända. Godt! han reste till Algeriet,
till ödemarken, så trött vid civilisationen var
han. Se, det var ändock något nytt, till och med
för en parisare. Dessa pikanta morer voro visst
smutsiga och råa, men de fängslade åtminstone
för några ögonblick uppmärksamheten; vår turist
befann sig ju alltid i omedelbar närhet af vänner
och landsmän, till hvilka han när som helst kunde
draga sig tillbaka. Landsmän! ja, här voro de rätt
goda att hafva på främmande, fastän ändock fransk
jord. Han reste vidare. Öknens hemska ödslighet fyllde
hans själ med allvarliga, allt allvarligare tankar;
ett och annat umbärande kom till, och den glödande
solnedgången i Saharas oöfverskådliga sandhaf gaf
vår resande något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>