Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En civilisationens vägbrytare. Af Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man sig vidare, följande den väg Livingstone tagit
vid sin sista resa, till Tette, dit man anlände
den 8 September 1858, då Livingstone gick i land,
hvarest han igenkändes af infödingarne och blef af
dem emottagen med glädjerop och omfamningar.
Härifrån företogos olika resor, såsom till Kebra-basas
strida forsar, der klipporna äro öfverdragna med en
glasyr, som gifver dem i solens sken ett flammande
utseende, och till Shirefloden, på hvilken man
framträngde med ångslupen till Chibisa, hvarifrån
Livingstone och Kirk, i Mars 1859, begåfvo sig
landvägen för att uppsöka sjön Shirwa, dit de äfven
framträngde i derpå följande April månad. Sjön utgör
en betydlig saltvattenmassa, innehållande blodiglar,
fiskar, krokodiler och flodhästar. Den 23 Juni var man
åter tillbaka i Tette, hvarifrån man for utför floden
igen, för att vid mynningen förses med proviant.
I Augusti styrde man åter uppför Shirefloden för
att uppsöka den stora Nyassasjön. Den 28 i samma
månad lemnades ångaren; expeditionen, bestående af
42 personer, skulle nu landvägen begifva sig ut på
sin upptäcktsresa, och den 16 September befann man
sig vid målet för sin färd. Man undersökte likväl
icke sjön närmare, emedan befolkningarne här visade
misstro och fiendtlighet, utan begaf sig åter till
Tette. För de expeditioner i olika riktningar, som
nu anställdes, hinna vi icke att här redogöra, utan
hänvisa till Livingstone’s andra verk "Narrative of
an expedition to the Zambesi and its tributaries",
på svenska utgifven under namnet "Nya Missionsresor
i Södra Afrika".
Den 6 Augusti 1861 uppbröto emellertid båda bröderna
Livingstone jemte doktor Kirk på nytt till Nyassasjön,
hvilken de nu funno hafva en längd af ej mindre än
200 engelska mil och en bredd af cirka 50 till 60
mil. Beskrifningen af Nyassa synes gifva vid handen,
att den i flera fall liknar vår egen Wettern. Den
hemsökes liksom denna af oförmodade och fruktansvärda
strömmar. Och är det icke alldeles som med Wettern,
då resenären skrifver: "Stundom, då vi för lätt
bris angenämt seglade öfver det blåa vattnet, hördes
hastigt och utan varning tonen af en kommande storm,
hvilken med en mängd vilda böljor brusade fram på
sin bana. En morgon grepos vi af den rundt omkring
oss brusande sjön; utan att kunna fara hvarken
framåt eller tillbaka, ankrade vi en engelsk mil från
stranden på sju famnars djup. Den rasande bränningen
vid stranden skulle krossat vår båt till atomer, om
vi sökt landstiga. Vågorna, hvilka vi mest fruktade,
vältade fram, ständigt tre tätt efter hvarandra,
med kammarne uppdrifna till skum, hvilket strömmade
efter dem. Efter hvarje trefaldig våg följde en kort
stillhet. Om en af dessa med hvitt skum prydda vågor
slagit mot vår bräckliga båt, så hade intet kunnat
rädda oss, ty de frambrusade med oemotståndlig kraft:
utåt sjön, vid stranden och på ömse sidor om oss
bröto de sig till skum, men vi undkommo faran."
Då en af de resande sporde någon af de här bosatta
araberna, huru långt det var till sjöns ände, fick
han till svar: "Sjöns ände! Hvem hörde väl någonsin
dylikt? Nåväl, om en af eder som gosse begaf sig af
för att vandra till sjöns motsatta ände, så skulle han
innan ankomsten dit vara ett gammalt gråhufvud. Jag
har aldrig hört, att något dylikt blifvit försökt."
Undersökningarne af sjön fortgingo dock till den
27 Oktober, då man måste begifva sig tillbaka till
fartyget. Man hann dock att öfvertyga sig om den
ohyggliga slafhandel, som här bedrefs.
I Januari 1862 kom expeditionen tillbaka till kusten
vid Zambesiflodens mynning, der Livingstone den 30 i
samma månad njöt lyckan att få välkomna sin hustru,
som anländt med ett engelskt ångfartyg, hvilket
äfven medförde hopsättliga delar till en ny ångare,
som skulle användas för resor på Nyassasjön. Nu
begaf man sig återigen på väg till Nyassa, men
hindrades från sin föresats af en mängd ogynnsamma
omständigheter. Den 27 April förlorade Livingstone
härunder sin maka. "Om natten förfärdigades en
likkista", skrifver den efterlemnade maken, "följande
dagen grofs en graf under det stora baobabträdets
grenar, och med deltagande hjertan bistodo
de få landsmännen den efterlemnade. På hans
begäran föreläste rev. Stewart begrafningsbönen,
och sjömännen voro nog välvilliga att några
nätter stå vakt vid det ställe, der hennes dolda
kropp hvilar". Dödens ceremonier äro under sådana
omständigheter som dessa ej pompösa, man begagnar
hvarken fräs eller plöröser, den yttre sorgegrannlåten
behöfves ej heller – det finnes der ute i fjerran
land ingen slagskugga af menniskohvimmel mellan den
sörjande och Gud.
