Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland. II - Calles Klimp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pels. Denna är af renhud och icke öppen framtill,
utan pådrages som en skjorta; den slutar med en
kapuschong, som drages öfver hufvudet. Qvinnorna skära
sin hufvudbetäckning i form efter håret, som de draga
ihop öfver hjessan och med en skinnrem binda till
en benhård knut. Jag vill dock icke påstå, att denna
hårklädsel är särdeles tilltalande eller smakfull.
Något, hvarpå eskimåen aldrig kan lemna svar, är
angående hans ålder. Hans sätt att räkna är nämligen
ytterst primitivt och ofullständigt, och han hyser
derföre ett absolut förakt för allt, som genom siffror
eller räkning bestämmes. Hela hans räknesystem grundar
sig på handens fem fingrar. De första fem enheterna
betecknas genom namnen på högra handens fingrar;
eskimåen fortsätter sedan med namnen på venstra
handens fingrar. Derefter tager man sin tillflykt till
högra fotens och sedan till venstra fotens tår. På
detta sätt fylles första tjugutalet, hvarefter man
fortsätter på enahanda sätt räkningen med benämningen
på den andra menniskans fingrar o. s. v. – ett system,
som kan fortsättas i oändlighet, men som dock icke
utmärker sig för någon särdeles redighet, som läsaren
finner, och hvilken vanligtvis icke heller utsträckes
öfver det första tiotalet.
De kunna sålunda lika litet uppgifva sin egen
ålder, som de kunna bestämma år och dag för timade
händelser; och deras traditioner sakna ock derföre
alla hållpunkter i kända tilldragelser.
Eskimåernas språk saknar all likhet med något
europeiskt tungomål, men närmar sig de amerikanska
indianernas, med hvilka de sjelfva äfven påstås vara
beslägtade – en slägtskap, som väl ännu kan spåras,
ehuru långa tider och andra
klimatiska förhållanden skapat stora olikheter såväl i
afseende på vanor som utseende.
[1]
Under det manskapet var ute på större jagt, delade
gubbarne och den unge Angeit sin tid mellan att äta,
strypa harar och fånga alkor. Dessa fåglar uppskrämdes
först ur sina gömslen i klippremnorna och togos sedan
medelst en håf af skinn, som fastgjorts vid spetsen
af en lång stång.
Framför stäfven af fartyget befann sig en jordremsa,
der vinden hopat en stor massa snö. Häri improviserade
Tcheitchenguak en mycket enkel och hemtreflig
bostad. Han gräfde nämligen alldeles in sig i snön,
hvarpå han framgick tio eller tolf fot i horisontel
riktning. Derefter urholkades gången åt alla sidor
och försågs med en dörröppning, tillräckligt stor
för att låta den besökande "på alla fyra" göra sin
uppvaktning. Golfvet betäektes med en bädd af stenar
och renhudar, ett par späckstenslampor påtändes, ett
skinn hängdes öfver dörröppningen – och Tcheitchenguak
var "hemma hos sig".
Jag gick eller, rättare, kröp in till dem på
besök. Lamporna lyste gladt; Kablunet satt vid
sin söm; Tcheitchenguak reparerade ett spjut, den
svartögde Angeit, som uppenbarligen fått en aptit,
bättre lämpad efter rikligare tillgångar, än de
grönländska visthusens, var ifrigt inbegripen med
expedierandet af några köttvaror, hvilka tydligen
blifvit harpunerade i vårt visthus.
Härmed lemna vi d:r Hayes’ sällskap, låtande honom
fortsätta sin färd mot de obebodda regionerna, och
skola i stället i nästa häfte lemna en öfversigt
af landets nuvarande utseende, så vidt detta genom
senaste forskningsresor blifvit kändt, samt tillika
kasta en hastig återblick på grönländarnes äldre
kulturförhållanden.
Calles Klimp.
Historien, som eljest med synnerlig förkärlek
upptecknat hvarje drag ur Carl XII:s lif, har likväl
glömt en sak, hvilken i lika grad som många andra är
egnad att väcka en verlds häpnad.
