Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett kejserligt fängelse. Af B. - Godt kamratskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blott ett rum är tomt, den siste kurfurstens. Han var
en vidskeplig man och lät icke måla sig af fruktan
att om han in effigie slutade raden, skulle han äfven
i verklighet komma att göra det. Olyckligtvis halp
ej hans försigtighet, ty han blef, såsom vi veta,
år 1866 fördrifven från sitt land.
Från slottets fasadfönster har man en hänförande
utsigt åt Kassel å ena sidan samt, åt trädgårdssidan,
bort öfver den brant uppstigande höjden till
pyramiden, hvarifrån kaskaderna, likt fallande
silfverskum, störta ned från den branta höjden och
samla sig i bassiner, från hvilkas yta vattenstrålar
kastas högt upp i luften. Stora fontänen, strax invid
slottet, har det högsta vattensprång i Europa.
"Intet fängelse kan vara skönt", säger ett franskt
ordspråk – och huru förtrollande denna bur än är,
hade den dock säkerligen inga glada utsigter att
erbjuda den man, som promenerade omkring i dess
parker, medan budskapen – den
ena jobsposten jagande den andra – inlupo om de
förskräckliga följderna af den strid han framkallat,
medan millioner tungor utstötte förbannelser öfver
hans namn och medan franska folket, likt de gamla
romarne, släpade sin fångne och afsatte kejsares
bilder i smutsen.
Två år hafva snart gått sedan den svartklädde,
giktbrutne gubben promenerade omkring i Wilhelmshöhes
parker, omgifven af några få uppvaktande. Det dröjde
dock ej länge innan han anträdde resan till det land,
som ädelmodigt lemnade en fristad åt den genom eget
verk biltoge fursten och äfven skänkte honom några
svaga bifallsyttringar, liknande dem, hvarmed man
tröstar en misslyckad skådespelare. På Wilhelmshöhe
är allt åter som förr, tyst i gemaken, tyst ute i
de sköna parkerna, tyst och folktomt i alléerna;
men under den tid, som gått, har Wilhelmshöhes namn
skrifvits in på historiens blad och skall stå der så
länge namnen Frankrike, Tyskland och Napoleon nämnas.
B.
Godt kamratskap.
(Till illustrationen å föregående sida.)
En barnsköterska af kunglig härkomst, en prinsessa af
blodet – hvilka ödets stormar hafva väl störtat denna
stolta ättling från tronen ned i den usla kojan?
Se här den sorgliga historien om hennes födelse!
Prinsessans fader var Hans Majestät Felis Leo,
öknarnes konung och sjelfherrskare öfver alla djur;
hennes kungliga fru moder lyste en gång som en af
de skönaste prinsessor uti Nubiens land. Om dagen
sofvo de trygga i palmernas skugga, om natten –
de gjorde dag till natt och tvärtom, liksom alla
förnäma – anställde de sina måltider. Var bordet ej
tillräckligt försedt, tog deras förfärliga vrede sig
uttryck i rytanden, som åsklikt rullade öfver öknen.
Men tvåbenta pysslingar vågade intränga på deras
område och kränka kraftens majestät. Jägare fångade
konungaparet med list och förde det öfver vida vatten
till ett kyligt land, der inga palmer vagga sina
kronor, ingen öken breder ut sin obegränsade slätt,
inga Samums vilda andar jaga fram i rödgula sandmoln
och förgöra menniskorna med deras snikna begär.
Men ett fängelse, deladt med den man älskar, ger ännu
behag åt lifvet. Sorg och motgång förena ofta hvad
lycka och medgång skulle skilja. Så gick det äfven
med detta konungapar. Båda sökte glömma, båda sökte
trösta hvarandra öfver deras grymma öde.
Nu nalkades dagen, då familjen skulle förökas. Detta
gjorde drottningen sorg, ty hon visste väl, att om
det är nesligt för en kunglig person att lefva i
fångenskap, så är det än nesligare att vara född
deri. Och hon gick med grymma tankar, rufvande på
att taga sina ättlingar af daga. Fångvaktarne voro
dock glada öfver den väntade familjehändelsen; men
ännu aldrig hade någon lejonmoder låtit sitt barn
lefva för att draga fångenskapens bojor, och i följd
deraf beslöto de att taga ifrån henne barnet och
fåta uppfostra det.
