Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 119.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan denna var passerad återfick majoren sitt
vanliga goda lynne och lät sina trinda ögon speja
efter huru rågarne sågo ut, hvilket förorsakade
ett långt samtal med Lundqvist angående årsväxten,
åker och äng, ladugårdsskötsel och bränvin, så att
majoren alldeles kom ifrån sina romaneska känslor.
*
Jagten.
Visst hade baronen, så godt han förstod, lemnat sin
dotters öde i Nils Sölfverfälts händer – och på honom
kunde man lita som på guld; men han kunde ej låta bli
att smått förarga sig öfver det der, att han snarligen
skulle ligga "med en torfva på näsan", hvilket var
den gamle vännens favorituttryck. "Torfvan" hade
icke fått samma framgång hos baronen sjelf, hvars
näsa det gällde.
"Jag är, Gudi lof, inte sjuk ännu, fastän jag åldrats
en smula", sade han vid sig sjelf när han en morgon
kammade sina glesnade hårstrån. "Jag kan inte begripa
hvad Nils såg på mig för dödligt – och fastän man
har en smula hosta, så hyflar man väl inte på sin
likkista för det.
"Det är snart ett år sedan", fortfor han, "jag sköt
en jösse.
"Jägarn säger att marken är full med harar och
trädgårdsmästarn menar på, att om icke hararne
undanskjutas, så äta de upp både bladkål och blomkål.
"Flinta och Stål ha’ blifvit bra feta och lata;
men komma de bara i skogen så ..."
Så resonerade baronen i förargelsen öfver
"torfvan" – omgjordade sig och begaf sig,
åtföljd af jägaren och dennes hundar, till skogs –
tvärtemot friherrinnans ömma råd och Julias böner.
"Nej, jag skall visa Sölfverfält att jag ännu är
alltför kry för att dö strådöden och ligga
med en ... Nej, jag skall skrifva till honom och
säga: Sammel har sjelf skjutit så och så många
harar och gick på <I>en</I> dag tre, fyra mil i skogen
med bara en liten plunta i skjutväskan.
Bodde han inte nära femton mil härifrån,
så skulle han min själ hit och plugga i
sig harstek, så att han skulle bli fyrkantig."
I förra tider sysselsatte sig baronen uteslutande med
jagt och fiske och vandrade utan rast och ro genom
de vidlyftiga skogarne, som omgifva Hallstasjön och
dess tillflöden, eller låg han ute på sjön och metade
på grunden.
"Det var, med ett ord sagdt", – menade "Matts i
viken", en temmeligen gammal, rödnäsig karl som
ansågs för herregårdsfiskare och bodde på en udde,
fastän han från sin förra bostad behöll namnet Matts
i viken. – "Det var annat tyg då förra friherrinnan
lefde. Då var allt så bra på Hallstanäs. Då satt han
och jag dagarna i ända ute på sjön – ’fick du napp’,
sa’ han.
"Nej, nådi’ baron", sa’ jag.
"’Jag tror vi flytta oss’, sa’ han.
"Nej, inte än, nådi’ baron", sa’ jag. "Och så fick
baron napp och det hände många gånger att vi kommo
hem med nära halfpundet."
"’Gif Matts en sup’, sa’ han till en pigslänga,
och så fick jag gå in i köket och fick mig en
’pileknarkare’. Åh ja, det kunde nog behöfvas, ty det
var kallt på sjön och jag hade inte, som nådig baron,
en dubbel stoppad silkeströja på mig. Det blåser
inte genom ett sådant fodral. Det var en tid det,
då förra friherrinnan lefde och Frontinskan passade
på lilla fröken, som nu är gamla menniskan."
"Åh han pratar – gammal? hon fyllde aderton i höstas",
invände gumman, som varit hans enda åhörarinna.
"Ja, aderton år är en betydlig ålder, fastän j, mor,
inte mins den tiden."
"Åh jo, visst mins jag."
