Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamle Pistol - En moders små föreläsningar för sin nyss gifta dotter. Av D. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skildrar i öfverdrifvet bjerta färger hvad han hört
om turkens grymhet. Den vänliga fröken Augusta hade
emellertid inträdt i stugan och osedd af den gamle
åhört hans berättelse: "Tystna då, gamle Pistol",
säger hon, "storpratare, ärnar ni fira julen med
skrämmande ord och bedröfliga sagor allenast?" och
glädtigt förebrående hotar hon honom med att han icke
en annan gång skall bli mottagen såsom en efterlängtad
gäst. Leende svarar den åldrige krigaren: "Fröken,
tala ej så och bekymra er icke, ty hjertan finnas
hos turkarne ock, fast fula de voro som vilddjur";
och nu följer gamle Pistols berättelse om den döende
kalmucken, som han på slagfältet läskade med en tår ur
sin flaska, och om dennes tacksamhet då han sedermera
räddade Pistols lif. Denna episod är ett af dessa
hjertats och inbillningsgåfvans förenade snilledrag,
som beteckna den verkligt store skalden. Målaren har
sökt framställa det ögonblick, då allt folket i stugan
uppmärksamt lyssnar till denna berättelse. Taflan
kräfver ingen vidare förklaring och, utan att här
inlåta oss på frågan om "målandet efter skalden",
öfverlemna vi åt läsaren att sjelf afgöra i hvad mån
den sextonåriga fröken Augusta och den gamle Pistol
må motsvara hans föreställning.
R. W. Ekman är nu en gammal man, som i sin ungdom
studerade i Sverige och bland annat var Sandberg
behjelplig vid utförandet af frescomålningarne i
Upsala domkyrka. Efter
en längre vistelse i Italien återvände han till Norden
och bosatte sig i Åbo, der han genom behandling
af finskt nationela ämnen länge nästan ensam inom
sin konst verkat för det finska kulturarbetet. Om
hans konstutöfning under en sådan isolering blifvit
behäftad med någon ensidighet, vore sådant icke att
undra på. Åbo domkyrka är prydd med frescomålningar
af hans hand.
Men återvändom ännu en gång till den gamle Pistol. Vi
kunna icke underlåta att skänka honom en erinran,
sådan han står der vid diktens slut, en förklarad
typ af sitt folks lynne.
Då han med lugn fattning af den ädle majoren mottagit
sorgebudet, att hans son stupat i kriget, afböjer
han med följande ord majorens anbud till honom att
flytta till herrgåln:
"Skogen kläder Han grön. Han låter den irrande fågeln
Finna ett korn: mig hjelper Han hädanefter som hittills.
Tar jag af Honom mitt bröd, fins ingen, som vågar förmäten
Se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas."
Sagdt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
Fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
Mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjerta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
Heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
Trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
Flärdlös, trumpen och lugn, med en jernfast ära i djupet."
En moders små föreläsningar för sin nyss gifta dotter.
I.
Den första lärarinnan.
Bland de många frågor, hvilka nu för tiden
kallas "brännande" och göra anspråk på nästan
allas uppmärksamhet, intager onekligen den
om ungdomens uppfostran och undervisning en af de
främsta platserna. Att undervisning är nödvändig inom
hvarje klass af samhället, derom äro alla ense;
huru den skall meddelas är deremot och förblifver
väl alltid en stridsfråga. Så mycket kan man dock
med säkerhet säga, att i det hela taget den allmänna
undervisningen mer och mer gör sig gällande framför
den enskilta och detta till den grad, att skolan i
våra dagar tyckes nästan vilja beröfva äfven det lilla
barnet allt hemmets inflytande (t. ex. de i Tyskland
inrättade s. k. "Kindergarten", der barn från 1 år
emottagas). Om nyttan af denna tidiga undervisning
torde mången hysa stora tvifvel, men icke desto mindre
häntyda åtskilliga tecken derpå, att systemet äfven
vill vinna fotfäste i Sverige. Vi vilja derföre i
största korthet söka göra oss reda för, huruvida den
första undervisningen bör ske utom eller inom hemmet.
