Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två bilder från Dal. Af A.-E. - En gammal borg. Af Ireneus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Två bilder från Dal.
Utan all fråga är den del af Elfsborgs län,
som kallas Dal eller Dalsland, de gamles
"Markerna" (skogarne), ett af Sveriges minst
kända landskaper. Det afstängda läget mellan landets
största insjö och kustlandet vid Vesterhafvet samt
Norge har härtill väsendtligt bidragit, enär ingen af
den större rörelsens mera befarna vägar strukit genom
landskapet, hvilket dessutom, allt intill senaste
tid, eller till dess Dalslands kanal öppnades, varit
svårbefaret och således ej lockat till besök eller
närmare bekantskap.
Men säkert är också, att Sverige har få trakter,
hvilka i skönhet kunna mäta sig eller ens jemföras med
vissa delar af Dal. Bestämmande för dess natur äro två
bergskedjor, en östlig och en vestlig, genom hvilka
bildas två dalsänkningar, som genomlöpa landskapet
från norr till söder, och det är rikedomen på sjöar
och vattendrag, i förening med en ytterst kuperad yta,
som gör Dal, i synnerhet dess norra del, så hänförande
skönt. Åtskilliga af dessa vatten, hvaraf några ligga
mörka och inklämda mellan berg, andra åter glada och
solbelysta, omgifna med en ram af omvexlande barr-
och löfskog, ligga, trots närheten till hafvet,
ända till 450 fot deröfver.
Egenskapen af gränsland mot Norge har för Dalsland
varit dyrköpt och gifvit det en mycket blodig och
för fredsvännen sorglig historia. I alla krig mellan
Sverige å ena och Danmark eller Norge å andra sidan
har Dalsland varit fiendtligt behandladt än af den
ena, än af den andra parten, allt som krigslyckan
vändt sig. Utskrifningar, plundringar, rofferier,
brandanläggningar och allt det elände, som genom
kriget lössläppta passioner och onda lustar alltid
åstadkomma, hafva för Dal under sekler hört, snart
sagdt, till ordningen för dagen. Dessa ständiga
fejder kostade dalsborna icke blott skinn och egendom,
utan de lemnade också efter sig inånga djupa, ännu ej
fullt bortvuxna ärr i folkets lynne; de inympade deri
några vildhetens oarter, hvilka ännu stundom, ehuru
alltmer sällan, bryta fram i afskräckande fulhet.
Den ihållande ofriden verkade nämligen i högsta
grad hämmande på så väl den andliga odlingen som på
folkets materiela förkofran. Dals jordbruk, jemte
boskapsskötsel dess hufvudnäring, företer sålunda ännu
i dag ingenting framstående, ehuru jordmånen, särskilt
hvad beträffar landskapets södra del, är i sig sjelf
god och, hvad man kallar, "något att göra af".
För fornvännen är Dal en grufva, som innehåller
skatter icke blott från medeltiden, utan äfven från
den förhistoriska, hvilket vittnar om att man i Dal
vandrar i en gammal bygd, bruten långt före den
tid, som vår historia utpekat såsom dess odlings
början. Man har nämligen ur Dals jord samlat en
ymnig skörd af verktyg, formade af gneis, tälgsten,
flinta, koppar, brons och jern; man har der funnit
grifter från den gråa forntiden, hällekistor,
stenrör och grafhögar, s. k. tingsbanor, tingshögar,
offerstenar, ruiner efter slott, borgar och fästen,
fotangelformer, hällristningar m. m. Så svårt det än
förefaller, måste vi dock denna gång motstå begäret
att fördjupa oss bland dessa vittnen om en forntid,
af hvilken liksom genom en tät slöja dunkla konturer
af storslagna figurer och tidsmålande händelser
skugglikt framskymta, men om hvilken ingen ännu
vet någonting bestämdt, för att i stället låta våra
tjusta blickar öfverfara ett par nutida orter i Dal,
hvilka måste tillerkännas en framstående plats i
"det skönas verld".
