Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsdrottningen. Av Mäster Fröjd - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjehistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hör hur sköna toner
Ur skogens dunkel gå,
Och deras melodier
Jag tror mig ock förstå:
Blåklockorna de ringa,
Gökblomstret sjunger gällt,
Ty skogens hulda drottning
Musiken har beställt.
Jag henne ser! Hon vandrar
Liksom en dimma fram,
Och hvar hon sakta skrider
Sig bugar hvarje stam.
När jag min syn berättar
Vill ingen höra på,
De alla åt mig skratta,
Men jag mig tröstar så:
Den är dock lycklig vorden
Som lotten är beskärd,
Att lif och anda skåda
Uti naturens verld!
Mäster Fröjd.
Barnbarnen på Hallstanäs.
En familjhistoria af Onkel Adam.
(Forts. fr. föreg. häfte sid. 192.)
Välsignelse och hat.
"Det är ej möjligt – ni, mitt kära råd, har alltsedan
Alexander sjelf öfvertagit sina affärer varit
missnöjd med allt och beständigt uppträdt som
olycksprofet. Hans enda fel – ty jag är ej blind
nog för att icke se det
– är hans godhet och hans veka hjerta.
Hans största fel är ändå att han är min son –
son till henne, ’äfventyrerskan’ (har ni hört det
namnet förr?) som inträngde sig (är det ej så?) i
den högvälborna von Lützowska slägten – och inympade
en kalmuckslägt – ha! jag vet allt."
"Nej, inte allt", yttrade lilla rådet, som nu var
blek och allvarlig – "inte allt. – Er son löjtnanten
har ...."
"Hvad? han har väl ej förkortat sitt lif – han led
tidtals af hypokondri."
"Nej, han har blott försvunnit."
"Huru vet ni det."
"Friherrinnan Julia har sjelf sagt mig det och gifvit
mig i uppdrag – hon hade ej styrka att sjelf ..."
Den gamla friherrinnan teg några ögonblick, hennes
mörka ögon blickade stolt framför sig – hon samlade
hela sin kraft för att uppbära sin olycka med
värdighet.
"Det är således sant – jaså – tack! mitt bästa
råd. Fattig, men firad var en ung flicka i det
kejserliga hofvet – Hon blef maka åt en gammal
ädel man, som ömkade sig öfver barnet – nu står hon
åter här, lika fattig som då, men med centner af
förebråelse på sitt stackars hjerta; men – tillade
hon med ett bittert småleende – jag är nu en annan
än förr
– jag är ej nu en svag mor – jag inser allt och –
förbannar min älskling."
"Banna icke, moder!" sade Julia inträdande – "förbanna
icke – förlåt honom liksom jag."
"Nej, Julia, aldrig – aldrig – har jag förut varit
svag, så är jag nu stark" – och nu utbröt hennes
naturligt häftiga lynne i de gräsligaste förbannelser
öfver Alexander, som störtat hennes sköna lycka.
"Mamma! mamma! Nej banna icke – han är förkrossad och
olycklig nog förut. – Lägg ej en mors förbannelse till
hans börda – gör som jag – som jag – förlåt honom,
älska honom, bed godt för honom – han behöfver allt."
"Nej, nej! Jag ser i en blick hela hans nedrighet. –
Han är icke min son – jag skållar bort all välsignelse
som jag i min svaghet nedkallat öfver honom, liksom
man i medeltiden skållade bort ridderskapets ära från
en brottslig riddares fläckade sköld. – Jag förbannar
honom – i evighet – i min sista stund." Med dessa
ord störtade den gamla friherrinnan in i sina rum
och slog dörren i lås.
Julia lemnade rådet och skyndade in i ett närbeläget
kabinett. Der stod lilla Leonida midt på golfvet och
såg förundrad omkring sig.
"Pappa sprang sin väg", lallade hon, "han var så
ledsen han, men han gret inte – nej, han gret inte,
fast han var ledsen."
"Han har hört allt", sade Julia med en tung suck –
"farväl, stackars Alexander, farväl!"
"Ja, han var så ledsen, så ledsen, pappa – men han
gret icke, utan lyfte upp mig och klämde mig så
fasligt", sade Leonida, som ej förstod något; –
hon var lycklig, hon.
Nyheten om Alexanders försvinnande spridde sig som en
löpeld; men katastrofen var länge väntad, och således
glömdes detta för nyare rykten och intressantare
olyckor, än att den rika Hallstanässlägten blifvit
ruinerad. "Penningarne skola på något sätt ut i
cirkulation", sade statsekonomerna – "penningen
är samhällets blodmassa, som måste vara i rörelse
och tränga till samhällskroppens alla delar – den
lilla tån på foten har lika mycket rätt till sina
bloddroppar, som ögat eller handen."
"När", sade en gammal doktor, som den tiden klockan
på slaget sju drack sin lilla grogg på Pelikanen, "när
samhällets smärre delar – till exempel tårna, som bror
Löfving sade, ej få sin del af samhällsorganismens
blodmassa: penningen, så lider också samhället af en
ohjelplig ålderdomskräfta, som icke botas med någon
amputation."
"Ja, så är det, således måste de på få händer
samlade rikedomar förstöras. Rika Alexander
Semineoff var egentligen en utjemnare – en af dessa,
som äro nödvändiga, på det att ej samhället skall
förtvina. Hvar äro hans penningar? Jo, spridda på
hela folkmassan. Värdshusvärdar, skräddare, skomakare,
hyrkuskar och tusen andra hafva fått dem. Det hindrar
stagnation."
"Der ligger tolf skilling för groggen", yttrade
doktorn och gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
