Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid ett kaffebord. Af Sylvia. - Ett kejserligt fängelse. Af B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag skall åtminstone akta mig, sa att inte min
klädning snuddar när henne; ty jag är ej den
som gillar att man tränger sig mellan barken och
träet!" försäkrade Marianne med indignation.
"Jo, Bergens, som man förut liknat vid ett par
turturdufvor, de bli’ nu snart, som man säger:
’hand i hår och knif i strupe!’" Och fröken
Klöfverstjerna skrattade så, att alla de lösa artiklar,
som prydde hennes magra kropp, dallrade.
"Ja, det är ett för stort elände, jag är en stackars,
känslig toka och kan inte annat än hysa medlidande
med den arma fru Berg. Jag tänker på hvad jag sjelf
skulle lidit, om salig Theodor ... ja, det blir
bestämdt skilsmessa ..."
"Åh nej, jag har ..." försökte Lena att afbryta.
"Tyst du, och låt mig tala till punkt! Det blir
bestämdt skilsmessa, och, min Gud, en sådan skandal
den der processen skall väcka här i staden! Ja,
den stackars fru Berg, hvad tänker hon väl på!"
"Men" ... inflickade Lena.
"Du är då alldeles förskräcklig, Lena", ropade fru
Levander, "du unnar då aldrig en menniska tala! Jag
kan slå vad, att han ledsnat vid henne, och de äro
gifta bara i tio månader! ... det är han, som ställt
till alltsammans, det är solklart. Nej, mina vänner,
det här tål verkligen en påtår!"
"Men jag tror inte, att det kan bli’ så illa ändå",
sade Lena, som under serveringen ändtligen lyckades
komma till orda. "Den unga enkan är ju hans syster,
vet jag."
"Vet du, och hvarföre har du då inte sagt det!"
"Du lät mig ju aldrig komma till tals, Maria
lilla! Jag har minst fem gånger försökt att få ett
ord emellan. Men då jag nyss var i köket och hällde
kaffe på kannan, så talade vår Hilda om, att hon
just träffat Bergens piga ute, och denna hade sagt,
att det var fabrikörens syster, som de väntade."
"Ja, du skall då alltid vara så förbehållsam, Lena,
jag kan inte förstå hvad för sorts intrig det skulle
ligga under det här? Kunnen j det, mitt herrskap?"
Alla försäkrade, att allt detta var högst obegripligt
och Lena stod der helt försagd, under det hon fick
uppbära mången mörk blick.
"Ja, jag har ett stackars svagt hjerta! Sätt hit
sockerskålen, Lena! Gud, hvad du bär dig otympligt
åt! Och jag är verkligen glad å den stackars fru Bergs
vägnar. Ja, mina vänner, jag blir dervid, att säga:
’den stackars’, för, tro mina ord, med hennes lycka
är det snart totalt slut, jag känner det på mig."
Alla vännerna försäkrade, att de inte heller skulle
kunna låta rubba sig ur denna sin åsigt; ty de hade
alltid de bestämdaste förkänningar, så fort något
ledsamt skulle hända deras nästa, och de anade samt
och synnerligen, att fru Bergs äktenskapliga sällhet
var på upphällningen.
"Låt vara att den der enkan verkligen är hans syster,
så hvad kan vara oklokare än att draga mannens
slägtingar in i huset?" frågade fru Levander.
"Deras husfred är slut, det är säkert", sade alla
och skakade sina hufvuden. Till och med Lena gjorde
en lätt
rörelse, dertill inspirerad af systerns blickar,
som nu hvilade på henne, men höll i det samma på att
låta den förgyllda kannan halka sig ur händerna.
"Om jag till slut inte äger en enda hel porslinsbit
i mitt hus, så skall det inte förvåna mig", sade fru
Levander men en så hemsk resignation, att den satte
Lenas händer i en nervös darrning.
"Åh, det finnes nog få, som ha’ allt så instoppadt
som tant, och kommer en kanna sönder, så är här
ett dussin i reserv", sade Ida. Det var icke första
gången i sitt lif, som hon gjorde sig till afledare
för tantens dåliga lynne.
