Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVI. Arvid Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver polska gränsen. Samma dag togos den polska
staden Tempelburg, som i trots af Wittenbergs förbud
utplundrades af soldaterna, och det starka slottet
Draheim, hvars besättning af 400 polackar lupit bort.
Vid den lilla staden Outzie stod en polsk armé om
20,000 man i en fördelaktig ställning. Underhandlingar
till undvikande af onödig blodsutgjutelse
inleddes. Svenska härens underhandlare var den fordne
vice kansleren i Polen, Radziejowski, hvilken flyktat
till Sverige för att taga hämd på den polske konungen,
som skymfat honom, då han ville försvara helgden af
sitt äktenskap emot konungens brottsliga kärlek till
hans maka.
Radziejowski rådde de båda polska befälhafvarne att
underkasta sig den svenske konungens vilkor, hvarpå
de äfven ingingo. Härigenom kommo utan svärdshugg de
båda woiwodskapen Posen och Kalisch i svenskarnes
händer, och den polska hären upplöstes. Woiwodskapen
Siradien och Lenczicz följde exemplet. Den polske
konungen Johan Kasimir hade ingen styrka att
motsätta svenskarne, och Wittenberg skulle kunnat
genast framtränga ända till Warschau, om han
icke måst stanna i Konin för att der afvakta sin
konungs ankomst. Wittenberg sökte på bästa sätt att
vidmakthålla disciplinen; men de svenska krigarne
hade med krigsvanan och en lysande tapperhet fört med
sig från trettioåriga krigets sista tider en fördömlig
lystnad efter rof och plundring. Wittenberg säges
derföre under denna korta tid hafva låtit afrätta
470 svenska krigare, hvilka gjort sig skyldiga till
plundring.
Carl Gustaf hade med 15,000 man nu anländt till
Polen. Johan Kasimir begärde fred och lät genom
sitt sändebud spörja, "huruvida Carl Gustaf hade
någonting emot, om Johan Kasimir i egen persom komme
till svenska lägret, för att kunna så mycket vigare
underhandla". Carl Gustaf svarade småleende: "Efter
vi äro hvarandra så nära, kan jag gerna bespara
min frände mödan af en sådan resa; ty jag hoppas
snart hafva den äran att sjelf besöka honom." Och
Carl Gustaf ryckte nu på Wittenbergs inrådan, som
förespeglade honom att polska kronan lätt kunde sättas
på hans hufvud, mot Warschau – måhända sväfvade för
Wittenberg sjelf de lockande, brokiga drömbilderna
af ett vice konungaskap i det stora landet.
Johan Kasimir samlade en liten styrka, för att möta
den svenske konungen; men polackarne flyktade, och
deras konung skyndade sjelf till Warschau. Här ägde
skakande uppträden rum på slottet. Rikets förnämsta
skatter och dyrbarheter inpackades och skickades till
Krakau. Drottningen for efter i en sorgvagn och Johan
Kasimir hastade att åter uppsöka sina trupper. Den
ringa besättningen i Warschau flyktade vid Carl
Gustafs ankomst, och denne höll den 30 Augusti sitt
intåg i den polska hufvudstaden.
Wittenberg stod härunder ensam, och Johan Kasimir
skyndade emot honom med en öfverlägsen styrka. Men
Carl Gustaf var ej sen, utan skyndade i sin ordning i
ilmarscher till Wittenbergs undsättning och lyckades
förena sig med honom vid Czarnowa. Här stodo nu de
båda konungarne emot hvarandra: den polske konungens
armé var den svenska underlägsen, men dess kärna
utgjordes af den uppbådade polska adeln. Som vanligt
flyktade polackarne äfven nu, i flera dagar förföljda
af svenskarne, som jagade dem ända fram till Krakaus
portar. På 14 dagar hade svenskarne framträngt från
Warschau ända till Krakau, som äfven gaf sig åt den
svenske konungen, ehuru först efter ett kraftfullt
motstånd af den tappre Czarnecki. Krakau hade då
icke på så många år som det finnes dagar i året sett
någon fiende inom sina murar. Det brandskattades nu
strängt och måste betala 30,000 gyllen ensamt till
Wittenberg.
