- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
92

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gumman var en liten fryntlig matgumma, som ville så
väl med hela verlden.

Den tredje, som satt vid kaffebordet, var "kapten".

Han var en motsats till sitt värdfolk, – en
lång mager gubbe med buskiga ögonbryn, iklädd en
svart nattrock, som gaf honom nästan utseendet
af en klosterprior. Under de gråsprängda, buskiga
ögonbrynen blickade ett par mörkblå, tänkande – ja
nästan drömmande ögon, som sällan riktades på någon;
men då de gjorde det tycktes genomtränga ända in i
själen.

Man skulle i en annan omgifning sagt att kaptens ögon
voro "talande"; men gubben Frontin påstod att kapten
"blängde", hvilket gumman omändrade till, att han såg
"hederlig" ut, och barnen visste ej riktigt om de
skulle hålla af kapten eller vara rädda för honom. För
öfrigt var han lång till växten och brukade en grön
kaschett på sitt kortklippta, gråsprängda hår.

"Bevara mig, så du ser ut, Georg", sade mormor.

"Jo, nu har gunstig herrn varit ute i bäcken igen",
röt morfar – "du är våt hela vägen. Tror du att jag
bar mig så åt, då jag var så gammal som du?"

"Det vet jag inte, ty jag var inte med", blef pojkens
naiva och gladlynta svar; ty morfar var inte farlig
alls då han såg ond ut, utan god, som guld.

"Tacka vill jag Ellen", sade mormor, "så fin hon
håller sig – nej, pojkar – pojkar äro alldeles
oefterrättliga."

"Men det var för min skull Georg gick i bäcken – jag
bad honom gå i bäcken", försäkrade Ellen och
fästade sina ärliga barnaögon ömsom på morfar och
på mormor, men icke på kapten. Hon blef derföre riktigt
rädd när kapten, som eljest var så stel, plötsligen
lyftade upp henne och kysste barnet på pannan utan att
säga ett ord och skyndade derifrån upp på sitt rum.
Man hörde honom taga ur nyckeln deruppe.

"Si så ja – nu äro vi der igen", sade gubben
Frontin – "häll i kaffet, mor! Och du, Ellen, prata
så der – du vet att kapten inte tycker om sådant prat
– Jaha, jaha, och kaffet kallt. Det ha’ vi bara
för flickungens skull. Bevars, så fint och ädelmodigt
att ta’ pojkens försvar och stå der och stirra med de
der blå ögonen. Nej mor! du skämmer bort ungen. Nå nå,
lipa inte för det, pullan min, morfar är inte ond –
inte ond alls" – tillade gubben godmodigt; ty att se
ett barn gråta var det värsta han visste.

"Emellertid", yttrade gumman, "så – så – –"

"Hur då?"

"Jo, kapten har två gånger förr lyft upp Ellen och
kysst henne på pannan och så skyndat upp på sitt rum
och sedan har han flere dagar sett riktigt förstörd
ut och –"

"Jo jo men!" sade mästaren och sköt rökmössan på sned
– "och – sa’ du."

"Och när jag minnes rätt efter, så har det alltid
händt då Ellen försvarat Georg", yttrade mormor
blinkande åt mannen.

"Det var kuriöst – ja riktigt, som gamle baron
sade: rimartabelt – eller remarkabelt, huru det
var. Jaha! jaha!"

"Hör du, Ellen! du får aldrig, så kapten hör på,
försvara Georg."

"Ja, men när han intet ondt gjort så –"

"Ja, men låt bli ändå; du blef ju riktigt blek när
kaptenen lyfte upp dig och kysste dig på pannan."

"Ja, mormor, men ändå, mormor! håller jag så grufligt
af kapten, så ful han också är."

"Hör man på, en sådan der unge dömer öfver manlig
skönhet – nej nu, mor, går skammen på torra
landet! Ellen, du begriper inte om kapten är ful
eller vacker – fy baj! passar inte en flicka!"

"Men när jag har ögon, morfar – och det har jag."

"Ja, Gunåde mig för’et, det har du visst, lilla
blåöga", sade gubben och klappade henne på hufvudet.

