Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reseminnen från Rhen 1866. Af Emil von Qvanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtföljande mer eller mindre värdig cicerone, får betala
ganska skäligt. Så har man vid Rhen af sjelfva
förfallet förstått göra sig en inkomstkälla, och
en entusiastisk resande blir ytterligare prejad i
ruinen.
Min käring och jag klefvo emellertid upp till Katten,
som nu för tiden äges af en mecklenburgisk adelsman
och hvars murar, omlindade med murgrön och andra
slingerväxter samt bevuxna med gräs och buskar,
resa sig den ena öfver den andra i pittoresk
oreda. Också denna borg innehades fordom af hrr
Katzenelnbogen, hvilka på spe gåfvo åt erkebiskop Kunz
von Falkensteins borg namnet Råttan. Båda borgarna
liksom lura på hvarandra. Det var ganska roligt
att vanka omkring här och se huru innerligt trångt,
otrefligt och obeqvämt de rhenska rofriddarne hade
det. Sedan jag afskedat min pratlystna cicerone,
vandrade jag inåt landet längs kanten af en ås, kom
till gula sädesfält och gröna ängar samt slutligen
till en liten vacker dal, som kallas Schweizerdalen,
på hvars botten en bäck sorlar fram och små qvarnar
bullra. Utanför hyddorna skötte folket sitt bleke och
vattnade flitigt väfvarna. Mörk skog å ömse sidor
och öfverhängande, underligt formade klippor gåfvo
åt promenaden ett stort behag. Närmare åt mynningen,
det vill säga åt S:t Goarshausen till, tilltogo
vinbergen åt solsidan.
Ett vinberg vid Rhens stränder efterger ingalunda de
gamla riddarborgarna i befästningskonst. Tvärtom. För
att få jorden att hållas qvar och för att kunna
draga så stor nytta som möjligt af utrymmet, måste
vingårdsmännen bygga en mängd murar och terasser
af sönderhackad skiffersten. Dessa terasser,
mellan hvilka gångar lemnats öppna, löpa i de mest
förvirrade, oregelbundna in- och utvikningar längs
berget eller kullen och dela med sina gråa eller
brunaktiga linier dess yta i alla möjliga och omöjliga
figurer. Som sagdt, för att anlägga vinberg vid Rhen,
fordras ett ingeniörsnille, som öfverflyglar de gamla
borgbyggmästarnes uppfinningsförmåga. Men vackert
är ett dylikt vinberg just icke, till följd af den
massa gråbruna stenmurar, som det presenterar. Der en
mängd vinberg oafbrutet fortlöper längs stränderna,
hvilket är fallet kring S:t Goar, ser det således,
åtminstone denna årstid och i förmiddagssolskenet,
betydligt kalt ut. Vinbergen ligga så mycket som
möjligt vända åt söder, ty ju mera sol, ju bättre
drufva. För öfrigt slår skörden mycket olika ut, så
att t. ex. Rüdesheim och Assmanshausen vissa år kunna
producera medelmåttigt vin, under det mindre förnäma
och ryktbara vinberg åstadkomma ett vida bättre.
Här, såsom i allt annat, skall man ej gå efter
namnet, utan efter sakens egen beskaffenhet. Den
rhenska vinhandeln lärer kunna vara ganska
riskabel, i det att drufsaften visserligen
vanligtvis ligger till sig, men också stundom
försämras, då vinhandlaren kan göra de största
förluster. Vissa sorter måste också underhjelpas, så
att säga "uppfostras", genom skicklig och konstmessig
behandling. Men detta kan äga rum blott med de mindre
ädla slagen.
Återkommen till "Liljan", fann jag min reskamrat
mornad och nyter, sysselsatt med att "schnapsa"
och dricka sodavatten, för att klara hjernan. Han
är operasångare från Carlsruhe och afreste från S:t
Goar på jernväg. Jag deremot fortsatte färden på
ångbåt uppför floden, efter att hafva tillfredsställt
"Liljans" värd, som liknade den i "Tusen och en Natt"
i krukan instängda anden, hvilken, af förargelse öfver
sin långa fängelsetid, lofvade sig sjelf att döda
den som komme att befria honom. Så hade "Liljans"
värd alltför länge väntat på gäster och belönade nu
min och öfriga reskamraters ankomst genom att
beskatta oss på det orimligaste. Så fick jag, bland
annat, särskilt betala en rund summa för borstning
och blankning, ehuru mina kläder icke visste af någon
dylik, dem bevisad uppmärksamhet. Fartyget passerade
Oberwesel, Caub och Pfalz, Bacharach med vackra
kyrkor och slott, ruinerna Schoenburg, Stuhleck,
Fürstenberg, Falkenburg m. fl., slottet Rheinstein,
ett motstycke till Stolzenfels, bygdt 1825-29 af
prins Fredrik af Preussen, vidare Assmanshausen, der
det berömda vinet växer, samt det lilla gröna Bingen,
med det midt emot belägna Rüdesheim.