Genom den konstgjorda, nyligen öppnade farled,
som under namn af "Dalslands kanal" på en beqväm
och förtjusande väg för den resande snart sagdt midt
igenom hela landskapet, är det nu mera mycket lätt att
öfvertyga sig om, att Dalsland väl förtjenar framför
många andra mer besökta trakter att ses. Är man för
sådant ändamål, eller för att se sig omkring, kommen
till Dal, så försummar man icke, åtminstone bör man ej
försumma det, att begifva sig till den norra delen,
hvars perla är Laxsjön, som speglar en natur af så
djerf och storartad skönhet och tillika så mjukt,
idylliskt behag, att hvarje besökande ovilkorligen
måste instämma med oss, att inan sällan, om någonsin,
påträffar något motsvarande, åtminstone icke i vårt
land.
Vid stranden af denna sjö återfinnes den motsvarande
verkligheten till de två bilder från Dal, som läsaren
finner återgifna å de två närmast föregående sidorna,
eller Baldersnäs och Skåpefors.
Om det sednare stället, ett af Dals större sågverk
och tillhörigt samma ägare som Baldersnäs, är ej
mycket att säga. Naturen sjelf har skrifvit dess
historia på ett språk, som aldrig glömmes, när man
en gång betraktat det. Om det icke kan påstås vara
detta sågverks skuld, att de omgifvande bergen nödgas
höja en oskyddad hjessa och rygg mot vädrets och
temperaturens alla skarpa vexlingar, så är det dock
obestridligt, att det gör hvad det kan, och detta
är icke litet, för att utplåna alla anledningar till
landskapets gamla namn: Markerna (skogarne). Hvad som
utgör Skåpefors’ största betydelse för turisten,
nämligen skönhet, det är att en sammanpressad
vattenmassa der kastar sig i ljungande fart utför
ett 68 fots fall i Laxsjön, i nedra fallet och strax
före utmynnandet i sjön framvisande den effektfulla
egendomligheten att dela sig i sju särskilta strömmar,
af hvilka på en bildat sig ett delta, der en smakfull
park blifvit anlagd med ett 18 fot högt springvatten.
Hvad Baldersnäs med dess väl skötta jordbruk, dess
dyrbara trädgårdsanläggningar och dess förtjusande
parker beträffar, så har denna egendom, till hvilken
hör Bäckefors’ jernverk, redan gifvit anledning till
långa afhandlingar, lärorika och allmänt bekanta, och
derom skulle kunna sägas ännu mycket mer. I förening
med namnet Wærn har Baldersnäs redan skänkt ett af de
vackraste bladen åt vår yttre odlings historia. Natur
och konst hafva der ingått ett intimt förbund "för
evig tid", och jordens alstringskraft, understödd och
förökad af trägen och klok omvårdnad, har framtrollat
en tafla, kontrasterande i frappant skönhet mot den
omgifvande mer torftiga vegetationen. – Det är med
verklig glädje vi på senaste tiden varit i tillfälle
att så väl i text som bild fästa en allmännare
uppmärksamhet på herresäten, hvilka framför allt
ur odlingens synpunkt äro en heder för vårt land
och lysande och manande föredömen. Då vi till dessa
lägga Baldersnäs, är det endast att placera det bland
sina likar och att gifva det som är godt ett godt
sällskap.
Baldersnäs är, har någon sagt, en den fagraste blomma
på svenska odlingens stam; det är, kunde man hafva
tillagt, ett intagande och högtänkt stycke verklig
naturpoesi, inför hvilket man står villrådig hvad
man mest skall beundra: innehållets bildrikedom och
skära fägring eller formens praktfullhet och fint
afrundade behag.
A.-E.
En gammal borg.
Ur askar och blommande lindar.
Med tornparet käckt emot skyn
Kringsusadt af himmelens vindar,
Skönt borgen stod fram för min syn.
Det låg der i vårliga stunder,
Så stolt, men så ödsligt ändå,
Och fåglarnes flock i dess lunder
Med vemod sin drill tycktes slå.
Och öfver portalen den vida
Halft utplånadt sköldmärket satt
Och talte om timmar som glida
Sin kos i förgängelsens natt.
Och här i gemakena höga,
Der skönheter trådde sin dans,
Knappt möter mitt irrande öga
Ett spår af den hänsvunna glans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
