Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flitens skrinlagda frukter. Av Andersson-Edenberg - Framåt! Av Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbrukas en mycket dryg andel af den afkomst, som
arbetet lemnar, och den enskilta lefnadskostnaden
ordnas så litet som möjligt på grundvalen af en klok
beräkning.
Jag känner två personer, båda likställda i afseende
på bildning och äfven deri, att hvardera har lika
stor familj att försörja och sålunda lika stora
verldsliga behof. Den enda olikheten dem emellan är,
att den ene äger i årlig inkomst endast 2,000 rdr,
medan den andre har 4,500, men detta upphäfves åter
alldeles fullständigt af den likheten dem emellan, att
den förre vid årets slut ej har en enda styfver öfver,
och den sednare precis på spiken lika mycket. Så har
det fortgått i många år, och ingen anledning finnes
att vänta någon förändring. Den, som har minsta
inkomsten, har icke satt sig i skuld och den, som
haft dubbelt så mycket, har ej kunnat spara något.
En annan af mina bekanta, som för knappt tio år sedan
endast med stor svårighet kunde, som det heter, "på
ett anständigt sätt", försörja sig och sin familj, har
nu genom en lyckans underliga vexling blifvit försatt
i en ställning, som medför en betydlig inkomst. Men
han, som förr ansåg sig lycklig om han utan för
stora ansträngningar årligen kunde skrapa tillhopa
3,000 rdr, är nu ej en smula lyckligare, fastän
hans kassaräkning visar en årlig inkomst på detta
belopp femdubbladt. Tvärtom är han nu i lika stora
om ej ofta i större ekonomiska trångmål än förr. Och
orsaken? Helt enkelt den, att hans inbillade behof
vuxit fortare än hans inkomster. Han bodde förr –
och bodde ganska angenämt – i fyra rum; nu har han
en åtta rums våning. Med en så rymlig bostad följa
naturligtvis eleganta möbler, och med de eleganta
möblerna följer en fin umgängeskrets, som är samlad
en gång i veckan under säsongen, och med den fina
umgängeskretsen följer bevistande af nöjen utomhus,
abonnerade platser på operan, abonneradt ekipage
m. m.
Utnötta exempel, säger ni. Ja väl, men de äro
utnötta derföre, att de äro så allmänt förekommande,
och just derföre, att de äro så allmänna, äro de så
beaktansvärda, så sorgliga. Ingen utgiftspost
är så elastisk som lefnadskostnaden, inga behof
så medgörliga eller så oresonliga, som
de dagliga behofven. Men i intet annat fall
är svensken så kraftlös, så utan vilja och
beslutsamhet, som just i afseende på de
pockande tyranner, som han kallar sina dagliga behof.
Har han 75 öres inkomst, så lefver han upp
75 öre och oftare ett öre mer än ett öre mindre.
Och äter han ej med ens upp eller förslösar
de frukter, han genom sitt arbete frambragt, så
skrinlägger han dem och låter dem förblifva
ett dödt kapital, hvilket förfaringssätt ock
är oförenligt med en god och omtänksam hushållning.
Detta skrinlagda kapital återfinnes
bland annat i alla de mångfaldiga
öfverflödsartiklar, som vi samla omkring oss
och öfverallt påträffa, och hvilka i de flesta
fall väl äro afsedda att öka trefnaden och höja
lifvets behag samt fylla förmenta behof, men hvilka
dock ännu säkrare utgöra ett alldeles dödt kapital,
som småningom aftager i värde och slutligen alldeles
försvinner. Smaken att på detta sätt skrinlägga
flitens och arbetets frukter är i Sverige mycket
utbredd – alltför utbredd i förhållande till
tillgångarne. Lika sant som betecknande
i detta fall är fransmannens bekanta yttrande:
"i Sverige lefver bokhållaren på mycket större fot,
än principalen i Frankrike anser sig hafva
råd till." Men saken är den, att medan
fransmannen, tysken, holländaren och andra sträfva,
arbeta och samla under sin första mannaålder, för
att sedan, och ju förr desto bättre, kunna lefva i
ro och njuta af lifvet, så vänder svensken vanligen
om förhållandet och njuter lifvets förströelser och
lefver gladt i ungdomen för att på ålderdomen nödgas
arbeta, slita ondt och lida nöd.
