Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr med Indianer. Ur Morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sina oförgätliga taflor om de hvitas och
’rödskinnens’ strider – denna kamp på lif och död
mellan nybyggarne och landets urinvånare, mellan
civilisationen och det råa naturtillståndet."
"Präktiga skildringar, underbara strider", mumlade
systersonen.
"Ja, min käre gosse; men ämnen till sådana taflor
bli’ alltmer och mer sällsynta, vetenskapen och det
mekaniska snillet bryta ned urskogarne, bana sig väg
genom de oöfverstigliga klipporna och öfvervinna alla
hinder – sceneriet blir ett annat, den vilda naturen
förbyts till vänliga hem, till leende åkerfält och
ansade trädgårdar. Snart försvinner mockasinens sista
spår, och der förut krigarnes stridsrop skallade,
ljuder nu slagan eller ångmaskinens flämtande
andedrägt. Ja, de bilder ur verkligheten, som
inspirerat den amerikanske ’berättaren’, äro snart
en saga blott; men huru mycket hans rika fantasi
och erfarenhet lemnat, så finnes dock ännu på folkets
läppar mången oupptecknad händelse, och sjelf har jag
varit med om ett äfventyr, der indianerne spelat en
rol, och som jag nu vill förtälja."
Systersonen försäkrade härpå, att han icke kunde få
höra något, som mera skulle kunna intressera honom,
och den gamle började:
"Anno fyrtiofyra var ett präktigt jagtår och sällan
begaf jag mig ut med bössan i hand, utan att fälla
någon buffel eller råbock. Vid sådana tillfällen
följdes jag ofta af en ung man, spanior till
börden. En höstdag hade vi sträckt vårt ströftåg
till långt aflägsna trakter och det led redan mot
aftonen, då vi började fundera på att få tak öfver
hufvudet. Vi beslöto att söka ett sådant i ett
blockhus, som beboddes af en irländsk familj och som
ofta gästvänligt mottagit oss.
"Ännu hade vi dock ett par engelska mil att
tillryggalägga, hvarföre vi hurtigt satte oss i gång.
"Qvällen var stilla och lugn. Bergen i fjerran
skymtade fram som en otydlig och mörk massa, de
löfrika, jättehöga träden öfver oss fällde vissnade
blad och långa skuggor tycktes hasta att förena
sig, för att svepa nejden i sitt dunkel. Öfver
månen, som ett ögonblick skimrat fram, hade några
silfverglänsande moln fattat posto; men dessa
skyar blefvo allt tätare och tätare och syntes
liksom upplösa sig i en ogenomskinlig dimma och ett
fullt nattligt dunkel var utbredt öfver nejden, då
vi bultade på det lilla blockhusets väl tillbommade
port.
"Sedan vi uppgifvit våra namn, drogos riglarne ifrån
och husets ägare förde oss in i mottagningsrummet,
der hans hustru, den unga mrs Moss snart satte fram
för oss en flaska gammalt vin, nybakadt bröd och
sist en fågelpastej, som hon serverade med en viss
husmoderlig stolthet.
"’Mrs Moss’, sade min följeslagare, ’vi hafva i dag
lupit till skogs efter ett rådjur och innan vi visste
ordet af, hade det narrat oss åt dessa trakter –
den misslyckade jagten är skuld till att vi nu så
här sent komma och störa.’
"’Ifall jag här i huset hade haft någon ung flicka, så
hade det varit artigare, om ni sagt, att hennes ögon
lockat er hitåt’, sade mrs Moss med ett koketteri,
som till och med i vildmarken sällan öfverger en
qvinna. ’Nu har jag olyckligtvis endast en ung
bror.’ Vid dessa ord vände hon sig mot en skägglös
yngling, som strax efter oss anländt till blockhuset
och nu förde ett hviskande samtal med hennes man.
"’Lucy’, sade mr Moss, ’jag tror jag glömde min pipa i
köket, var snäll och stoppa om och tänd den åt mig.’
"’Man har sett mockasinspår i dessa trakter’, återtog
han, så fort den unga qvinnan lemnat oss, ’Lucy bär
en panisk förskräckelse för sådana, alltsedan en
skara indianer i förfjol brände upp några nybyggen
i dessa trakter; ty ett af dessa vilddjur, som man
lyckades fånga, erkände triumferande, innan han blef
hängd, att hans stam icke skulle sluta förrän de
öfverallt härstädes sett våra hus ligga som askhögar
på marken.’
"’Tror ni att deras närmande ar något tecken till
onda uppsåt?’