Så skedde också. När fångvaktarne sågo att modren
började misshandla sin ättling, togo de henne bort,
för att skona dess unga lif.
Sedan vi nu öfvertygat läsaren om, att det är en
liten prinsessa hvarom här är fråga, så återstår för
oss att berätta på hvad sätt hon blef barnsköterska.
Detta tilldrog sig i Dresden år 1864. Sedan
uppsyningsmannen för den zoologiska trädgården
sett att lejoninnan uppsåtligen misshandlade sin
unge, togs den ifrån henne, ty man ville försöka
hvad som ännu aldrig lyckats, att uppföda ett i
fångenskap födt lejon. Ungen hade redan blifvit
rätt illa åtgången. Modren hade afbitit en del af
svansen och dessutom tillfogat den svaga varelsen ett
trefjerdedels tum djupt sår i ena sidan. Efter att
förgäfves hafva bjudit ungen vanlig mjölk, anskaffade
man en stark hundtik och, efter att tjugusex till
trettio timmar hafva varit utan föda, började
lejonungen att dia. Först måste tiken fasthållas,
men redan efter tre dagar var detta
öfverflödigt, och den lilla låg nu med sin fostermor
i en lång bärkorg på en bädd af halm och strå. Amman
började slicka den unga lejoninnans sår, hvilka
derigenom snart blefvo läkta. När hon hunnit
sexton dagars ålder, blef korgen henne redan för
trång. Efter tre veckor åt hon kött, och snart började
hon utveckla sina medfödda anlag för gymnastiska
språng och dans. Fostermodren lekte vänligt med henne
och visade, i olikhet med många andra styfmödrar,
en verkligt moderlig ömhet mot fosterbarnet. Men
den unga lejoninnan blef tyvärr allvarsamt sjuk
för tänder. Man såg tydligt huru mycken smärta
tandsprickningen förorsakade henne. Dertill kom att
hon vid början af fjerde månaden insjuknade så illa,
att hennes lif sväfvade i största fara; hela timmar
låg hon orörlig och ville hvarken springa eller
leka. Snart hämtade hon sig dock något, åt äfven,
ehuru mycket mindre än förut i friska tillståndet;
men trots alla medel aftärdes hon likväl beständigt,
rörde sig långsammare, måste allt oftare hvila och
visade endast glädje, när zoologiska trädgårdens
föreståndare och i synnerhet när hans fru och dotter
närmade sig eller när fostermodren återkom efter
någon längre tids bortovaro.
Så inträffade att fostermodren fick en afkomma att
syssla med. Hon födde nämligen fem ungar till verlden,
af hvilka man dock blott lät två blifva vid lif. Den
unga lejoninnan och hundfamiljen blefvo nu skilda
genom ett galler, som dock lätt kunde öppnas, och
en dag blef lejoninnan insläppt till sin fostermor,
som icke visade den ringaste rädsla. Hon smekte
tvärtom liksom förr sin stora skyddsling, och
denna återgäldade hennes ömhet genom att slicka de
små. Hela Dresden talade under dessa dagar knappt om
annat än den unga lejoninnan, huru hon vårdade de
små valparne och huru de sökte att dia henne såsom
sin mor och huru de ostraffadt fingo bita och slita
i hennes skinn. Denna ömhet fortfor äfven sedan
valparne blifvit större. Ofta, när de gläfsande och
tölpiga plågoandarne blefvo riktigt våldsamma, tog
hon upp dem med tassen och tryckte dem med en viss
innerlighet intill sig. För att utröna om lejoninnan
kunde göra skilnad mellan hund och hund, insläppte man
en annan sådan af stor likhet med de båda unga. Men
mot denne visade hon en så hotande och grym uppsyn,
att den genast måste aflägsnas. En ung kanin, som man
likaledes lät komma in till henne, grep hon genast
och åt upp med hull och hår.
Men den unga lejoninnan tynade dock af med hvarje
dag: förgäfves bjöd man henne den färskaste och
läckraste föda och förgäfves vakade föreståndarens
familj dag och natt vid sjuklingens bädd. Sedan
man i åtta månader lyckats uppehålla hennes lif,
afled hon till mångas sorg och medförde i sin för
tidiga graf flera förhoppningar och större rykte,
än om hon varit en verklig prinsessa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