Ett stycke från Krakau stod en liten polsk styrka
om 5,000 man under Koniecpolski, hvilken äfven på
Wittenbergs inrådan dagtingade och svor Carl Gustaf
trohetsed. Likaså en annan dylik truppstyrka om 11,000
man. Exemplet följdes snart af woiwodskapen kring
Warschau och Krakau, så att
inom November månads slut Carl Gustaf var erkänd
konung öfver hela Stor- och Lill-Polen samt öfver
några landsträckor åt trakten af Wolhynien. Det
lyckosamma bladet i det polska kriget vände
sig tyvärr snart. Carl Gustaf måste vara på sin
vakt mot Ryssland, som åtrådde Lithauen, och mot
kurfursten af Brandenburg, som fiskade i grumligt
vatten och hoppades att vinna på polackarnes och
svenskarnes ömsesidiga utmattning. För att trygga
sig mot dem och genom Danzigs kufvande försäkra sig
om besittningen af Vestpreussen, hvilket skulle bli
bästa länken i Sveriges östersjövälde och sedan genom
sina rikliga tullinkomster lemna medel till samma
väldes fullkomnande, begaf sig Carl Gustaf mot detta
land, qvarlemnande Wittenberg att försvara det af
Paul Sapieha belägrade Warschau. Med denne senares
lithauiska trupper förenade sig snart en polsk
här, som Johan Kasimir åter lyckats att få ihop,
så att hela styrkan utgjorde 120,000 man. Warschaus
fästningsverk voro högligen förfallna, men Wittenberg
pådref ifrigt deras iståndsättande och beslöt att
tappert försvara sig, fastän han blott hade 3,000
man under sig, af hvilka hälften var sårad eller
sjuk. Detta var tjugonde gången, som Wittenberg
försvarade en belägrad stad.
Innan Johan Kasimirs ankomst hade Wittenberg med sin
lilla styrka gjort täta utfall mot Sapieha och härvid
åsamkat denne en förlust af väl 5,000 man. Den polske
konungen lät genast uppmana Wittenberg att gifva
sig; denne, som väntade undsättning af sin konung,
vägrade stolt. Ännu en gång gjorde Johan Kasimir
uppmaning till Wittenberg att dagtinga, tilläggande,
att "om den afsloges, ville polackarne ej mera visa
besättningen någon barmhertighet". Wittenberg svarade:
"att polackarne icke borde af en hederlig man begära
det, som vore vanhederligt. Det kommer också aldrig
i fråga att mot oss visa någon eder barmhertighet,
utan snarare eder tapperhet; ty vi ämna till sista
blodsdroppan försvara den stad, vår konung åt oss
anförtrott." Nu lät den polske konungen 40,000 man
af sitt folk löpa till storms. Genom sitt ofantligt
öfverlägsna antal lyckades polackarne intränga i de
närmast kring vallarne belägna husen. Men inuti rummen
och i källrarne mötte dem öfverallt svenskarne med
sådan tapperhet, att polackarne ofta förjagades. Så
fortgick striden från kl. 5 på morgonen tills fram
på eftermiddagen den 20 Juni. De fåtaliga svenskarne
voro dels fallna, dels sårade och dels uttröttade af
den vilda striden, hvarföre Wittenberg begärde att få
dagtinga. Johan Kasimir medgaf en timmes vapenhvila
för vilkorens uppsättande. Då detta ej medhanns,
ville polackarne åter storma, för att få plundra sin
egen hufvudstad. Deras konung befallde dem förgäfves
att vända tillbaka. Staden angreps och man vände sig
förnämligast mot Bernhardinerklostret, der svenskarne
försvarade sig med hjeltemod. Då dagtingan slutligen
blef öfverenskommen och polackarne lugnats, återstodo
af den svenska besättningen endast 900 à 1,200 man,
hvilka under en tid af 5 veckor hållit den stora och
oroliga staden i tygeln och samtidigt försvarat dess
bräckliga murar mot en här af mer än 100,000 man! Alla
skulle få återvända hem. Men polackarne ville ej
släppa generalerna och aldra minst den hatade Arvid
Wittenberg. Johan Kasimir bröt derföre trolöst sitt
löfte och lät föra Wittenberg jemte flera bland de
förnämsta svenskarne som fångar till Zamoisc. I dess
fängelse afled Wittenberg året derpå 1657. "Han var",
säger Fryxell, "en krigare med dess dygder och fel,
båda i hög grad. Warschaus försvar är det mest lysande
profvet af det förra; polackarnes beskyllningar och
hat de mörkaste bevisen för de sednare."
Wittenberg gifte sig omkring 1630:talet med ett
adeligt tyskt fruntimmer, hvars namn förblifvit
obekant. Hans barn belönades af Carl Gustaf med
skånska gods. Lemke har på Drottningholms slott
bland figurerna å de bataljmålningar han utfört på
tapeten äfven tecknat Wittenberg, hvars drag dock
äga något rått och frånstötande; men glänsande
skall hans krigarrykte i all tid förblifva.
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