"’Ja, hvad vet jag; men gossen säger, att strax före
solnedgången såg han ett rödskinn smyga sig omkring
bland träden här i närmaste ungskog. På beskrifningen om
hans tatuering och de långa raka fjädrarne kring
hans hufvud igenkänner jag Nobechin. Han äger en räfs
slughet och en vargs grymma instinkter; jag har hört
otaliga historier om hans list, och fastän han många
gånger hållit på att bli’ fångad, så har han ständigt
vetat dra’ sig ur spelet.’
"’I alla fall är det bäst att ta’ det säkra för det
osäkra; jag vill vaka i natt’, sade ynglingen, som
icke syntes missbelåten med tanken på en indianstrid.
"’Ja, du kan gerna sitta uppe och titta på stolparne
här i taket eller kika ut genom en eller annan
vindsglugg, ifall det dig så lyster’, sade mr Moss,
med ett leende, ’men om vi dermed vinna någon
säkerhet ....’
"Mrs Moss återvände nu, och sittande ännu en stund
tillsammans talade vi ej vidare om detta ämne.
"Jag hade sofvit några timmar, då jag yrvaken
rusade upp. En hand låg på min skuldra och den unge
gossen hviskade: ’Mr Barkman, här är inte allt som
det bör vara. Jag har redan varskott min syster och
svåger. Hör!’ – Och nu förnam jag ett sakta ljud, som
om råttor höllo på att gnaga igenom någon spärrande
bräda. – ’Under en halftimmas tid har jag hört detta
ljud; men först för en kort stund sedan blef det mig
klart ....’
"Ett vildt skri upphäfdes i detta ögonblick tätt
utanför fönsterluckorna på samma gång ett skarpt sken
bländade våra blickar.
"’Indianerna ... elden är lös!’ – ropade mrs Moss,
i det hon, halfklädd, rusade in till oss.
"En half sekund härefter stodo vi alla på benen och
fullt rustade för den strid, som nu troligtvis var
oundviklig.
"’Låt oss försöka komma ut genom köksdörren; eld är
visserligen anlagd äfven på detta håll, men vinden
ligger ej på der, så att lågorna der ännu inte gripit
så förfärande omkring sig, som här inne!’ – ropade mr
Moss, i det han skyddande slog sin arm om sin hustrus
lif, hastigt förande henne framåt.
"Icke ett ord vidare vexlades mellan oss. Den hastigt
öfverhängande faran spände våra muskler och gjorde,
att vi omedelbart fattade meningen af hvarandras
rörelser. – Att med en plötslig stöt öppna dörren och,
om så fordrades, bryta en bresch, hvar eller huru som
helst, blott vi lyckades föra mrs Moss till någon
fredlig plats, var vår tysta föresats. – Hväsande
eldringar, likt glödande armar, slingrade sig utefter
de torra bjelkarne och hvirflade upp emot taket, medan
milliarder eldgnistor yrde kring våra fötter. Med
en spark var den halft antända dörren på vid gafvel,
vinden susade in, brakande bjelkar föllo bakom våra
hufvuden och vi hade det brinnande huset bakom oss.
"Då upphäfdes ett vildt tjut tätt bredvid några träd,
der vi lyckats få en fast position, medan mörka
gestalter, likt eldbelysta djeflar, lupo fram och
tillbaka eller hukade sig hastigt ned bakom någon
buske. Några i det samma framstötta guttural-ljud
samlade nu plötsligen indianerna på en punkt. Det var
just i sjelfva morgongryningen, och vi observerade
noga alla deras rörelser.
"’Det är Nobechin som anför!’ sade mr Moss; – i samma
ögonblick brunno våra skott utaf och några ’rödskinn’
tumlade tillbaka, medan de öfriga störtade sig fram
emot oss, hindrande oss att ladda ånyo och svängande
sina tomahawker. Det började nu en kort och häftig
strid mellan oss. Bajonetter och tomahawker svängdes
med lika hastighet och mr Moss föll dödligt sårad
samt uppgaf andan i sin förtviflade makas armar. Af
indianerna fäktade nu blott tvenne; snart stod dock
blott en af dem upprätt; med ett vildt tjut gjorde
han nu ett häftigt språng tillbaka och störtade bort
ifrån oss som en blixt.
"’Det var Nobechin, det var han, som fällde min
svåger’, ropade den unge gossen. Dessa hans ord
träffade mrs Moss och väckte henne ur sin domning.
"’Tag fast honom’, ropade hon, och med en tomahawk
i hand ilade hon lätt som en stenget upp för några
bergsafsatser, och vi följde henne. Än skymtade
Nobechins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
