Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Vill du göra mig till en annan menniska? Vill du taga
mig om hand", sade han en dag till "syster" Julia.
Detta: "vill du göra mig till en annan menniska?" –
"vill du taga mig om hand?" är något, som
oemotståndligt verkar på hvarje ädel qvinnas hjerta.
Det är just det: "att vara mannen till ena hjelp" som
med outplånliga drag, liksom i Bibeln, står skrifvet
i qvinnans själ.
Julia hade aldrig tänkt på att älska Alexander –
hon var snarare rädd för honom; men detta: "vill
du taga mig om hand" löste i ett nu förtrollningen,
och hon kunde ej inför sig sjelf neka till att hon
älskade den der stockholmsrouén, denne Alexander,
som hon visste varit en plåga för hennes far.
Alexander å sin sida tänkte visst icke på Hallstanäs –
den tanken till och med besvärade honom. Det var efter
någonting rent han längtade, liksom den, som dagen
förut fördruckit sig på punsch, påföljande morgon
längtar efter friskt vatten.
Så uppkom och fostrades, utan att de sjelfva märkte
det, hos de begge sammanbragta barnen en kärlek,
renare å hans sida och varmare å hennes, än man kunde
vänta det af en halft utlefvad löjtnant och en blyg
landtlig flicka.
Hvarje qvinna, som läser detta, skall också begripa
huru det var möjligt – och det blir möjligt tusen
gånger och tusen gånger om igen, så länge ett
qvirmohjerta ännu klappar och så länge det är någon,
som vädjar till henne, sägande: Tag mig om hand! var
mig ’till ena hjelp’!
Det är just detta behof, som är qvinnans svaghet,
men också hennes styrka. Hon tror allt, för att
nå detta mål – hon är således lättrogen; men det
bringar henne att fördraga och bära allt med ett mod
och en uthållighet, som ej släpper sitt tag förr än
med lifvet.
Julia svarade intet, utan blott betraktade Alexander
med en forskande men englamild blick. Den tycktes
liksom vilja fråga honom: "men förmår jag, stackars
flicka, det?"
Alexander var redan uppe och kunde så pass kläda sig,
att ban kunde gå ned till sin mor, der hon och rådet
tillsammans genomgingo salig barons alla bref och
papper. Bland dessa fanns det åtskilliga från major
Nils Sölverfält i lifstiden, som på intet sätt voro
smickrande för den nya friherrinnan – alla skrifna i
denna temmeligen råa eller muntra stil, som passade
ihop med majorens runda ögon och hans hela figur.
"Ett bref från major Sölfverfält – befaller
friherrinnan att jag skall läsa det?" frågade lilla
rådet, kammande fram sidolockarna med sin fickkam.
"Behöfs icke", yttrade friherrinnan helt kort; ty hon
fordrade att rådet skulle finna, att den uppläsningen
icke var gagnelig för svaga nerver. Salig majoren
hade ej krusat med att sjunga ut – det var rent
språk, det måste sjelfva friherrinnan erkänna. Alla
majorens och andra bref offrades åt lågorna – det
var ett Baldersbål på mycken vänskap och artighet,
men blott få så ärligt menade som majorens.
Under denna tystnadens och arbetets tid hade man
ej hört stort om den yttre verlden. Visst hade
hushållerskan och pigorna ett par gånger nämt namnet
Frontin, men man hade ej lagt märke dertill.
En vacker dag voro de alla samlade i sällskapsrummet
för att dricka morgonkaffet. I parentes bör
nämnas, att salig major Sölfverfälts efterlemnade
brefsamling, som i hvartenda bref innehöll något om
små sockerskorpor, haft till följd att skorporna
på Hallstanäs plötsligen betydligt och till deras
förmån ändrat format och blifvit större, om ej just
så stora, som majoren i lifstiden fordrade att en
laglig sockerskorpa skulle vara – eller sådana,
som mor på Rippekulla brukade baka.
Man höll just på att doppa de stora skorporna, då
friherrinnans betjent anmälde, att trädgårdsmästaren
Frontin begärde få komma in.