För att rätt kunna besvara den här uppställda
frågan, måste vi först och främst göra oss en
annan: hvad betydelse för en menniskas lif i dess
helhet hafva de första barnaåren? Härpå svara
vi: derunder mottager hon outplånliga intryck.
Mången synes måhända detta påstående vara för djerft.
Man kan ju tänka sig en person, hvilkens karakter
vid äldre år så omdanas, att han skulle kunna sägas
hafva blifvit motsatsen af det, hvartill de första
årens förhållanden och ledning borde hafva danat
honom. Sant, visserligen! Men huru mycken
kamp och strid – kanske under en lång tidrymd – har ej
denna förändring kostat? Och om allt annat skulle
vara förändradt, qvarstå dock dessa första
intryck på barnasinnet såsom minnen. I hvarje
hänseende fri från dem kan menniskan aldrig blifva.
Tillerkänna vi de första barnaåren denna betydelse,
måste vi i följd deraf anse den uppfostran, som
under denna tid kommer barnet till del, vara af stor
vigt. Ja, vi gå så långt, att vi med visshet påstå,
att derunder en bestämd karakter kan och bör i många
fall grundläggas. Barnet är då ännu jemförelsevis
oförderfvadt, dess hjerta är ännu vekt och
öfverflödar af en kärlek, som fordrar litet, men gifver
allt. Hvem bör nu i första rummet begagna sig
af den dyrbara såningstiden? Hvem bör söka bilda
karakteren? Hvem bör draga till sig och mottaga denna
varma kärlek? – Hvem, om ej fadern, modern! Skola de
lemna åt andra sin dyrbaraste rättighet på jorden,
då måste i sanning ytterligt svåra förhållanden tvinga
dem dertill.
Så, som vårt nuvarande samhällslif är ordnadt, har
mannen i allmänhet ganska liten tid att egna åt sina
barn. I de flesta fall blir det således modern, som
måste leda deras utveckling. Mången tänker måhända,
att äfven hon kan vara så upptagen, att hon ej har
tillfälle att egna någon tid åt sitt barn. Men vi
fästa naturligtvis här icke våra tankar vid samhällets
i ekonomiskt hänseende vanlottade medlemmar, för
hvilka det är en välgerning att under arbetstiden
blifva befriade från sina barn. Ställningen inom
dylika familjer kan naturligtvis aldrig tagas
till regel, då man söker göra sig reda för, huru
förhållandena inom en familj och ett samhälle
böra vara beskaffade. I bristen på tid kunna vi
således icke se något hinder å föräldrarnes sida för
barnens andliga vård. Men brist på förmåga, brist på
kunskaper?
Om för barnets uppfostran en strängt ordnad och på
bestämda grunder byggd handledning vore nödvändig,
då skulle visserligen få mödrar kunna uppfylla
vilkoret. Men lyckligtvis är ej förhållandet sådant.
I modershjertat finnes en vägledare, större och
verksammare än alla systemer: kärlekens makt. Sant och
skönt uttrycker det danska språket detta förhållande,
då det talar om, att "opelske" barnen. Det är genom
kärlekens instinkt, som modern fattar, hvad ingen
främmande skulle förstå hos barnet; det är genom
kärlekens allmakt, som hon kan uträtta, hvad ingen
annan förmår. Vare härmed ingalunda sagdt, att vi
anse all planmessig handledning vid uppfostran vara
till skada. Visserligen icke! Deri kan ligga mycket
godt, men det hufvudsakligaste, det aldra vigtigaste
är det dock icke.
Vi hafva redan sagt, hvaruti vi anse de första
barnaårens betydelse ligga. Deremot tro vi, att de
bestämda kunskaper, som barnet före det sjunde eller
åttonde året inhämtar, äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
