Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"... mycket ogrannlaga, förstås, men jag har länge
velat förvissa mig om hvad du hade för besynnerliga
idéer, och då du naturligtvis icke har några hemliga
bref, var det väl ej så farligt."
"Hemliga bref?" upprepade Pauline, och hade ej
öfverstinnan varit alltför upptagen med sin triumf
att göra svärdottern en så stor harm, så hade hon
kunnat i Paulines ögon läsa uttrycket af en dold
ångest. Nu skrattade hon och sade:
"Jag har sett och nästan läst igenom det der tokeriet,
som du väl vet och som en anständig qvinna borde
blygas att sätta i omlopp."
"Hvad – uppsatsen om qvinnan och högskolefonden?"
"Alldeles ... och detta beklagansvärda prof på en
förhärdad irrlärighet ..."
"Har min man också reviderat i mina papper?" afbröt
Pauline.
"Nej, lyckligtvis för dig lade han in det, som han
såg mig sysselsatt med, utan att han läste det; och
då jag väl begriper att han skulle säga dig att han
öfverraskade mig, var det så godt att jag meddelade
det åt dig sjelf."
Pauline svarade icke.
"Hör på!" återtog svärmodern. "Du vet att jag –
i trots af att du hvarenda morgon springer öfver
förstugan in till min sida för att höra hur jag
befinner mig och alltid är en uppmärksam svärdotter –
icke är dig rätt bevågen. Detta oaktadt ger jag dig
nu ett värdefullt råd. Låt aldrig din man se den der
skriften, ty ha ni ej haft en tvist eller en mulen
stund er emellan förut, så kommer den då. Mauritz
är icke sin fars son utan att hafva ärft något
af hans lynne, och jag ville ha hört hvad salig
öfversten skulle ha sagt, om han fått genomläsa din
trosbekännelse ... Men nu nog ... Der har du nyckeln
– jag har ingen tredje."
Så snart öfverstinnan var utom dörren, sjönk Pauline
ned på första stol och knäppte sina händer tillsammans
... "Om denna spionerande qvinna", halfhviskade hon
för sig sjelf, "icke nöjt sig med hvad hon fick tag
uti, hvilket missbruk skulle hon ej hafva gjort,
hvilken olycka skulle hon ej hafva åstadkommit! Min
uppsats om högskolefonden har räddat mig."
I samma ögonblick återkom Mauritz.
Pauline skyndade upp och nästan kastade sig i hans
armar. Detta var så alldeles mot hennes vana, att
Mauritz syntes förundrad. "Huru upprörd du är!" sade
han.
"Din mor har gjort mig en present af denna!" svarade
hon, visande nyckeln.
"Jag förstår."
"Men du, min ädle Mauritz, ville icke se din hustru
skymfad under sin frånvaro!"
"Naturligtvis icke ... Men skulle du sjelf vilja
anförtro mig det der papperet, så läser jag det,
medan jag gör ett slag ute i trädgården, der du om
en stund kan möta mig."
En tanke på svärmoderns varning flög genom Paulines
hufvud, men hon kunde icke tro på dess förutsägelse,
och utan besinning gick hon efter den lilla
uppsatsen. "Se här", sade hon öppet, "det är några
anspråkslösa ord i en dagens fråga, som jag lofvat
länstidningens redaktör. Han har skrifvit och bedt
mig derom, och du vet att jag då och då roar mig med
en smula skriftställeri."
Mauritz emottog det hopvikna bladet, i det han på
sin hustru fäste en mild, men forskande blick.
*
5.
Artikeln för länstidningen.
Då kapten Mauritz kommit ut i trädgården, försvann
det ljusa uttrycket på hans ansigte. Han gick helt
tankspridd fram förbi lusthuset, hvarifrån hans unga
brorsdotter i det samma kom ut med en fågelbur i
hvardera handen. Då hon fick se sin farbror, skyndade
hon att möta den kyss, som alltid var för henne.
"Har du haft roligt, min lilla Karin?"
"Ack, ja ... jag har alltid roligt med tant – hvad hon
är olik farmor!"
"Men farmor älskar dig också."
