Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett Mälare-minne. Af Birger Schöldström. - Det stora rådslaget på Laramie. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ett af de öfre fönstren, hvarifrån han oafvändt hade ögonen
fästade på sina tankars föremål. Drottningen, som snart märkte
detta, förbjöd konstnären att under gudstjensten sätta sig vid
fönstret och derifrån störa hennes andaktsöfning. Följande
Söndag såg drottningen dock honom ånyo i fönstret. Hon
kallade honom till sig och förebrådde honom hans olydnad.
Konstnären visade upp åt fönstret: der satt han ju fortfarande
– men en bild, målad på ett af blindfönstren.
Trädgården harmonierar med slottet. Spår af rabatter,
af kullar, grafvar, broar och postamenter synas här och hvar.
Men mellan markens friska grönska lysa öfver allt buketter
i de svenska färgerna: det är förvildade riddarsporrar, som i
myckenhet höja sina blå kalkar mellan ranunklernas gula.
Under en, liksom götisk, spetsbåge af grönskande grenar
tycker man sig se två vålnader: det är den marmorgrupp,
föreställande Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna öfverläggande
om trettioåriga kriget, som upprests under den lind, den store
konungen planterat. Gruppen är af obekant konstnär och
långt ifrån något mästerverk, men på denna plats och med
denna omgifning talar den mäktigt till känslan, och ännu
synas ofta qvinliga händer smycka med girlander af röda
rosor den hvita marmorn. Näktergalarne hafva nu tystnat i
parken. De lära dock hafva funnits för mindre än en mansålder
sedan, och man berättar, att en trädgårdsmästare på
stället, förargad öfver att i sin sömn blifva störd af en hop
personer, som om nätterna infunno sig för att höra näktergalssången,
skjutit de sista afkomlingarne af drottning Christinas
sydländska sångarkoloni.
Men minnets näktergalar sjunga ännu för hvarje svensk
som besöker Svartsjö öde salar och förvildade park.
Birger Schöldström.
Det stora rådslaget på Laramie.
(Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
"Att se indianerna! Denna dröm hafva alla resande,
som färdas genom prärierna. Jag menar att se dem i
deras hemlif och icke i den situation, då man står
med revolvern i hand, för att försvara sin skalp",
sade gamle herr Barkman, i det han lutade sig beqvämt
mot ett soffhörn, medan hans systerson hällde konjak
i deras toddyglas.
"1867 på hösten", fortfor den gamle, "gjorde jag
besök hos några vänner på Laramie. Denna vesterns
förnämsta fästning har, liksom mången ort och
landsträcka i Amerika, blifvit uppkallad till minne
af en tillfällig händelse, och Laramie var namnet
på en jägare, som i den trakten på 1830-talet blef
dödad af några Sioux-indianer.
"Under årens lopp brukade jag en och annan gång
begifva mig från min asyl vid Plattefloden och fram
till Laramie. Vanligtvis jagade jag då tillsammans
med mina vänner, några officerare, – jagten är de
der stationerade militärernas enda förströelse. I
synnerhet vintertiden är vistandet på fästningen
föga behagligt, och man var der ofta på flera månader
beröfvad alla nyheter. Med den färdiga jernvägen har
det naturligtvis blifvit mera jemnade förhållanden;
men på min tid var hvar sällsynt gäst ett afbrott i
ensligheten, och när man dertill följdes af ett par
präktiga stöfvare, så kunde en besökande ingenstädes
finna hjertligare handtryckningar eller ett mera
gästfritt bord än på Laramie.
"Då jag denna gång besökte mina vänner, talade de dock
icke så mycket om jagt, som ej mera om en beskickning,
som regeringen skulle sända från Washington, och
hvilken man hvart ögonblick väntade till Laramie,
för att der hålla ett rådslag med indianerna. Man
hoppades derföre att en slutlig fred skulle följa
efter detta krig, som en och annan officer menade
egentligen hade uppstått sedan öfverste Chivington,
som kommenderade Colorados tredje frivilliga
regemente, låtit så många indianer, män, qvinnor och
barn, springa öfver klingan; ty efter detta blodbad
vid Sand-Creek tycktes de olika stammarne hafva glömt
egna fiendtligheter och – öfverfallande hvartenda
blekansigte, som kom i deras väg – utkräfde de en
skoningslös hämd. Men skulle väl cheferna för de
krigande stammarne verkligen infinna sig? Detta var
en fråga, som i synnerhet afhandlades.
