Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gumman var en liten fryntlig matgumma, som ville så
väl med hela verlden.
Den tredje, som satt vid kaffebordet, var "kapten".
Han var en motsats till sitt värdfolk, – en
lång mager gubbe med buskiga ögonbryn, iklädd en
svart nattrock, som gaf honom nästan utseendet
af en klosterprior. Under de gråsprängda, buskiga
ögonbrynen blickade ett par mörkblå, tänkande – ja
nästan drömmande ögon, som sällan riktades på någon;
men då de gjorde det tycktes genomtränga ända in i
själen.
Man skulle i en annan omgifning sagt att kaptens ögon
voro "talande"; men gubben Frontin påstod att kapten
"blängde", hvilket gumman omändrade till, att han såg
"hederlig" ut, och barnen visste ej riktigt om de
skulle hålla af kapten eller vara rädda för honom. För
öfrigt var han lång till växten och brukade en grön
kaschett på sitt kortklippta, gråsprängda hår.
"Bevara mig, så du ser ut, Georg", sade mormor.
"Jo, nu har gunstig herrn varit ute i bäcken igen",
röt morfar – "du är våt hela vägen. Tror du att jag
bar mig så åt, då jag var så gammal som du?"
"Det vet jag inte, ty jag var inte med", blef pojkens
naiva och gladlynta svar; ty morfar var inte farlig
alls då han såg ond ut, utan god, som guld.
"Tacka vill jag Ellen", sade mormor, "så fin hon
håller sig – nej, pojkar – pojkar äro alldeles
oefterrättliga."
"Men det var för min skull Georg gick i bäcken – jag
bad honom gå i bäcken", försäkrade Ellen och
fästade sina ärliga barnaögon ömsom på morfar och
på mormor, men icke på kapten. Hon blef derföre riktigt
rädd när kapten, som eljest var så stel, plötsligen
lyftade upp henne och kysste barnet på pannan utan att
säga ett ord och skyndade derifrån upp på sitt rum.
Man hörde honom taga ur nyckeln deruppe.
"Si så ja – nu äro vi der igen", sade gubben
Frontin – "häll i kaffet, mor! Och du, Ellen, prata
så der – du vet att kapten inte tycker om sådant prat
– Jaha, jaha, och kaffet kallt. Det ha’ vi bara
för flickungens skull. Bevars, så fint och ädelmodigt
att ta’ pojkens försvar och stå der och stirra med de
der blå ögonen. Nej mor! du skämmer bort ungen. Nå nå,
lipa inte för det, pullan min, morfar är inte ond –
inte ond alls" – tillade gubben godmodigt; ty att se
ett barn gråta var det värsta han visste.
"Emellertid", yttrade gumman, "så – så – –"
"Hur då?"
"Jo, kapten har två gånger förr lyft upp Ellen och
kysst henne på pannan och så skyndat upp på sitt rum
och sedan har han flere dagar sett riktigt förstörd
ut och –"
"Jo jo men!" sade mästaren och sköt rökmössan på sned
– "och – sa’ du."
"Och när jag minnes rätt efter, så har det alltid
händt då Ellen försvarat Georg", yttrade mormor
blinkande åt mannen.
"Det var kuriöst – ja riktigt, som gamle baron
sade: rimartabelt – eller remarkabelt, huru det
var. Jaha! jaha!"
"Hör du, Ellen! du får aldrig, så kapten hör på,
försvara Georg."
"Ja, men när han intet ondt gjort så –"
"Ja, men låt bli ändå; du blef ju riktigt blek när
kaptenen lyfte upp dig och kysste dig på pannan."
"Ja, mormor, men ändå, mormor! håller jag så grufligt
af kapten, så ful han också är."
"Hör man på, en sådan der unge dömer öfver manlig
skönhet – nej nu, mor, går skammen på torra
landet! Ellen, du begriper inte om kapten är ful
eller vacker – fy baj! passar inte en flicka!"
"Men när jag har ögon, morfar – och det har jag."
"Ja, Gunåde mig för’et, det har du visst, lilla
blåöga", sade gubben och klappade henne på hufvudet.
Mormor såg betänksam ut och blinkade åt far. Han
förstod den der blinkningen; ty det enda Erisäpple,
som var dem emellan, var den oafgjorda frågan: hvem
som mest skämde bort barnbarnen. Mor påstod att det
var far, och han att det var mor, och begge hade rätt.
Det plägar så vara med morfar och mormor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