"Det gör hon, och jag älskar också henne, men vet
farbror, hon är så retsam, så retsam mot tant, att om
tant Pauline icke vore sådan som ingen annan är, så
blefve det aldrig väl ... Hvarföre kan farmor icke tåla
tant, som alla menniskor sätta så stort värde på?"
"Du skall icke göra sådana frågor, mitt barn ... Gå
nu och helsa på farmor och dockorna!"
"Dockorna – tror farbror att jag leker med dem
nu, då jag är öfver nio år – de äro bara framme
derföre att alla fyra skola hafva nya kläder till
högskolebazarn. Jag gör en donation på dem dit."
"Nå, så gör dem då rätt eleganta, så att
Stockholmsdockorna icke rynka på näsan åt dem!"
Kaptenen fortsatte sin väg, sökte sig en enslig plats
och började med en allt mer och mer tankfull min sin
lektyr ...
Det lilla manuskriptet hade följande öfverskrift:
Några ord om qvinnan i sammanhang med högskolefonden.
Då solen, framträdande ur kaos, på sjette dagen
belyste slutpunkten i skapelsen, sjönk dess omätliga
glans ned på skaparens mästerstycke: menniskan. Men då
allt lefvande i den långa kedjan mellan luften, hafvet
och jorden ägde en make, en like, befanns menniskan
allena ensam. Och ehuru införd i paradiset med
vidsträckt makt öfver allt henne sjelf underordnadt,
förblef hon dock i sin storhet tryckt af sin egen
enslighet, intills Herren Gud sade: "Det är icke
godt att menniskan är allena – jag vill göra honom
en hjelp, den sig till honom hålla må."
Och så lät Gud öfver mannen falla en tung sömn, under
hvilken han beröfvade denne ett sidoref, hvaraf han
byggde qvinnan. När mannen sedan vaknade och fick se
den vackra hälft, som fullbordade honom sjelf till
en helhet, erkände han denna stora välgerning genom
att med glad stolthet utbrista: "Detta är ben af mina
ben och kött af mitt kött!"
Genom detta utrop, den första mening af menskliga
läppar, som kan citeras i afseende på qvinnans
ställning i förhållande till mannen, är ock det fulla
erkännandet af jemnlikheten uttalad. Han upptog henne
som en hjelp.
Under seklernas derefter följande ljus och mörker
hafva skaparens betydelsefulla ord "en hjelp"
blifvit uttydda på så olika sätt, att qvinnans värde,
kastadt ömsom hit och dit på tidehvarfvens olika
vigtskålar, än tillät att hon dyrkades som ett slags
högre väsende, än att hon nedsänktes så lågt att hon
nästan snuddade mot stoftet vid herrskarens fot.
Under dessa vexlande momenter var det dock alltid en
tröst, att då och då en qvinnoande afkastade oket
och visade att skaparens mening blifvit förtydd
och fläckad. Dessa qvinnor hafva varit sitt köns
välgörarinnor genom att med upplysningens strålande
fackla visa vägen för dem, hvilka ännu för sin
upplysnings utveckling hade nog af talgljuset. Och
blefvo dessa utvalda såsom hustrur och mödrar sämre
för det att de till sin anda voro fullvuxna? Historien
visar oss oupphinneliga exempel på motsatsen.
Med seklernas framskridande har emellertid så
småningom vid qvinnans sida framskridit ett väsende,
som hon ej alltid märkt, eller, om hon märkt det,
har hon ej alltid mött det med någon uppmuntrande
blick. Detta väsende har varit den försmådda högre
intelligensen, qvinnans vackra skyddsengel mot så
mycket ondt. Men efter hand har hon förstått att
det skulle blifva hennes egen sanna bästa lycka att
lemna denna skyddsengel tillräckligt husrum, och på
det sättet har det gått dithän, att de blifvit så
fasta vänner att de med raskt mod vetat kämpa för
hvarandra.
Under närvarande århundrade, synnerligast efter första
hälften deraf, har det äfven uppe i norden gått en
väckelse, ett upprop till qvinnan, ett segerbud, som
gällde en för henne gynnsam förändring i afseende
på hennes ställning. Det är nu männernas vackra
tidehvarf, männerna, som sjelfmant maka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0034.html
