Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. sid. 115.) - Fjäriln och rosen. Poem av K. - En Tafla af Simonsen. A W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vet huru sant det är) snillen kunna rätta sig efter
några andra lagar än andens egna, eller modellera sina
skapelser efter ’konstens’ så kallade fordringar. Nog
af, det är ’inspiration’, skaparförmågan är en
menniskoandens egendom, en gnista af det ljus, som
utstrålar från Guds tron."
Magisterns ögon glänste då han sade detta; ty äfven
han skapade verkligheter af sitt hjertas hopp, tro
och kärlek.
Han steg upp och gick fram och tillbaka på mattan
och hans ansigte antog åter sitt vanliga uttryck af
tillhårdnad apati.
Majorskan hade med deltagande följt allt. Slutligen
söndertryckte hon en tår i ögat och sade sakta:
"Om det ändå vore så!"
Hon tänkte på sin gosse, sin Gustaf, och när tänker
en mor på annat!
"Om det ändå vore så", – se der en tanke, som innebär
tröst äfven om den, liksom så många andra, är falsk
och beror på ett misstag.
"Det är dukadt", sade en piga i dörren; ty hos
majoren var det ej så förnämt att man sade "det är
serveradt".
Man kan på dessa begge ord urskilja en familjs anspråk
inom sällskapslifvet.
Den som har öra för dylikt, (ty alla sådana
observationer tillhöra samma klass, som så kalladt
"godt gehör") vet snart hvar han befinner sig och
vet någorlunda värdfolkets verkliga ställning eller
den de åtminstone ville intaga. Det är ungefär samma
konst, som den i "Tusen och en Natt" omtalade förmågan
att förstå fåglalåt, ty fåglarne samtala verkligen,
fastän vanligt folk ej förstår språket. Detta språk
är ej just ordrikt, men de förmå locka hvarandra,
varna hvarandra och öfverenskomma med hvarandra om
gemensamma åtgärder eller arbeten. Detta kunna till
och med myrorna, de tala med sina spröten, med hvilka
de vidröra hvarandra.
Nej, det kapitlet är lustigt och bordet
är dukadt. Hela historien är slut.
(Forts.)
Fjäriln ooh rosen.
Fjettrad vid sin gren,
Liten rosenknopp
Slog sitt öga opp,
Väckt af solens sken,
Såg en fjäril svärma
Gladt uti det blå
Och till sist sig närma.
Rädd hon tänkte då:
Hvad skall det betyda?
Fjäriln, grann och skön,
Flög till rosens barm,
Svällande och varm.
Med en eldig bön
Tjusade han henne.
Se’n hon lycklig var,
Då i dagar trenne
Fjäriln dröjde qvar.
Hvad skall det betyda?
Glädjen dock var kort;
Ty den tredje qväll
Flydde, glad och säll,
Fjäriln hastigt bort.
När han kom tillbaka
Efter nattens fröjd,
Vissnad var hans maka
Och mot jorden böjd.
Hvad kan det betyda?
K.
En tafla af Simonsen.
Då vi här meddela en afbildning af dansken Niels
Simonsens tafla, framställande skeppsbrutne
på kusten af Jutland, vilja vi icke i sammanhang
dermed yttra oss om den för danska förhållanden
egendomliga striden mellan "de blonde" och "de
brune". För icke-danska ögon synas båda partierna
röja samma för det danska måleriet egendomliga
violetta kolorit, och med afseende på uppfattningen
af det i lif och anda nationella, kan man icke finna
hvarföre en godtycklig, på doktrin och kotteri byggd
partigruppering kan förmena Simonsen att betraktas
såsom lika nationel dansk som någon af dem, hvilka
för egen del velat taga patent på denna på ett visst
håll allena saliggörande egenskap.
Närmast följande sommarmånader, då Danmark
inbjuder till en utställning i sin hufvudstad,
skola lemna ett mer än någonsin hittills rikt
tillfälle att taga en öfverblick af den
danska konstens nationella sträfvanden samt af dess
beröringspunkter med andra länders, särskilt de
skandinaviska brödrafolkens konst.
Professor Niels Simonsen, född 1807, har företrädesvis
såsom bataljmålare gjort sig ett namn, och hans
nationella karakter såsom sådan bestrides väl knappast
af andra än dem, som räkna honom till last att han,
med afseende på konsten att måla, i utlandet inhämtat
något mer än de sjelfva haft tillfälle att i hemlandet
lära. Bland hans krigsbilder från 1848 och 1864 såg
man i Stockholm vid utställningen år 1866
en framställning "grått i grått" af striden
vid Sankelmark, der den Köpenhamnska ungdomen
så hjeltemodigt göt sitt blod för att betäcka
den danska härens återtåg från Dannevirke. Om
porträtteringen härvid röjer någon enformighet, så
kan detta åtminstone icke innebära förbiseende af
den nationella typen, mot hvilken det österrikiska
kavalleriets ungerska och slaviska ansigtstyper bilda
en karakteristisk motsats.
Äfven den tafla, hvaraf vi å nästa sida meddela
en afbildning, har tvenne gånger varit i Sverige
offentligen utställd, första gången i Malmö 1865 och
andra gången i Stockholm 1866, hvarefter hon äfven,
om vi ej misstaga oss, kom att genom köp i Sverige
hos enskilt person qvarstanna.
En god tafla bör sjelf berätta sitt innehåll och vi
känna föga behof af att komma vara läsares inbillning
till hjelp med afseende på den förevarande. Hvad
man ser, det är en skeppsbesättning af olika
rastyper, räddad undan vågornas raseri af de danska
kustboerna. För en åtminstone af "de brune" från
ett varmare solstreck synes hjelpen hafva kommit för
sent, att döma af den religiösa dödsberedelse, som
honom meddelas af den danske presten. All olikhet i
fråga om kult och kyrka synes hafva blifvit utplånad
vid det högre ljus, som i dödens stund återstrålar
öfver lifvet, och de blonda vid Nordsjöns strand
mötas i kärleksfull omvård och from andakt med de
skeppsbrutne från Söderns haf och tropikernas sol.
W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