Uraktlåtenheten i det här åsyftade fallet har
måhända sin sannolikaste förklaringsgrund i den
omständigheten, att här är fråga om någonting af
jemförelsevis fredlig natur och hvilket sålunda
ej rätt väl stämmer öfverens med den karakter af
"dundergud", hvarigenom den tolfte Carl blifvit en
nationalhjelte, en representant af den råa och
oböjliga, men på samma gång upphöjda och af ett
romantiskt skimmer omstrålade kraftfullhet, som ännu
ej förlorat sin tjusning för de hafkringsvärmande
och äfventyrsökande vikingarnes afkomlingar.
Lyckligtvis har den muntliga traditionen, här som
i mycket annat, bevarat hvad historieskrifvarne
förgätit eller icke aktat nödigt att taga notis om,
och på detta sätt har det blifvit vår samtid förunnadt
att beundra hjeltekonungen äfven för hans sätt att –
lägga ut krokar för Edsvikens aborrar.
Naturligtvis kan folktraditionen ej förutsätta
att den man, som med spetsen af sitt svärd lyfte
kronor af konungars hufvuden och djerft upptog den
af tio motståndare erbjudna striden, var lik andra
vanliga menniskobarn äfven under de lyckliga dar,
"då morgonens dagg låg på lifvet qvar"; naturligtvis
måste det vara så, att samma olikhet mot andra, som
sedan utmärkte honom i hans mannadåd, äfven bjert
skulle sticka fram medan den blifvande konungen
ännu svärmade omkring i barndomens rosengårdar. I
allt hvad sagan har att förtälja om Carl XII, vare
sig angående någon yttring af fysisk kraft eller af
någon själens och hjertats egenskap, vare sig det
rör någon hans handling som gosse eller som man,
framstår nämligen alltid jätten, giganten, omstrålad
af äfventyrets gloria!
Ingen må sålunda föreställa sig att Carl XII, när
han med fiske täcktes fördrifva en ledig stund af
sin ungdomstid, metade aborrar på samma enkla sätt,
som andra menniskor,
och ingen må heller öfverlemna sig åt den
inbillningen, att på hans krok nappade samma slags
aborrar, som andra latmaskar få på sina metmaskar. För
ett sådant attentat mot den storslagna traditionen må
hvar och en taga sig till vara! De gamla, som ännu
i dag berätta historien om Carl XII:s aborrmete,
äro färdiga att mot hvarje tviflare använda de mest
nedtystande argumenter, bland hvilka förekommer ett,
som skall vara mest öfvertygande af alla, nämligen
utvisandet af det ställe, Carl XII framför andra
föredrog för denna förströelse, bergsklippan vid
Edsvikens strand, den efter honom kallade "Calles
Klimp", hvilken vår nuvarande konung, Carl XV,
återgifvit på sin bekanta tafla med samma namn.
Mot ett sådant vittne kan naturligtvis intet giltigt
jäf anföras, och vi få sålunda bedja våra läsare
kasta en blick på illustrationen å nästa sida, en
teckning af platsen efter den nyss nämda taflan,
för att få riktigt begrepp om huru folktron älskar
se Carl XII:s storhet äfven i lifvets mest obetydliga
förrättningar. Skalden säger om Frithiof, att han
i ett andedrag tömde ett horn, som två af nutidens
inan ej skulle förmå tömma. Med lika stort skäl kan på
grund af traditionen sägas om Carl XII, att han metade
aborrar på ett sätt, som ej tio af nutidens mest
passionerade fiskare skulle förmå göra honom efter.
På klippans topp, tätt invid sjelfva stalpet,
tog han plats och utkastade derifrån den försåtliga
kroken. Dertill fordrades emellertid, såsom man redan
af teckningen kan föreställa sig, ett metspö långt
som ett mastträd, hvilket förutsätter att refven väl
var minst som ett ankartåg. Hade kroken en härmed
jemförlig storlek, som ej torde få betviflas, så kan
man lätt göra sig en föreställning om hvilka monster
till aborrar gingo och filosoferade i Edsvikens
stilla vatten på den tid Carl XII var ung ... I
storlek voro de väl närmast jemförliga, kunna vi
förstå, med hvalarne, som nu tumla om bland isbergen
i norra polarhafvet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
