Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Charles John Andersson. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådde honom att sälja sina saker och vända om till
Europa. Men han vände föraktligt ryggen åt sådana
förslag. Hans mod växte i samma mån som svårigheterna,
skref han sjelf enkelt. För honom stod också åtrån
och pligten att lösa ett geografiskt problem och finna
en väg äfven från vestra kusten till sjön Ngami.
Med otroliga ansträngningar, vittnande om en okuflig
ihärdighet, om mod och kraft, ordnade han en ny
expedition, med hvilken han den 16 Januari gick ombord
på skonerten "Flygfisken" på väg till Walfish-Bay,
dit han anlände efter ungefär en veckas förlopp. I
medlet af Februari bröt han upp med sin expedition
från denna plats och begaf sig, samma väg som han
färdats med Galton, tillbaka in i den hemlighetsfulla
verldsdelens så föga eller intet kända trakter. Som
ett bevis på de faror, för hvilka han härunder var
utsatt, må nämnas, att han endast under natten till
den 15 Juli "var tre särskilta gånger i dödens käftar
och undkom honom endast genom ett underverk". Sargad
och slagen, med en kropp skiftande i blått och svart,
med brännande och pinande smärtor i bröstregionen,
hvilka uppenbarligen antydde, att inre delar blifvit
skadade, måste han stanna några dagar; men var likväl
redan den 23 Juli åter i sadeln, för att tränga
fram till sjön Ngami, som han ansåg ej kunna vara
långt borta, emedan han sändt bud till höfdingen
vid sjön Letcholètébè, hvilken återigen skickat
ett antal män af stammen Batoana till hans möte –
märkvärdigt vackra karlar, starka och väl byggda, med
kafferska drag och temmeligen långt hår, icke olika
Damaras. Med dessa anlände Andersson ändtligen ett par
dagar derefter, eller den 25, till den efterlängtade
sjön, vid hvars åsyn han med skäl kunde utbrista sitt
"Euräka". Sjelf skrifver han om denna stund följande,
hvilket tydligen utandats af ett öfverfullt bröst
och är uttrycket för de mäktiga känslor, som i denna
stund trängde in på honom:
"På icke synnerligen långt afstånd låg der verkligen
framför mig en ofantlig vattenspegel, begränsad af
horisonten allenast, – der låg föremålet för min
ärelystnad under en lång följd af år, för hvilket
jag öfvergifvit hem och vänner samt satt mitt lif
på spel. Det första intryck, som denna syn utöfvade
på mig, var högst sällsamt. Jag hade länge varit
beredd på denna tilldragelse, men blef nu nästan
öfverväldigad deraf. Det var en blandning af sällhet
och smärta. Mina tinningar bultade, och mitt hjerta
klappade så våldsamt, att jag nödgades sitta af och
stödja mig mot ett träd, till dess öfverretningen lagt
sig. Man torde kanhända finna mig bra barnslig, som
på detta sätt kunde öfverlemna mig åt mina känslor;
men de, som veta, att första skymten af någonting
stort, hvarom vi läst eller drömt allt ifrån det
medvetandet först vaknade, alltid är ett ögonblick
af den herrligaste njutning, de skola ursäkta min
hänförelse. Jag kände mig uppriktigt tacksam för den
gränslösa godhet och det nådefulla bistånd, hvarmed
försynen omfattat mig under hela denna långa och
farliga resa. Mina pröfningar hade varit talrika;
men då mina varmaste önskningar blifvit uppnådda,
voro alla svårigheter glömda. Här kunde jag icke undgå
att uppkalla minnena af mitt förflutna lif. Jag hade
inträngt i öknar, som voro nästan obekanta för den
civiliserade menniskan, – hade lidit ytterligheter af
hunger och törst, köld och värme, – hade underkastat
mig de mest förtviflade ansträngningar, stundom
nära nog alldeles ensam och ofta utan skygd under
mörka nätter i vidsträckta vildmarker, der endast
rofdjuren hade sitt tillhåll. Mina reskamrater voro
till största delen vildar. Jag var utsatt för talrika
faror till lands och vatten och led plågor af sår,
dem vilddjuren tillfogat mig. Men jag hade af skaparen
blifvit nåderikt bevarad under alla de mångfaldiga
faror, af hvilka min väg var omgifven. Hans äro äran,
makten och herrligheten, honom vare tacksamheten
och tillbedjandet egnade!"
