Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vinterdag i skogen. Av Richard - Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. Forts. o. slut fr. sid. 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En vinterdag i skogen.
Allt är så tyst, ej hörs ett ljud,
När skogen står i svepningsskrud
Den hårda kalla vintrens dag –
Så säger man. Men icke jag
Kan tycka så, ty lifvet talar
Ju ock från snöbeklädda dalar.
När solen upp på himlen går
Och tränger in i skogens snår,
Hur gnistrar icke drifvan då,
Som skulle den i lågor stå,
Som flöt der ned från kullens branter
En lavaström af diamanter.
Och när en yrsnö jagas opp
I hvirflar högt mot trädens topp,
När nordan häftigt brusar fram
Och fattar hårdt i gren och stam,
Då knakar eken högt och säger:
Än lif jag i min kärna äger!
Sä talar allt om lif för mig,
Der andra blott se dödens stig;
Ett vissnadt strå vid trädets fot
Mig täljer om dess dolda rot –
Allt, allt, sitt vittnesbörd mig gifver,
Att evigt lifvet är och blifver.
Richard.
Högskolefonden.
Skiss af Emilie Flygare-Carlén.
(Forts. o. slut fr. sid. 55.)
9.
En äktenskapsscen i allvarsamma stilen.
En qvarts timma efter ankomsten af det
betydelsefulla budskapet finna vi Pauline
i sitt arbetsrum samspråkande med ortens
provinsial-läkare, en gammal förtrolig vän i huset och
stor beundrare af Pauline. Hon hade nyss till doktorn
ställt en fråga, den hon begärde att få besvarad på
samvete, om nämligen hennes svärmors tillstånd var
af den beskaffenhet, att någon lifsfara kunde vara
att frukta under de följande tre eller fyra dagarne.
"Nej, icke så snart, men, såsom jag redan nämt,
det fins ingen säkerhet att hon kommer upp igen
... Hennes hetsiga, oroliga sinne får så mycket
som möjligt aktas för tillfälle till utbrott."
"Gode Gud, hvad kan jag då göra – jag står emellan
tvenne dyra pligter och måste ännu denna afton resa
bort och kan ej återkomma på minst tre à fyra dagar."
"Min bästa fru, är det möjligt?"
"Ja, både möjligt och visst ... Bör min mans lugn
icke för mig vara lika vigtigt som min svärmors!"
"Naturligtvis", svarade doktorn, "men hur kan det
höra hit?"
"Herr doktorn känner fullkomligt orsaken till Mauritz’
långvariga och svåra hypokondri?"
"Utan tvifvel ... det är en reminiscens från hans
första äktenskap eller, rättare, från skilsmessan
mellan honom och den vilda skönheten, med hvilken
han var gift. Maken till exalterad qvinna kan ej
tänkas. Jag förvånade mig blott öfver att han kunde
uthärda med sitt ok, tills hon sjelf i sin orimliga
dårskap fordrade att få aflyfta det .. Arma själ –
hon ångrade sig sedan rysligt, när det var för sent,
och blef ..."
"Ja", inföll Pauline, "sorgen beröfvade henne
förnuftet, och denna sorg har lagt Mauritz’ af naturen
kraftfulla ande i oslitliga bojor. Han grämer sig
utan rast och ro derför att han ej efter skilsmessan
reste till henne såsom hon bönföll om."
"Nå, men hvad skulle det ha tjenat till? Hennes
nåd har ingen idé om hvad han fick lida af hennes
galna svartsjuka, då hon hade det lagliga bandet
att stödja sig vid. Skulle han då ha underkastat sig
kanske nya prof på hennes fordringar, sedan bandet
var upplöst? Emellertid vet jag att detta afslag på
hennes bön under alla dessa år gnagt på hans ömtåliga
samvete."
"Ja, så hårdt att det ej finnes mer än ett läkemedel,
och det vore att få ett ömt, förlåtande och försonligt
bref skrifvet af Marie-Charlotte i en fullt redig
stund."
"Aha ... jag börjar förstå."
"Jag skall vara fullt uppriktig!" återtog
Pauline. "Sedan må doktorn döma" ... Hon lemnade
honom först Marie-Charlottes bref, upplyste honom
sedan om sin resa och de åtgärder, som hon tagit,
samt framtog till sist det bref, hvilket nyss anländt
från fru T.
Doktorn läste, pröfvade och sade derefter beslutsamt:
"Jag tillstyrker hennes nåd att resa genast denna
eftermiddag, äfven om öfverstinnans tillstånd skulle
under tiden försvåras. Någon förklaring duger dock ej
med henne på förhand. Jag kan lyckligtvis stanna qvar
här tills i morgon och åtager mig att, så snart hennes
nåd väl är ute, hitta på någon passande förevändning
för resan ... Men huru få Mauritz’ samtycke att
just nu lemna hus och hem, då orsaken dertill ej
kan beröras? Stockholmsfärden duger ej att ta fram –
den skulle göra honom ursinnig."
"Helst han redan förut bedt mig afstå derifrån,
hvilket jag då nekade."
"Jo, jo, han har sin svartsjuka han också! Men den
dag han får veta hvad hans ädla hustru gjort och
nu gör för att bereda frid åt hans återstående lif,
skall hans svartsjuka på likt och olikt upphöra, ty
han kan då, stackars Mauritz, våga att fullt uppskatta
den lycka, som Gud beskärt honom ... Nå, jag går nu
tillbaka in till den sjuka och ber honom komma hit."
"Ja, gör det, kära doktor!" svarade Pauline hastigt
och full af tacksamhet för doktorns grannlagenhet att
så afsluta meningen, att något svar på början deraf
ej behöfdes.
Då hon blef ensam, sammanknäppte hon sina händer i
brinnande bön, medan hennes fötter oroligt förde henne
fram och åter öfver golfvet. Hennes hjerta slog nästan
så stormigt som Marie-Charlottes hjerta säkerligen
slagit mången gång ... Nu vred det i låset, och nästa
ögonblick stod kapten Mauritz midt emot sin hustru.
"Hvad betyder denna rörelse, Pauline – du, som
alltid äger en så lugn fattning ... Du bör
icke föreställa dig att mammas sjukdom har
något sammanhang med hennes lilla harm öfver
ditt fruntimmersmöte i dag."
"Åh nej, min vän, det tror jag visst icke! Din mors
sätt att se hela denna sak härleder sig endast ifrån
hennes stationära uppfattning, icke från hennes goda
hjerta. Dessutom, efter hvad doktorn nyss sade mig,
är det ingen bestämd fara för det närvarande."
"Men din feberaktiga kind och denna feber i hela
din varelse?"
"Den, Mauritz, är en följd af min fruktan, att du
skall missförstå mig och troligen äfven missakta mig,
när du får höra hvad jag har i sinnet."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