Mormor såg betänksam ut och blinkade åt far. Han
förstod den der blinkningen; ty det enda Erisäpple,
som var dem emellan, var den oafgjorda frågan: hvem
som mest skämde bort barnbarnen. Mor påstod att det
var far, och han att det var mor, och begge hade rätt.

Det plägar så vara med morfar och mormor.

*



Den gamle Informatorns berättelser.

Jag vistades i mina studentår ungefär en månad mot
vintersidan på Sigridsdal, en medelstor egendom i
det sydliga Sverige. Gården låg i en förtjusande
vacker trakt; men man måste, då jag var der, hafva
temmeligen utvecklad fantasi för att kunna finna det.

Jag vet ej huru ofta jag hört omtalas det natursköna
Sigridsdal, den förtjusande utsigten öfver sjön,
det vackra "bokhultet" och om den sorlande bäcken
som slingrade sig genom parken i ekarnes skugga.

Naturen har dock, liksom vi menniskor, stunder då den
ej är vacker, och början af vintern – i November – är
i södra Sverige långt ifrån gynnande. Den undersköna
lilla insjön gjorde sig riktigt till att storma och
grina illa, med hvita vågor; i parken vadade man i
gulnade löf och den lilla, förtjusande bäcken flödade
öfver med sitt grågula vatten och tog i sitt öfvermod
genvägar förbi de lätta broarne, som höllo på att
flyta bort.

Det var således ej rätta tiden att njuta i den fria
naturen och man höll sig således för det mesta
vackert inne och roade sig så godt man kunde inom
den tysta, fåtaliga familjen, som bestod af majoren
Gyllenkors, hans fru, en hennes brorsdotter, som
sällskapsfruntimmer, och slutligen en gammal lång
och mager man, som kallades för magister Peterman,
den originelaste af dem alla.

Det är svårt att säga huru jag kommit mig in der;
men jag var der emellertid nära en hel månad och hade
kunnat bli qvar öfver jul, om jag ej fått förhinder,
ty den lilla familjen på Sigridsdal hade långt till
grannar, eller bodde, som majoren sade, "i skogen,
från all ära och redlighet", hvarföre han också
sjelf kallade sig för "gubben i bergsbygden". Det
är klart att gubben i bergsbygden gerna i sitt hus
såg en glad ungdom, fullspäckad som en procentares
penningpung med historier både sanna och diktade,
glada och sorgliga, öppna och klara som dagen och
mystiska och oförklarliga.

När ljus tändes satte sig majoren vanligen vid ett
bord och lade patience. Majorskan och fröken Lina
arbetade och långa magistern gick fram och åter på
en rutig matta, som låg längs efter det långa rummet,
som var familjens sal och samlingsplats.

Jag vet ej skälet; men då magistern gick så der,
liksom smygande på den långa mattan, klifvande,
af vana, noggrant på hvarannan ruta, kände jag en
oemotståndlig lust att tala om spökhistorier. Det
föreföll mig som jag skulle af magistern få direkta
upplysningar om andarnes verld, der han redan tycktes
vara; ty i denna verlden hade han egentligen ingenting
att göra.

Han var ett inventarium på Sigridsdal, sedan
han i ungdomen som student afbrutit sin kurs
och konditionerat på otaliga ställen. Den sista
konditionen var hos major Gyllenkors för deras enda
barn, en gosse; men denne dog vid tolf års ålder,
han var den ende, och magister Peterman blef qvar; ty
med honom kunde man få tala om Gustaf, om denne gosse,
som, om han fått lefva, skulle blifvit fars och mors
glädje, men, så gick det icke; dock, man kunde tala
om den älskade med gamle Peterman, i hvars gråa ögon
då en tår glindrade mellan ögonlocken.

Se der orsaken hvarför Peterman, utan att någonsin
vara ombedd eller öfvertalad, helt enkelt stannade
qvar på Sigridsdal och fick husrum, kläder och föda,
– och detta var allt hvad han behöfde; ty majorens,
fastän långt ifrån rika, passade ändå alltid på att,
då det gick an, i den gamla chiffonniern, som stod
i magisterns kammare, inlägga en liten summa till
gubbens oförutsedda utgifter, som visserligen ej voro
stora.

Peterman talade intet derom och majoren icke
heller. Det var en tyst öfverenskommelse att magister
Peterman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free