Efter de äfventyrligaste kringirranden, hvarunder
han i fyra hela månader var alldeles skild ifrån sitt
folk och färdades antingen ensam eller åtföljd af en
enda inföding, stundom
ridande på häst eller oxe, utöfver en sträcka
af nära tusen engelska mil, hvaraf en del täflade
med Sahara i vattenbrist och ogästvänlighet, återkom
Andersson till Cap, hvarifrån han gjorde ett besök i
Europa, dels för att helsa på sina slägtingar, vänner
och bekanta, dels för att utgifva sitt betydande
verk om "Sjön Ngami". Under sommaren 1854, om vi
minnas rätt, var Andersson i Sverige. Förf. till
dessa rader gjorde då på ett egendomligt sätt
hans bekantskap, hvilket vittnade om den vana vid
byteshandel och köpslående som han erhållit bland
de afrikanska stammarne. Jag befann mig nämligen i
samtal med en af hufvudstadens förläggare i dennes
boklåda, då en främmande man, med något sjuklig hy
och engelsk brytning i uttalet inträdde för att köpa
något. Härunder kom jag att se på min klocka, ett
gammalt, simpelt silfverur. Den främmande fick syn
derpå och ville genast byta sig till det eller köpa
det. Affären uppgjordes, och den främmande upplyste
dervid, att han var Charles Andersson, hvars namn
genom hans upptäckt af en ny väg till sjön Ngami då
var i allas mun. På affären följde ett glas vin, vid
hvilket Andersson berättade åtskilligt om sina resor,
det jag sedan återfunnit i hans bok "Sjön Ngami". Han
klagade öfver sitt bröst och var synbarligen ej rätt
belåten med det nordiska klimatet.
Han stannade icke heller länge i fosterlandet,
fastän han i synnerhet i sin födelsetrakt var föremål
för hyllning af vänner och bekanta, utan reste åter
öfver till England, hvarifrån han med en god börs och
åtskilliga effekter snart ånyo var på väg till Cap,
dit han anlände mot slutet af 1856. Här fick han nu
från ett bolag anbud att öfvertaga inseendet öfver
åtskilliga koppargrufvor på gränsen mot Namaqua- och
Damaralandet. I brist på kapital måste dock bolaget
efter några månader upplösa sig, hvarefter Andersson
återtog sitt rörliga lif som naturforskare och
jägare. Han beslöt nu att med en engelsman, mr
Frederick Green – den der förut gjort med en annan
svensk, naturforskaren Wahlberg, en exkursion öster
ut från sjön Ngami under hvilken den sednare för tidigt
ändade en för vetenskapen så lofvande lefnad – företaga
en expedition inåt landet för att uppsöka
floden Cunené, hvilket han redan försökt år 1850
med mr Galton, ehuru de då misslyckats. Andersson
har i sitt andra reseverk "Okavangofloden" lemnat
en intressant redogörelse för denna expedition,
genom hvilken, om den lyckades, följande resultater
skulle uppnås: De stora tomma fläckarne på kartorna
mellan Damara och Ovambo-landet samt i dr Livingstones
märkvärdiga resa från Seshekes stränder till San Paolo
de Loanda skulle blifva fyllda, medan vidsträckta
och sannolikt rika trakter skulle blifva öppnade för
handelns och civilisationens inflytande.
Den 22 Mars 1858 anträdde Andersson och Green
färden. Efter en mängd vexlande äfventyr, i synnerhet
jagthändelser, under deras väg genom Damaras,
Namaquas och Ovambos landområden, dervid A. blef
betänkligt sjuk, uppnådde de omsider i Januari eller
Februari 1859 den efterfikade Okavangofloden. Dennas
bredd tycktes ej vara synnerligen mycket öfver niohundra
alnar. Litet emellan sågos små holmar – älsklingsställen
för flodhästar och alligatorer – höja
sig ur floden, och på ena eller andra sidan om
dessa holmar befanns alltid en ren kanal af djupt
vatten om minst 300 alnars bredd. Det omgifvande
landskapet företedde icke någonting utomordentligt,
men var i det hela täckt och trefligt; många ställen
voro till och med verkligen pittoreska. De högre
delarne af floddalen voro yppigt bevuxna med resliga,
vackra, med mörk löfskrud beklädda skogsträd, hvilka
täckt kontrasterade mot den ljusare vegetationen
i de lägre trakterna, der vidsträckta sädesfält,
der och hvar beströdda med stora, vilda fruktträd,
grupper af akacier o. s. v. utbredde sig för ögat.
Andersson ville tränga vidare norr ut, men alla hans
infödda tjenare insjuknade i feber och befunno sig
på grafvens rand. Att stanna qvar, syntes vara en
säker död; att tränga vidare fram, dem förutan,
skulle varit samvetslöst och lättsinnigt, En
allvarsam kamp mellan pligten och ärelystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
