Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Till lands och sjös. Resebeskrifning af E. Sehlstedt.
- De små förvärfskällorna. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uti den andra, som min egen var
Och, som jag sagt, var gammaldags och luden,
Der packades, hvad vanligtvis man har
Till yttre prydnad uti rese-skruden.
Min gamla frack jag alltid med mig tar,
I fall jag till landshöfdingar blir bjuden:
Jag vet det händt, och grufligt det mig stack,
Att jag fick svara nej, i brist på frack.
Nu var jag redo till att gå ombord,
Och käpp och paraply jag tog i handen
Och talte några känslofulla ord
Till vännerna och fränderna på stranden.
Så kommo tårar, som man i vår Nord
Benämner med att ta’ en tår på tanden.
Det kunde lätt ha händt på akterdäck,
Att man af afskeds-rispen fått sin knäck.
*
II.
Så var jag nu på ångfartyget Aros,
Som gick med hjul på böljorna, förstås!
Och satte af, och med en fart han bar oss,
Som ej för långsamhet kan förebrås.
Jag tänkte genast: om han ej bedrar oss,
Så bär han väl oss fram till Westerås.
Och man må hur som helst den tanken kalla,
Men samma tanke fanns om bord hos alla.
Men Aros är också en respektabel,
En Mälar-storhet utaf första sort,
Som ej vår resa göra kan riskabel,
Om maskinisten ej sig kollrar bort.
På skepparn lita vi som på en kabel
Och tryggt förtro vi honom vår transport.
Dessutom ha’ vi ju en rask besättning,
Förträfflig styrman, präktig matinrättning.
Hvad fattas oss då mera? Ingenting!
Små nätta vågor gå bredvid och buga.
Ej fins en molntapp hela himlen kring
Så stor att man kan sätta dit en fluga;
Och balsamluften ifrån skogens ring
Vi som en sherry-kobbel i oss suga.
I Mälarns spegel solens öga ser:
Jag vet ej någon som sig speglar mer.
Hvad solen ändå har för en förmåga
Att hålla ut, fast hon i sekler brann!
Och utan fråga är det utan fråga,
Att hon från början varit likadan.
Om jag så der beständigt skulle låga,
Så gick det visst i längden aldrig an.
Men det är solklart, ty I veta skolen,
Att det dock skilnad är på mig och solen.
Den glada Mälarn bar oss vänligt fram
På lätta vågor glänsande och gula.
Det varit också både synd och skam,
Om Eol visat några miner fula.
Vi stodo alla såsom fromma lam
Och hörde vindarna behagligt kula
Och åto helsan nästan som med sked
I vårens luft på Mälarns segel-led.
Hvad helsan är för en gudomlig gåfva:
Ej något fins mer helsosamt än den.
Hon ovärderlig är, då man skall sofva
Och likaså, då man skall, upp igen.
Om blott mer stadighct hon kunde lofva,
Och trifvas hos oss som en trofast vän!
Men hon är journalier: I ögonblicket
Får hon en fnurr och lemnar oss i sticket.
Men Gudskelof! jag ingen hör som klagar,
Och ingen heller tycks ha’ något skäl.
Jag isterhakor ser på flere kragar
Och breda skuldror ser jag äfvenväl.
Och nästan alla ha’ små engla-magar,
Och svulten ser jag ingen kristen själ.
Allt är så nytert, kullrigt och gediget
Och middagssupen smakte innerliget.
*
Jag ber om ursäkt att jag glömt berätta
(Ty en poet så många ämnen har)
Att för en vecka se’n omtrent för detta,
På Monitorn John Ericson jag var.
Att den beskrifva är just ej det lätta,
Jag derför visligt mig ur spelet drar,
Men med tillåtelse af rimmets fader
Vill jag tillägga ändå några rader.
Det var en blåsig vårdag på Sandhamn,
Der slikt är mera godt om än dukater.
Jag steg om bord, och se’n jag gett mitt namn,
Jag bland löjtnanter kom som bland kamrater.
Hos kommendörkapten och riddarn Rahmn
Jag fann en chef med gentlemanna later.
Att säga mera nu, af mig ej hins,
Än att om bord jag mådde som en prins.
Men ångmaskinen började snart osa,
Och se’n jag allt besett med grundlighet,
Till Mälarhamnen ställde jag min kosa
Och kom om bord på Aros, som ni vet.
Men Monitorn han satte kurs på Trosa,
Och lika vänner voro vi för det.
Och utan allt för mycket bråk och strider -
Så var jag nu i Westmanland omsider.
(Forts.)
De små förvärfskällorna.
Det är en bland jordgräfvare allmän erfarenhet,
att man vid nedträngandet under jordytan påträffar
källsprång, om hvilkas tillvaro ingen förut
haft aning. De ligga dolda på sin bädd af ett
ogenomträngligt jordlager, lika gagnlösa som okända,
och det är först sedan de blifvit uppsökta och
bragta i dagen, som de villigt lemna en välgörande
läskedryck. De hafva legat der i sekler med sin rika
skatt af friska vågor, under det af törst försmäktande
generationer kanske vandrat deröfver, okunniga om
dess tillvaro.
Om man ytligt betraktar det menskliga arbetets vida
fält, så väckes möjligen den tanken, att der är allt
gjordt som göras kan, att intet rum finnes öfrigt
för ökad och friskare sträfsamhet,
att intet råämne ligger obegagnadt och att alla
upplagsmagasin öfverfyllas af den redan pågående
produktionen. Men låter man blicken och eftertanken,
liksom gräfvarens spade, tränga ned under ytan,
så skall man äfven der snart påträffa rika skatter,
outtömliga källådror, om hvilka ingen förut haft
kännedom.
Särskilt är detta förhållandet med vårt land, der
otaliga förvärfskällor, hvilka i andra länder bragts
till nytta, ännu ligga gömda eller glömda, der många
näringsgrenar, hvilka på andra håll sysselsätta och
underhålla tusentals menniskor, ligga nere, åsidosatta
och föraktade.
Menniskan älskar vanligen motsatsen till de
förhållanden, som närmast omgifva henne. Så är det
ock med oss svenskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0146.html
