Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staika-fjället. L. J. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pass en half mil från fjället Wallespiken och
gränsande i nordost till Kamafloden, har på
alla sidor nästan lodräta väggar och på många
ställen kala, öfverhängande klyftor samt stora och
grofva stenras. Det är ännu icke utrönt, hvilken
utsträckning och gedigenhet den här anträffade
magnetiska jernmalmen kan äga; men 1/4 mil längre i
nordost på andra sidan om Kamafloden, samt emellan
denna flod och Niåtjos, ligger det bekanta Rustivara,
på ett afstånd af 1 1/2 mil i nordlig riktning från
Qvickjoks kapell. Af framlidne friherre Hermelin
äro här brytningsförsök gjorda och ett boningshus
för grufarbetare uppsatt, hvilket sednare, liksom
många andra Hermelins anläggningar, nu var alldeles
förfallet. I en afhandling af friherre Hermelin
är intagen en beskrifning om detta jernmalmsbergs
fyndighet och beskaffenhet. Deri förekommer, bland
annat, att å bergets sydvestra ända visar sig en
lodrät vägg af minst 20 famnars höjd och mer än 40
famnars bredd, som endast består af ren jernmalm,
som vid prof funnits innehålla 56 till 58 procent
godartadt jern; att den stora malmstocken ofvan
på berget synes grena sig åt nord och nordost, att
hela bergkullar bestå af ren jernmalm, som i dagen
är söndervittrad, och att nedanför den ofvannämda
malmväggen flera tusen skeppund ren jernmalm äro
nedfallna.»
Författaren har flera gånger förut haft äran för
denna tidskrifts läsare framhålla norrländska
och lappländska vyer och ämnen och har vid sådana
tillfällen af mer än ett skäl talat om bröderna
Lars Levi oCh Petrus Læstadius, såsom, om jag
så må säga, Lapplands apostlar. Sjelfva födda
half-Lappar, begåfvade med högst ovanliga insigter
i naturkunnighet, särdeles hvad deras egen karga,
men märkvärdiga landsort beträffar, hafva de,
den ene såsom pastor, den andre såsom missionär,
båda såsom ovanligt praktiska på samma gång som
klassiskt bildade män, med alla sitt hufvuds och
sitt hjertas gåfvor vetenskapligt och anekdotiskt
skildrat sin födelsebygds egendomligheter. Det
passar sig kanske derföre icke rätt väl för den,
som skrifver dessa rader, att komma här med citat
ur dessa båda författare, helst Petri Læstadii
Journal, förd under första åren af den tid, han var
missionär i Lappmarken, finnes utgifven bland de på
herr Hellstens förlag i Stockholm utgifna »Böcker för
folket». Kanske misstycker dock icke den läsare, som
ej läst nämde Journal, om vi begagna tillfället att
här inflika nämde missionärs berättelse om sin resa i
anledning af hans sökande efter att få en piga. Det
var anno 1827. Vi börja – äfven det må förlåtas! –
midt inne i reseberättelsen, för att ej vårt citat
må blifva för långt:
»Lars Pehrsson och jag vandrade nu med skyndsamhet
utför skoglandet på norra sidan af Lastak och
kommo på en gångstig, som vi följde ända till en
temmeligen bred och spak å. Här måste vi ropa, för
att få båt ifrån Qvickjok. Detta är en mycket vanlig
sak i Lappmarken, och när man hör någon som ropar
på andra sidan om sjön eller elfven, far man strax
efter honom med båt. Om afståndet är så långt, att
man icke kan höras, så gör man upp eld, och röken
är signal. Här vid Qvickjok (läsaren finner, att
vi hålla oss åtminstone i Staikas grannskap) är en
stor fors strax vid gårdarna, som med sitt brusande
förtager ljudet af den, som ropar, och afståndet
är stort, så att man har svårt att höras. En tjock
löfskog ligger i vägen, som skymmer utsigten, och
när det blåser, kan icke ens röken synas, emedan den
slås till marken, så att man ofta har stor svårighet
vid Wuolle-tjorwitak (så kallas det ställe, der vi
ropade på båt). Hundarne hörde likväl genast och
började att skälla; men folket fingo vi länge ropa
åt» .... »Presterskapet är ofta högst besväradt
af lapparnes bränvinstiggeri, när bränvin ej finnes
på något annat ställe att tillgå. Det hjelper nästan
icke att neka. Denna besvärliga mannen (en lapp, som
skjutsat komminister Grönlund) bidrog dock jag att
hjelpa bort. Han hade en renost, som han villa gifva
frun, väl förståendes att han derför ville hafva en
sup. Men frun ville alldeles icke emottaga osten,
emedan hon väl kände mannen. Hon lofvade slutligen,
att han skulle