Sedan man återvändt till kusten, gjordes ett försök
att på den längre upp å ostkusten utmynnande
Rovumafloden framtränga till sistnämda sjö. Men
försöket misslyckades och man återvände till den
utanför mynningen liggande ångaren. Återigen, i
Januari 1863, gjordes ett försök på Shirefloden, men
ej heller nu vanns något egentligt praktiskt resultat.
Eftersom ingen underrättelse om något sådant ingick,
tröttnade emellertid engelska regeringen att längre
underhålla den dyra expeditionen, utan återkallade den
samma, och bröto våra resenärer den 30 April 1864 upp
från Zanzibar samt begåfvo sig tillbaka till England.
På grund af den vigt, som genom händelserna i
Amerika upptäckandet af för bomullsodling lämpliga
landsträckor måste hafva för Englands industrirörelse,
togos dock Livingstone’s tjenster snart åter i
anspråk, och redan i Mars månad 1865 utnämdes han
till britisk konsul för det inre Afrika. Under hösten
samma år inskeppade han sig för tredje gången till
skådeplatsen för sin rastlösa verksamhet och landsteg
i Januari månad 1866 åter i Zanzibar.
Här qvarstannade ban nu till i Mars månad, då han
bröt upp med en expedition af 30 man och följde
först venstra stranden af Rovumafloden; men under
vägen började hans folk blifva missnöjdt och oroligt,
och de flesta af dem öfvergåfvo honom samt återvände
hem, för att fritvå sig, öfverallt utspridande de
rykten om hans död, hvilka trängde vidare till
Europa och här framkallade en sådan oro för den
store resenärens öde. Man ville likväl ännu icke tro
på hans död, då andra af hans män i slutet af 1866
öfvergåfvo honom, medan han var sysselsatt med att
utforska södra delen eller "hälen" af Nyassasjön, och
utspredo en ny historia om Livingstones död. Dessa
berättelser gjorde det i Europa nu visst, att han
skattat åt forskarens martyrdöd; och det var nästan
endast den nu aflidne presidenten för Geografiska
Sällskapet i London, Murchison, sorn djerfdes påstå,
att missionären lefde.
I fjol kommo likväl underrättelser, som genom sin
sväfvande art åter ingåfvo ett visst hopp. Amerikanska
tidningen "Newyork Herald" utskickade en "flygande
korrespondent", mr Stanley, som skulle bjuda till att
söka upp den britiske forskaren. Den 23 Januari 1871
kom Stanley till Zanzibar, hvarifrån han genast bröt
upp för att komma till staden Ujiji, der en "blek man"
sades uppehålla sig. Efter åtskilliga vedervärdigheter
kom Stanley också dit, men först i November, samt fann
der den eftersökte och af så många för död ansedde
vid god helsa, fastän hans skägg hvitnat.
Här erfor nu Stanley, att Livingstone, fastän
öfvergifven af de män med hvilka han först uppbröt,
i December 1866 med nya män, dem han samlat, gått
i mera nordlig riktning och genomvandrat flera
olika länder, bland andra det stora hemlighetsfulla
distriktet Londa i hjertat af Afrika. Han påträffade
härunder en flod Chambesi, hvilken förut af portugiser
förklarats för den samma som Zambesi och uppgifvits
stå utan någon förbindelse med Nilen. Livingstone
var af annan mening och följde, med en seghet och ett
vetenskapligt mod, som höfvas en hjelte, den nyfunna
flodens stränder ifrån början af 1867 till medlet af
Mars 1869, hvarunder han kunde öfvertyga sig, att
Chambesi icke hade någon förbindelse med Zambesi,
men väl utgjorde Nilens hufvudvatten. Derpå, och
sedan han närmare undersökt samt på kartan utmärkt
sjön Tanganyika, begaf han sig till Ujiji, der han
i början af 1869 skref en del bref och afskickade
dem med budbärare; brefven hafva dock aldrig kommit
fram. Han stannade blott en kort tid i Ujiji, som
han lemnade i Juni 1869. Han stötte på en bred flod
Lulaba, hvilken han dock fann vara en förlängning af
Chambesi, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