Jag hade mycket roligt åt en liten engelsk miss om
bord på fartyget. Hon gjorde, tillsammans
med far, mor och en familjevän, sin första
kontinentaltur. Familjevännen var uppnosig,
blek och vräkig, men såg humoristisk ut, en
riktig John Bull; fadern liknade en gammal gårdvar,
som blesserats i många bataljer för husets bästa
och heder, var enögd och halt. Båda herrarna
drucko rhenskt vin med is, mamma, tjock
och fet, sydde; men den lilla missen ritade i
sitt album, aftecknande Rhenflodens stränder.
Med Lorley var hon mycket sysselsatt. När
hon fått färdig en teckning, gick hon omkring till
alla, till pappa, mamma och familjevännen, och de
beundrade synbarligen hennes konst-prestationer.
Pappa sjelf gaf sin pennknif till
blyertspennans formerande. Allt gick så husligt
och ogeneradt till väga, som om de varit i sitt eget
drawingroom, och detta var just det trefliga.
När lilla missen, som nu är ett kälebarn, en gång blir
gift, fått sig barn och omsorger, kanske sorger, då skall hon
säkert ibland taga fram sitt album, betrakta sina teckningar
från Rhenfioden och med ett gladt smålöje, kanske en lätt
suck, påminna sig den sköna färden i pappas, mammas och
familjevännens sällskap.
Ofvanför Bingen börjar floden utbreda sig och
stränderna blifva flacka, under det att höjderna
blåna långt bort i fjerran. Till venster får
man Johannisberg, med sitt hvita slott på
sluttningen, och nu börja tornspirorna i Mainz
att uppsticka.
Jag hade gått ned i salongen, för
att taga vara på mina saker, då fartyget efter en
stund stannar. Inbillande mig att vi redan voro
framme i den gamla kurfurstligt-erkebiskopliga
staden, rusar jag upp och ilar i land, för
att söka hotellet "Mainzer-Hof". Mycket tarflig
byggnadsstil här i Mainz, tänkte jag för mig sjelf,
der jag vandrade längs oansenliga gator med små,
otrefliga hus. Efter förfrågning, kom jag fram till
"Mainzer-Hof". Lokalen var belägen på en bakgård;
jag såg ett smutsigt golf, träbänkar och dito estrad,
afsedd för krogmusikanter. Mycket besynnerligt, mycket
obehagligt det här, tänkte jag. Men efter ett kort
samspråk med värden, kom jag under fund med att jag
var i Biebrich och icke i Mainz. Jag for helt förargad
upp och rusade tillbaka till stranden, der just en
liten ångbåt – mitt stora Rhenångfartyg syntes ej
mera till – skulle afgå till Mainz och liksom enkom
väntade på mig. Jag såg vid affärden det vackra
Biebrichska slottet med sina berömda trädgårdar från
sidan och inträffade i Mainz på qvällen.
Präktiga slingerväxter, som halft betäcka de stora
husen vid strandgatan, det tunga, fordna kurfurstliga
palatset och dito arsenalen med en mycket rolig figur
på taket, en riktig Didrik Menschenschreck, stor och
fet, med svärdet i högsta hugg, och sedan den väldiga
domkyrkan af röd sandsten, med fem massiva torn
och en ryttarstaty högst upp på takåsen, påminnande
om guvernören, som "rider" i Don Juan, allt detta,
förgyldt af den nedgående solen, gaf åt den gamla
staden ett egendomligt, på en gång tungt och eldigt
uttryck.
Här är folkmassan katolsk och antipreussiskt
sinnad. Här finnes mycken ålderdomlig karakter,
mycket höggaflade hus, förgallrade fönster, smala
gator och hvalf, genom hvilka man ser genuina
medeltidsperspektiv. Den ofta förherskande röda
färgen på byggnaderna, uppförda antingen af rödt
tegel eller röd sandsten, höjer det helas karakter
på ett poetiskt sätt. Mainz är icke blott ett före
detta säte för en af de katolska andliga kurfurstarne,
utan äfven Gutenbergs stad, och detta blir dess ära,
äfven sedan ingen mera tänker på att det funnits
sådana underliga ting som erkebiskopar och kurfurstar
i en och samma person. Gutenbergs staty, modellerad
af Thorwaldsen, står på ett torg nära domkyrkan. Den
är vördnadsbjudande. Deremot är Schillers staty
af Scholl, på en öppen plats icke långt derifrån,
nästan jemmerlig.
Som domkyrkan innesluter en mängd minnesvårdar öfver
kyrkofurstar, biskopar och domherrar, ströfvade jag
omkring i den under påföljande förmiddag och kom
snart i samspråk med den gamle sakristanen, som,
naturligtvis mot kontant erkänsla, visade mig de
till kyrkan hörande korsgångarna, hvilka innesluta
en liten fyrkantig, planterad gård och, jemte några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