"Ja, du har allting så gentilt", sade fru Wahrlund,
"och derföre kan du också, liksom Bergens, ta’ emot
hyresgäster. Hvad tycker du om den nye du fått? Söta
du, han heter ju Bignell? Är han lika svår med sin
städning, som löjtnant Evert?"
"Herr Bignell vill inte ha’ städadt alls", sade fru
Levander med en viss hemlighetsfull min, hvarmed hon
denna eftermiddag ofta betraktade sin omgifning. "Men
låt oss inte tala om honom! – Det var vackra spetsar
du har kring din hals, lilla Ida!"
"Och hvarföre skola vi inte tala om honom, tant lilla!"
"Jag tror, att lilla Ida inte skulle ha’ emot vissa
små funderingar på den der herr Bignell", sade
fröken Klöfverstjerna. "Ja, ja, barn, du förstår
väl skämt!"
"Bevare henne Gud!" bad fru Levander.
"Hvarföre säger du så? Är han då så ful?"
"Låt oss tala om någonting annat, än honom! – har
jag inte sagt det. Ja, allt annat än honom!"
"Du ser så besynnerlig ut, Marie, och, Gud förlåte
mig, Lena med! Hvad är på färde?"
"Ingenting, söta du! Allt hvad jag önskar är blott
att salig Theodor måtte ha’ lefvat nu! Ja, ja, intet
oförsigtigt ord skall slippa öfver mina läppar,
med min förskyllan skall jag ej blifva inblandad i
något ... Man kan inte rå för att man sett det man
sett! Hvad skulle jag ej vilja ge till för ett klokt
och allvarligt manligt råd."
"Tror du oss ej i stånd att ge råd! Vi hade väntat
allt annat än att bli’ misskända af dig, kära, lilla
Marie!" ropade man om hvarandra.
"O, nog förstår jag att uppskatta er, mina snälla
vänner!" sade fru Levander. "Men det gifves yissa
epoker i lifvet då vår tankegång står stilla och då
man frågar sig sjelf med häpnad: – hvad skall jag
göra?"
Vännerna försäkrade, att de med sina frågor visst icke
ville tränga sig på henne och att om hon icke hade
något förtroende för dem, så skulle hon blott rent ut
säga det och framför allt icke tala ett ord till dem,
hvarken om det hon möjligtvis sett eller hört.
"Ja, mitt herrskap, jag är verkligen i en så kritisk
belägenhet, att jag sannerligen knappast vet mig
ha’ varit i en sådan förr, men om j lofven, på själ
och samvete, att bistå mig, så vill jag berätta er
allt ..."
(Forts.)
Ett kejserligt fängelse.
De två år, som förflutit sedan fransk-tyska krigets
början, hafva redan hunnit mildra intrycket af
detta märkliga fälttåg, hvilket så hastigt nedbröt
Frankrikes militära maktställning, förminskade
dess område och skilde från dess tron en
dynasti, som visserligen gifvit nationen
mycket af ärans glans, men ändå mer af bitter
förnedring.
Det utgjutna blodet har gömt sig i mullen, liken
multna under slagfältens åter grönskande gräsmattor,
kanonhjulens spår korsas och utplånas af landtmannens
plog och bördiga åkrar vagga gyllene skördar öfver de
ställen, der stridens vågor bröto sig i oemotståndligt
raseri, på de brända tomterna resa sig nya hus och de
svärtade murarne förvandlas till hvita. De försvinna,
de dystra märkena efter krigets härjningar,
och snart skola vinkullarne vid Rhen och Mosel stå
lika sköna och yppiga som förr!
Men minnet, det blifver. Byar, höjder och slätter,
hvilka förr knappt omnämdes i deras närmaste
grannskap, hafva med ens fått namn, som med ryktets
vingar flugit öfver verlden. Blodsdopet blef dem
gifvet under ögonblick af de gräsligaste fasor – de
hafva fått både namn och ryktbarhet i samma stund. Ja,
innan kanonerna ännu tystnade, innan natten hann
draga sitt svarta täcke öfver de fallnas leder,
var det nya blodiga namnet kändt i alla länder.
Och dessa namn lefva qvar så länge en
historia läses eller skrifves, de lefva qvar
såsom minnen af hvad en gång timade och såsom
en kanske fåfäng protest mot den falska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