"Låt honom komma", yttrade friherrinnan och tillade –
"det är om den nya anläggningen i parken – der vi
skola fira min Alexanders återvunna helsa."
"Ja, det var en Guds nåd att vår älskade löjtnant
inte har det allraminsta men af sin olyckliga ridt
på Isabella", inföll rådet.
Frontin inträdde, men ej i sina arbetskläder utan
putsad och fin som en brudgum. Den unge mannen såg
något förlägen ut och bugade sig.
"Hvad vill han, kära Frontin?" frågade friherrinnan,
så vänligt hon kunde, då hon talade med
"underhafvande".
"Jo, det är så", började han, "att hustru min i veckan
fick en liten flicka."
"Madam Frontin?" ropade Julia, "ack! ack! hvad det
var roligt. En liten flicka sade Frontin?"
"Ja, just en liten dugtig unge, knubbig som en liten
gris och röd som en pion."
"Lycka till, Frontin", sade alla – "lycka till."
"Nu är det så, att barnet skall döpas och så ville
jag bedja nådi’ fröken att stå fadder åt min
förstfödda."
"Gerna, Frontin, när är det?"
"Om söndag. Pastorn har lofvat komma hit på qvällqvisten."
"Nå, Frontin, vill inte Frontin bjuda mig
också?" yttrade Alexander i munter ton, med en
sidoblick till Julia.
"Jo, om löjtnanten vill vara så god", sade Frontin;
men en fin observatör skulle märkt, att han ej gjorde
det gerna.
"Tack, Frontin – tack!"
När Frontin gått sade rådet: "Lämpligt – det var
mycket lämpligt att löjtnanten bjöd sig sjelf;
ty mot hvem skulle fröken eljest stått fadder –
troligen mot en bokhållare eller en sådan der ..."
"Lilla Julia kan nu inviga sin nya atlasklädning
– det skall smickra madam Frontin, som var en bra
menniska då hon var här i huset. Här hade hon allt så
bra, men så skulle hon nödvändigt gifta sig och jag
ville ej sätta mig deremot, men det är obegripligt
med sådant folk – de ha’ allt hvad de behöfva utan
något besvär; ty att passa upp på Julia var inte
svårt, men gifta sig skola de promt och sätta, som
det heter, ’fötter under eget bord’ och så blir det
bara fattigdom och elände på slutet och stugan full
af barn."
Man hör att friherrinnan innehade en ej obetydlig
portion af praktisk lefnadsvishet – som hon sjelf,
nu enka andra gången, icke syntes hafva iakttagit.
Söndagsaftoncn var den lilla familjfesten slut. Lilla
Julia sof så sött, då presten läste välsignelsen öfver
hennes hufvud, och madam Frontin, den unga modren,
smålog genom tårar, då hon deltog i bönen. "Gud signe
barnet! Gud signe barnet", ljöd det genom den lilla
församlingen.
Löjtnant Alexander, som ännu bar armen i band,
följde Julia den korta genvägen genom parken till
Hallstanäs.
"Det var ett lyckligt hem, Julia – frid och lugn och
kärlek – det var ett lyckligt hem."
Julia teg.
"Lycklig han, som aldrig gjort skeppsbrott", fortsatte
Alexander "och att han i tid fick någon, som tog hand
om honom – som blef honom ’ena hjelp’."
Julia slog ned ögonen, utan att säga ett ord.
"Julia! – om någon håller på att störta i djupet och
du ser det – hvad gör du då?"
"Jag hastar till hjelp", sade Julia med en blick
strålande af djup rörelse.
"Men", började Alexander med dämpad stämma, "om den
olycklige redan är i fallet – du skulle följa med
honom – han skulle bli’ dig för tung – han skulle
draga äfven dig dit ned – hvad gjorde du då?"
"Jag beräknar aldrig, Alexander – jag skulle ändå
försöka – kanske Gud skulle gifva mig styrka att
hjelpa, och om Han ej gaf mig det, så gaf Han mig
dock mod att bära min olycka."
"Känner Julia någon sådan?"
"Ja", hviskade hon knappt hörbart.
"Och denne är?"
"Du."
"Du vill rädda mig, menar du ej så, Julia?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