Dessa lösaktiga begrepp om hushållning, som hafva sin
rot i bristfälliga statsinstitutioner och underhållas
genom ständiga, dåliga föredömen af de tongifvande
kretsarne, återfinnas nu hos alla samhällsklasser,
äfven hos dem, som bokstafligen arbeta för bröd för
dagen. Staten bär härför ett tungt ansvar och dess fel
består deri, att hos oss allt för litet blifvit gjordt
för att, så att säga, genom ett ordnadt skördearbete
uppsamla flitens mogna frukter. Ingen impuls har
gifvits till ett enskilt sådant arbete, ingen allmän
genväg har öppnats för de små besparingarne att blifva
fruktbärande.
Först under de två, tre sista åren har staten börjat
befrämja den inhemska kapitalbildningen, genom att
öppna utväg att i räntebärande statsobligationer kunna
placera besparingarne, och de resultater, som på denna
väg redan vunnits, hafva varit af beskaffenhet, att
de slagit alla med öfverraskning, men på samma gång
framkallat frågan: hvarföre har staten ej förr gjort
detta? Svaret på denna fråga skulle öppna blicken
för en misshushållning af så förfärliga dimensioner,
att man deri skulle se en ny illustration till
preussiska konungens kända ord: "Svenskarne äro ett
af de märkvärdigaste folk på jorden: i århundraden ha’
de arbetat på sin undergång utan att lyckas."
Med upptecknandet af ett litet, ofta framträdande,
drag ur vårt bondelif kan jag på lämpligt sätt
afsluta denna lilla uppsats. En dag under nu förlidne
vinter höll en Upplandsbonde med sin färdskrinda
utanför en af Drottninggatans juvelerarebutiker i
Stockholm. Bonden steg in. "Ja’ skulle vella veta
prise’ på den der silfverkannan", yttrade han. –
"Priset är 250 rdr", var svaret. – "Nå, än den der
som står breve’ då?" – "Den kostar 325 rdr." – "De’
prutas fälle, om de’ blir köp?" – "För 300 får den gå,
men inte ett öre billigare." – "Ja, ho ska’le bli’ mi’
för de’ då. Si Lars Petter i granngåln hemma har han,
förstås, krångla té och köpt e kanna, men ho kosta
bara 250 rdr – å en ä’ likre som likre ä’ begrips,
hä!" Och han betalte kannan med 300 rdr och for hem
med detta utbyte mot 15 tunnor hvete, öfverskottet
af ett helt års arbete. Kannan kommer att stå inläst
i ett skåp och tagas fram kanske en gång om året,
kanske ej ens det, när ägaren vill slå på stort för
grannar och vänner, som bjudas att dricka hembrygdt
öl derur; – hon står der år ut och år in, och aldrig
blir hon mera värd än 300 rdr och faller till och
med i värde medan hon står obegagnad; – hon står der
som en flitens skrinlagda frukt, hvilken slutligen
förmultnar till fasligt liten glädje för ägaren,
som deraf endast finner sin fåfänga smekt, och till
ingen nytta för efterkommande.
Hade han i stället köpt statsobligationer för dessa
300 rdr, så hade de genom räntornas kapitalisering
om 12 à 15 år varit fördubblade; hade han satt in
dem i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten för sin
nyss födde son, så hade denne vid fyllda 20 år haft en
förmögenhet af öfver 1000 rdr. Nu får han nöja sig med
silfverkannan och kan vid dess mottagande visserligen
icke säga: "De ä’ likre som likre ä’ begrips!"
Anderson-Edenberg.
Framåt.
Framåt är mitt fältrop. På framtidens bana
Förblir det min lösen. Derom vill jag sjunga.
Framåt skall mitt öga med tillförsigt spana,
Då modigt framåt vi på lifshafvet gunga.
Framåt! skall jag ropa, då blixtstrålen slår
Sin krets kring min hjessa och stormvinden ryter.
Framåt skall jag hviska, då lifvet förflyter
Så lugnt som en källa i skogarnes snår.
Framåt är den lag, hvilken stjernorna tvingar
Att, kretsande, fram uti rymderna ila,
Som bjuder vår jord att, i ändlösa ringar,
Fullborda sitt lopp, utan rast, utan hvila.
Dess välde sig visar, då vågen med brus
Slår fräsande upp emot klippiga stranden;
Men skönast det ter sig, då menniskoanden
Går segrande fram uti sanning och ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
