Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Calles Klimp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru pass lycklig Carl XII var som fiskare, derom vet
traditionen, tyvärr, ingenting annat, än att han en
vacker dag fick ett napp – naturligtvis ett riktigt
jättenapp – hvilket så när som på ett hår var på
väg att åstadkomma en till sina följder oheräknelig
katastrof. Nappet kom nämligen sä oförmodadt och så
våldsamt, att metaren höll på att dragas ned i stället
för att fisken skulle dragas upp. Med den rådighet i
faran, som sedermera vid större tillfällen utmärkte
Carl XII, samlade han emellertid all sin kraft,
spände den ena klacken i ytterkanten af bergets
vinkel, hvarefter märket påstås ännu skall vara
synligt, och ryckte upp aborren, som var så tung,
ätt metspöet icke blott böjde sig som ett mastträd,
utan som en riktig sprättbåge.
– Det var mig en riktig klimp! – ropade Carl XII
pustande – och af detta yttrande vill man finna en
förklaring till namnet å den egendomligt formade
klippan, hvilken, såsom vi sett, sålunda har två
svenska konungar att tacka för sin ryktbarhet.
En annan version, som vi till och med sett i tryck
återgifven såsom fullt trovärdig, härleder namnet
från Carl XI, hvilken, stark hushållare som han var,
ofta säges hafva varit ute vid soluppgången för att
skaffa litet fisk till hushållet och just vid denna
klippa haft ett af sina favoritställen; men någon
muntlig uppgift härom hafva vi ej lyckats erhålla i
Danderyd, hvaremot flera kännt historien om Carl
XII och hans stora aborre, sådan vi här berättat
den. Detta fiskafänge är i alla fall icke orimligare,
än många andra händelser, i sammanhang med hvilka
den muntliga traditionen till efterverlden burit Carl
XII:s namn.
Underskattar man till den grad märkvärdigheten,
som denna klippa sålunda erhållit, att man derför
hos henne icke ens vill aflägga ett besök, så har
hon likväl en annan mera allmänfattlig egenskap,
som fullkomligt godtgör den lilla uppoffringen af
att taga henne i betraktande. Liksom traditionen
velat inlägga en gigantisk storhet i Carl XII:s sätt
att skota sin ungdoms tidsfördrif, så har den stora
skaparekraft, från hvilken jordens daning utgått,
ställt denna klippa som en jätte i förhållande till
karakteren i hennes omgifning, ställt henne hög,
mörk och allvarlig, furuklädd och vild midt i ett
landskap, der åskådaren står tveksam åt hvad håll
han skall vända sina beundrande blickar, antingen
dit, der det verksamma lifvets rörlighet framställer
oupphörligt vexlande partier
och taflor, eller dit, – till bugtande stränder, i
aflägsna vikar – der det idylliska lugnet orubbligt
tyckes hvila öfver en natur af ojemförlig, tjusande
skönhet.
Söderut, öfver de skogklädda kullarne, under
hvilkas förtonande konturer döljes ett landskap,
der de italienska namnen Frescati, Tivoli,
Albano m. fl. ingalunda förminskat den specifikt
nordiska karakter, som uppenbarar sig i naturen kring
Brunnsvikens förtjusande stränder, men der andra namn,
såsom Haga, Kräftriket, Skuggan och Fiskartorpet
m. fl. väcka för hvarje svenskt sinne kära eller
tilltalande minnen – söderut, öfver dessa kullar,
brytes den mörka horisonten af en bländhvit rand,
betecknande hufvudstadens husmassor, hvilka på detta
afstånd synas sammangjutna till en
enda jättelik fasad, krönt med en mängd tornspiror.
Halka blickarne öfver den smala vattenspegel, som från
foten af Calles Klimp sträcker sig, lik en slingrande
flod, i sydostlig riktning, så har man längst bort i
fonden Lilla Wärtan, der mot bakgrunden af Sicklaröns
mörka bergstrand det ena seglet efter det andra,
den ena ångaren i den andras kölvatten, oupphörligt,
liksom bilderna i ett skuggspel, komma och gå, ty der
är stora segelleden, som sätter Sveriges hufvudstad
i sjöförbindelse med den öfriga verlden.
I nordostlig riktning öppnar sig en ännu vidsträcktare
utsigt, der, bortom Djursholms högt belägna, trakten
dominerande åbyggnader, Stora Wärtan breder ut sin
vattenyta, längst bort begränsad af det gamla och
historiskt märkliga herresätet Rydboholms storartade
parker.
Nordvest hän slingrar Edsviken sitt glittrande
silfverband omkring holmar och uddar, öppnande en
utsigt ända bort till det Rudbeckska godset Edsberg,
mellan hvilket och Calles Klimp många vackra partier
fängsla blicken och bland dessa först och främst
det strax till venster liggande slottet Ulriksdal,
Carl XV:s älsklingsställe under den vackra årstiden,
der natur och konst samverkat till åstadkommande af
någonting utomordentligt.
Hvart man så vänder blicken, öppnar sig för den
en storartad och skiftande tafla, väl värd att
ses och beundras, väl värd det lilla omaket af ett
besök vid Calles Klimp, hvilket är så lätt gjordt,
i förbigående, när man passerar till eller från
Ulriksdal eller till eller från något annat af
de många féslott, som pryda Edsvikens idylliska
stränder.
A.-E.
 |
Vegetationsbild från Guinea-viken, (Tillhör texten å nästa sida.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
