Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indianerna och deras fångar. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.) - Reseminnen från Rhen 1866. Af Emil von Qvanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Men jag var af motsatt tanke och dragande honom med
inig bort ifrån kullen, lät jag honom förstå att
jag fruktade det värsta och att elden kanske vore
ett bål, på hvilken de offrade sina fångar samt att
dansen möjligtvis betydde krigarnes segerglädje. – Den
stackars gossen vacklade en sekund, men det var blott
en hastigt öfvergående sinnesrörelse; med bleka kinder
och flammande ögon ilade han nu mot soldattruppen och
med ett ’framåt!’ var han i sadeln och sprängde bort
öfver kullen på sin löddriga häst. Soldaterna följde
honom brinnande af stridslust och det dröjde icke
länge innan indianernas dans afbröts af ett väldigt
’hurra’ åtföljdt af gevärsskott.
"Indianerna sprungo till sina vapen. Det blef
en häftig strid; ’rödskinnen’ beto i gräset eller
flydde, eftersatta af våra soldater; men Thompson och
jag skyndade fram till elden, som verkligen var ett
bål. Den syn, som här mötte våra ögon, var förfärlig:
vi sågo en död, halfförbränd menniskokropp och
der bredvid låg en sanslös man, dock ännu orörd
af lågorna. Vi badade hans tinningar med whisky
(jag hade försigtigtvis medtagit en liten flaska)
och efter att hafva hällt
några droppar af detta starka fluidum i den
afsvimmade mannens mun slog han omsider upp sina
ögon. Emellertid hade vi i honom igenkänt diligensens
konduktör. Thompson var utom sig. ’Hvem är den
uppbrände mannen?’ frågade han. Det var stackars
Charley, soldaten, som indianerna ryckt ned ifrån
vagnstaket, der han för några få timmar sedan sökt
göra lifvet så beqvämt som möjligt för sig.
"Våra soldater återkommo nu i sporrstreck
och utan någon mansspillan, fastän de förde fyra
lösa hästar emellan
sig, tillhörande kamrater, som stigit af ett stycke
ifrån oss, der de så godt sig göra lät tillredde
en bår för en man, som de förmodade vara Thompsons
farbror. Den gamle soldaten gjorde nu en min emot
mig och hviskade att mannen icke var död, fastän de
hundarne skalperat honom.
"Thompson, den hedersgossen, jag vet, min själ, inte
om han var mera förtviflad eller glad. Emellertid
var gubben ännu vid lif och efter få timmar under
läkarevård."
Herr Barkman tystnade några sekunder samt tömde sitt
toddyglas.
"Ja, så slutade detta vårt äfventyr; gubben Thompson
kryade på sig och jag tror att han bor, ännu i dag som
är, i Omaha. Hans äfventyr väckte mycket uppseende
och han kunde inte nog berätta om den förfärliga
plåga han utstod då indianen flådde af honom
hufvudsvålen. Då jag för tvenne år sedan träffade
honom var han kry och munter, och jag behöfver inte
säga dig att han naturligtvis bar peruk."
 |
Soldaten Charleys öde hos indianerna. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