få en sup, med vilkor, att han sedan skulle draga sin
kos. Men sedan han fått den, började han åter bjuda ut
sin ost, än åt far och än åt mor, samt förundrade sig
högeligen, att de ej ville mottaga skänk. Slutligen
sade jag: ’Åh! gif osten åt mig, efter du är så
angelägen att blifva utaf med den’. Detta ville han
icke uppå, utan fortfor att vilja påtvinga far och
mor. Jag förstod nog, hvilken väsentlig egenskap, som
fattades mig för att vara kompetent till osten. För
att afhjelpa detta fel, gick jag efter min lilla
bränvinsflaska, deri ännu något var qvar, visade den
för honom och sade: ’Ser du, om icke jag har bränvin,
jag också!’ ’Förmodligen bara vatten?’ svarade han. Då
gaf jag honom en liten tår uti en sked att smaka. Då
började han se saken ur en helt annan synpunkt. ’Ja,
ja, du är på lång resa stadd, du; du kan nog behöfva
en ost i res-matsäck, den kan någon gång komma till
pass’; och så ville han gifva mig osten, men icke
heller jag tog emot honom, utan sade, att jag nu mer
icke ville hafva den, när jag ej fått den, då jag
begärde. – Vi lemna nu den lappens vidare fruktlösa
försök att få bränvin för sin renost, och låta Petrus
Læstadius tala om, hur det gick till i nybygget
Peuraure, der han trodde sig möjligen kunna få en
piga: »Nybygget är beläget på en holme, men fäbodarne
voro på norra sidan om sjön, och dit kom jag. Det
var afton, boskapen var i fähuset och man höll på att
mjölka. Den första, som mötte mig, var en lapp, något
till åren kommen. Han helsade och tackade för sist. Då
jag frågade när det var, började han tala om, att vi
för ett par år sedan varit tillsamman i den eller den
lapp-kåtan. Han menade min bror Lars Levi, som också
ett år förestod missionärstjensten. Det var således
icke ett formalitets-tack för sist, som brukas
på vissa ställen bland allmogen, äfven om man icke
känner den man helsar, utan ett misstag. Sedan man
har helsat, har man allmännast tre slags inledningar
till vidare samtal: I dag är det vackert (fult)
väder. – Tack för sist! och huru mår du? Den sista är
lapparnes, och derpå följer: Hvad nytt? (Mah jakan?)
Helsningen sker, lappar emellan, med näsan. Strax man
kommer, så säger man: Puorist! (Väl! God dag!); sedan
träder man närmare till hvarandra och sätter ihop
nästibbarna samt säger ännu en gång med långsammare
och uttrycksfullare ton; Puorist! Detta kallas att
helsa med näsan, kyssas med näsan, ett talesätt lika
allmänt i lappskan, som kyssas på hand eller på
mun i svenskan. På en svensk helsar lappen endast
med handslag, kanske ock bland lappar på någon, som
han alls icke känner. Sakan (nyheter) är sedan det
vigtigaste, och den, som har mycket af sådant, han
har en gångbar vara och är nästan lika välkommen,
som i bättre kretsar en vacker musikalisk talang
eller en eljest intressant sällskapsmenniska. När
nu den ankomne har något nytt att berätta, som kan
vara af vigt, hör man med en otrolig uppmärksamhet
och gapar, i ordets egentliga bemärkelse. All slags
sysselsättning afstannar. Man kan till och med göra
halt midt under det man håller på att slicka tråget
eller tända på pipan: det slickande fingret kan stanna
midt på vägen till den gapande munnen och den halft
påtända pipan åter få slockna i ena handen, under
det stickan i den andra brinner ut. Man blir liksom
träffad af slag eller förvandlad till sten. Då och
då får man höra ett: Lä! (det är), hvilket ungefär
är liktydigt med det svenska: Kan man höra! eller
ett Te! (jaså) eller också Te, te, te! (så, så,
så!). Slutligen kan väl ock någon utbrista: Te mon
kåikib tasa! (nå, jag blef förtorkad här på stället!):
jag blef alldeles handfallen, så förvånad, att jag
ej kan röra mig ur fläcken, liksom förtorkad eller
förstenad. Det gäller naturligtvis icke om alla slags
nyheter, utan om något ovanligt eller oväntadt. De
vanligaste nyheterna röra lappar, renar och vargar;
hvar den och den nu befinner sig, hvilka andra man
haft någon underrättelse ifrån, hurudant renbetet
är på det eller det stället, men i synnerhet om det
är fred (alas), det vill säga, om man är fri från
vargar.»
Vi våga icke gå längre med vårt utdrag, huru frestande
det än är.
Det är säkerligen ingen af våra läsare, som icke ofta
hör eller läser lappska ortnamn, utan att kunna förstå
deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
