Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. Forts. o. slut fr. sid. 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var rätt, doktor, och låt mig dö som en hedning –
hvad skulle salig öfversten ha sagt om ett sådant
beteende af en gammal vän!"
De sista orden uppfattades icke af doktorn, som redan
begifvit sig på flykten.
Mor och son voro ensamma.
Öfverstinnan låtsade sig först vilja somna, men en
lätt och förtrolig strykning öfver hennes hand var
alltför oemotståndlig att hon icke skulle vakna.
"Kors, jaså, är du här, min vän!" mumlade hon litet
ovilligt, ty hon hade mycken både aktning och kärlek
för sonen ... "Är det något särskilt?"
"Just ingenting, utom det, att om mamma älskar mig
(och det vet jag säkert att mamma gör), så såra mig
icke genom missaktning för min hustru, särdeles i
någon af husfolkets närvaro!"
"Käre Mauritz, nu börja snart frossbrytningarne
– det märker jag ... Du skall icke behöfva att
sitta så träget här inne, då du visst har många
andra göromål. För resten bör du icke tro att jag
missaktar din hustru: jag inser nog att hon är en
durabel menniska, men du må medge att du icke heller
vill bli sårad genom missaktning mot din mor – och
det har Pauline visat."
"Nej, hon var sjelf alltför bedröfvad öfver denna
resa att detta kunde äga grund. Hon sade tvärtom att
hennes samvete skulle uppresa sig öfver att lemna
mammas sjukbädd, ifall icke en lika sträng pligt
fordrat hennes frånvaro."
"Det gör mig godt att höra ... Men medan vi äro så
förtroligt ensamma, så säg mig huru du, som aldrig
lemnat någon välde öfver dig, kunnat låta Pauline få
ett sådant, mycket större än din första hustru hade,
och henne var du ändå så kär i?"
Vid denna erinring blef Mauritz nästan
dödsblek. "Detta ämne", sade han, "skulle ju för
alltid vara nedlagdt. Pauline inger mig en djup och
varm aktning, som hon gör sig väl förtjent af ..."
"Hör du icke att det kör!" afbröt öfverstinnan ifrigt
... "Kan det vara hon? Jag vill genast veta det –
och är det hon, skall hon strax komma in, så att jag
får tala med henne om dekokten!"
Mauritz steg upp med långt hastigare rörelser än han
brukade hafva, och det behöfdes knappt att lilla Karin
kom i dörren och med en hög hviskning förkunnade:
"Det är tant som kommer!" Han kände inom sig att det
var hon.
"Stanna du hos farmor, mitt barn!" Och i ett nu
var kaptenen ute och vid vagnen i samma stund den
stannade.
Den första blick, som han bytte med sin hustru,
innefattade för henne en seger, hvilken hon gömde i
sitt hjerta. Den blick deremot, som han erhöll, var
så olik Paulines öppna, glada blickar, att han nära
nog skyggade ifrån den: den återspeglade liksom en
sammanfattning af fruktan, sorg och ömt medlidande. På
hennes ansigte låg för öfrigt nästan en gloria af
högtidligt allvar.
Paulines första fråga var efter hennes son, den
andra efter hennes svärmor. Och då hon fick höra
att den lille sof och att den sjuka ifrigt längtade,
tillade hon, under det hon, stödd på sin mans arm,
gick upp för trappan: "Jag är alldeles medtagen af
trötthet – jag har rest hela förliden natt. Men jag
har så länge försummat mina pligter mot din mor,
att jag genast skyndar in till henne."
Mauritz syntes både tillfreds och otillfreds. Skulle
de icke hafva ett ögonblick för sig sjelfva, skulle
ingenting sägas, ingenting förklaras, skulle denna
obegripliga resa vara såsom den aldrig funnits till?
"Skall du icke hvila dig ett enda ögonblick?"
sade han.
"Åh nej!" svarade hon rodnande, och i tonen röjde
sig något som lät honom förstå att hon åtminstone
icke just nu var angelägen om ett mellan-fyra-ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