"Ja, lika godt, men det var en annan tid – och så på
qvällarne satt baronessan och spelade klavér eller
cymbal, eller hvad det var, och nådi’ baron blåste
flöjt till – det var som fåglaqvitter, men nu är det
slut med den herrligheten. Ja det är det, det! Jag
hörde, att baron i dag gaf sig ut på jagt med Jonssons
hundar, ty hans egna ha’ blifvit så feta, att de
rulla fram, men huru det skall gå, få vi se. Alltse’n
han gifte om sig så har han blifvit en annan menniska,
– det var också ett spektakel att taga en gammal ryska
– ja, jag säger så, fastän hon nog är född i Sverige
och måtte ha’ varit en grann menniska, stor och
ståtlig, alldeles som en drottning, och min själ hon
talar med folk i onödan, och baron står under toffel,
ja ’skralltig’ är han – och nu skall han jaga,
– och stå våt till knäna på pass – ja, jag säger
intet jag, sa’ den som aldrig teg."
"Nej, tacka vill jag gamla tider och gamla moderna."
Den hederlige fiskaren blef mera än sannspådd. Mot
aftonen kom en vagn sakta uppför backsluttningen och
en jägare och två kopplade hundar samt en hel rad
pojkar med bara ben följde med.
"Baron är visst död", mumlades det i hopen. Så stannade
vagnen vid trädgårdsmästare Frontins dåvarande
bostad.
"Fröken skulle taga döden på sig, om hon så der
bums fick veta huru det står till"; sade jägaren,
"hvem skola vi få fram att berätta."
"Jo, jag", sade Matts i viken – "jag, just jag;
ty mig känner hon – men det var sant, madam Frontin
känner henne bäst; nu bära vi in vår nådi’ baron,
ty det börjar regna och inte kan man heller låta
honom åka in på sin herregård i en pinnkaret."
Några karlar buro in den medvetslösa baronen i
trädgårdsmästarens stuga.
Den tiden var Frontin unga karlen och hans hustru
en snäll qvinna, som från morgon till qväll, hela
sommaren, satt och väfde vid det öppna fönstret,
genom hvilket veka rankor af caprifolium vaggade
för luftdraget, liksom för att titta in eller som
skälmaktiga barn åter gömma sig.
Nu kom den lifliga, glada qvinnan med ett likblekt
ansigte och darrande läppar. "Huru skall det gå med
fröken" var hennes första tanke.
Detta var också allas tanke – ingen tycktes tänka på
friherrinnan.
"Gå j, madam Frontin, dit opp", – bad Matts i viken
– "j kan lägga er talan för fröken – så att inte
hjertat förkrossas – ja, gör det. Mellertid ligger
baron bra i eran säng
– bara vi knyta opp halsduken och skicka efter
klockaren att taga hål på ’medianådran’ på honom –
annars så vore lungådran bättre, men det är inte
mångens sak att hitta på lungådran, utan Qvisslingen
– klockaren menar på, att de i Stockholm bara hugger
i ’median’. Ja, då begripa de inte mycket
i Stockholm."
Baronen var sanslös, men ej död, då friherrinnans
ekipage stannade utanför stugan och fröken Julia
störtade derur och in till sin far. Hon hade, då
den förskräckliga underrättelsen kom, kastat på sig
en schal och skyndat ut, då hon mötte sin styfmor i
trappan.
"Hvart ämnar sig Julia?" frågade hon skarpt och
stolt. "Om baronen blifvit illamående, så är detta
en olycka; men man bör ej ändå glömma det passande –
och det passar icke en fröken von Lützow att som
en piga med en schal öfver hufvudet springa genom
parken och genom folksamlingen der uppe. Inom några
ögonblick är ekipaget framme. Jag känner mig så svag –
mina krafter svika mig."
"Herre jemine! friherrinnan dånar", skrek en långtanig
kammarjungfru och fattade friherrinnan om lifvet och
ledde henne in i det stora sällskapsrummet, der hon,
"öfverväldigad af sin smärta", neddignade i en emma,
fick droppar och sörjde på anständigt sätt.
Julia var hvit som en marmorbild, men det föll henne
icke in att blifva svag – hon kände tvärtom, som
hvarje ädel qvinna gör, en förut okänd kraft genomila
själen och gifva spänstighet och uthållighet åt den
späda kroppen. Hon tyckte sig kunna "försätta berg",
om hon blott fått göra det.
Med ett lugn, som bjert afstack mot hennes ifver
några ögonblick förut, trädde hon fram till den bädd,
der hennes far låg i en djup sömn och snarkade sina
sista dödsrosslingar. Hon kände på hans kalla panna,
hon kände på hans bröst, hjertat slog ännu. Urverket
hade ej stannat, men hotade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0159.html