"’Tre mil härifrån har en indianstam slagit upp sitt
läger’, berättade mig en af officerarne, ’har ni lust,
mr Barkman, att på nära håll se huru ett sådant tager
sig ut?’
"Detta var ett förslag i min smak och jag var genast
redo för utflygten!
"’De äro hyggliga rödskinn’, berättade under vägen
min följeslagare, ’det vill säga, de äro rätt vänligt
sinnade mot oss. Men hvem kan lita på indianen;
nyckfull som präriens vind, är han den ena dagen
fredälskande och den andra blodtörstig. Otaliga
försök hafva visat att någon hyfsning icke biter på
rödskinnen, – med modersmjölken insupa de sitt oroliga
sinne och som arf få de af sina fäder mensklighetens
förbannelse – lättjan. Men se här, jag tror deras hundar
äro dresserade till att äta upp oss!’ Vi stodo nu
nära en mängd wigwams, som här och der reste sina
spetsiga toppar, samt omgifna af en mängd tjutande
och skällande hundar, hvilka vi dock omsider lyckades
lugna. Indianer till häst, som i sträckande galopp
ömsom sprängde till, ömsom ifrån lägret, grupper af
arbetande qvinnor och lekande barn gåfvo lif åt den
tafla, som utbredde sig framför våra ögon. Ehuru man
naturligtvis observerat vårt annalkande var det under
männens värdighet att taga den ringaste notis om oss.
"’En enkel arkitektur, det här’, sade min vän och
stannade framför en wigwam, ’om våra unga damer
kunde tänka sig möjligheten af ’en koja och ett
hjerta’, så hvad vore enklare – man sökte sig en
plats, der man tänkte: ’här är oss godt att vara’,
samlade derpå till hopa en mängd långa, fina stänger,
förenade dem på en medelpunkt och lät dem sedan luta
cirkelformigt utåt, hängde öfver dem buffelhudar och
så lefde man sedan der inne förnöjd med sin Eva, – Men
har ni lust att stiga in i dessa hyddor, mr Barkman,
så skall ingen hindra er.’
"Hvarenda wigwam hade blott en låg, trång ingång,
framför hvilken det hängde ett stycke ylletyg eller
en bäfverhud. Vi kunde blott krypande komma in i
hyddorna, i hvars midt det då brann och alltid lär
brinna en stor eld. En öppning i taket släppte så
väl ut röken som in dagsljuset, och för oss, som
voro ovana att andas i en så rökig atmosfer, var
luften qväfvande. Vi lagade oss derföre så fort som
möjligt ut igen, dock icke förr än vi temmeligen noga
sett oss omkring. Här och der hängde om hvartannat
ned ifrån tältväggarna stycken af soltorkadt och
rökadt bisonkött, eller kött som var skuret i tunna
skifvor, mocassiner, yllemantlar och fjäderprydnader,
och rundt omkring på marken lågo buffelhudar hopade
på hvarandra, tjenande på en gång till täcken och
sängar. Allting låg huller om buller i en obeskriflig
oordning, och blott de tillhörigheter, som indianerna
anse som verkliga dyrbarheter, voro förvarade i
en sorts koffertar eller askar af läder. I denna
villervalla synes dock indianen trifvas och hvar
och en af hyddans invånare har sin en gång för alla
bestämda plats.
"Vi voro inne i minst tjugu wigwams; alla hade de
ungefärligen samma utseende och samma oordning. På
ett par ställen höllo några indianer på med ett slags
sällskapsspel med några små runda kulor; de låtsade
icke märka när vi kommo och ställde oss bakom dem –
under tystnad och utan ringaste minförändring buro
de spelets vexlande nycker.
"Om de fleste indianer hafva ett distingueradt och
nobelt utseende, så äga squaws (qvinnorna) icke något
som syntes tilldragande, åtminstone för oss.
"Ansträngningar och tröttande arbeten härja tidigt
deras anletsdrag, och redan från barndomen vänjas de
vid att åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
