Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orleans. (Med illustration, se sid. 308.) - I Qvarnbacken. (Med illustration, se sid. 309.) - Ett stigmannadåd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I vår illustration till denna lilla uppsats har tecknaren
(sid. 308) framställt öfverst i miniaturskala en vy af Orleans
och derunder dess begge största märkvärdigheter: den i götisk
stil sedan hundra år uppförda katedralen och Jungfruns af
Orleans staty på Place du Martroy – den sistnämda
utgörande ett minne, hvaröfver invånarne äro stolta, på samma
gång bilden är föremål för aktning, ja, tillbedjan. Vid hvarje
tid på dagen finner man nämligen på trappsteget till
fotställningen gamla, andäktigt knäböjande qvinnor, som bringa
jungfrun blommande växter med påskrifter: "Skydda mig",
"hjelp mig". – Och i sanning, icke alla kanoniserade helgon
representera hvad den fromma folktron, om än i form af
katolsk vidskepelse, dyrkar i denna bild – fosterlandskärleken.
-
I Qvarnbacken.
(Med illustration, se sid. 309.)
Ur skyarne månen går fram och ler,
försilfrande nejden i qvällens timma,
och der bakom träden jag lågan ser
från husliga härden i hyddan glimma.
Och qvarnen, som der uppå höjden står,
mig syns som en jätte från fordna tider;
han liksom förbittrad omkring sig slår,
der han om sitt vara med ångan strider.
Till hemmet nyss mjölnaren styrt sin gång,
se’n jätten han tvungit sin yra stanna,
Nu höres från hyddan en enkel sång;
hon sjunger så vackert, den mjölnarns Anna.
Den sången, den klingar så ren, så öm,
om kärlek och tro och om hjertestrider;
den väcker i minnet så mången dröm,
der själen får solljus i höstetider.
Ja, sjung för de dina, skön Anna, sjung!
ty när så du sjunger, som nu der inne,
visst känner din fader på nytt sig ung,
visst lifvas din tröttade moders sinne.
Du måne der uppe, hur rik din gärd!
men vid allt ditt silfver likväl jag fryser;
nej, tacka då vet jag förr hemmets härd –
dess guld både värmande är och lyser.
Zero.
Ett stigmannadåd.
År 1542 var för konung Gustaf I ett bekymrens år.
Då uppreste sig mot hans makt och myndighet, mot den
religion, han nyss grundlagt i Sverige, och mot den
lagliga ordning, han sökt få rotfästad inom landet,
det svåraste, liksom det sista uppror, han under
sin regeringstid hade att bekämpa. Ehuru det jäste i
allmogens sinnen på många ställen, såsom i Dalsland,
i Tivedens trakter, i Rekarne och mångenstädes äfven i
städerna, var dock Småland, Sveriges då sydligaste
landskap, den egentliga härden för missnöjet.
En af orsakerna till detta missnöje var, som nyss
nämdes, den nya religionsläran, som bönderna hade
svårt att förstå redan derföre, att reformationen
mera kom till stånd på kunglig befallning, än på
öfvertygelsens väg, ty ingen af det nya presterskapet
vårdade sig synnerligen om att afgifva förklaringar,
och den gamla lärans anhängare försummade naturligtvis
icke att framställa det nya i den mörkaste dager. Men
en annan stor bidragande orsak till knorrandet var ock
det öfversitteri och det hjertlösa förtryck, hvartill
konungens fogdar i förening med de genom Gustaf I:s
politik till stor makt och sjelfrådighet komne
adelsmännen gjorde sig skyldige och hvaröfver konungen
såg sig nödsakad att utfärda särskilta förmanings- och
klagobref. Mycket bidrog väl äfven åtskilliga af
konungen utfärdade s. k. hushållsstadgar, hvilka
visserligen för det hela medförde gagn, men dock
inskränkte böndernas frihet i handel och vandel,
och tyngden af denna inskränkning kändes må hända
hårdast i det karga Småland.
Den tidens smålänningar voro halfva barbarer. Det
skogbevuxna landet var nästan oberördt af de öfre
landskapens odling och befolkningen hade föga bekymmer
om det öfriga landets lag och rätt. Bonden på sin
enstaka gård i skogsbygden kände sig som sin egen
herre och ville ej veta af någon annan. När sålunda
främmande prester kommo och predikade en främmande
lära, som han icke förstod, när konungens fogde kom
och pålade honom nya skatter och förkunnade honom
lagar, mot hvilka hans traditioner och vanor uppreste
sig, och när slutligen adelsmännen i sitt junkerliga
högmod kommo och ofredade honom på flerahanda sätt
– då förklarade han krig mot den nya läran, mot
fogdarne, mot herremännen!
"Och bönderna rotade sig tillsammans i skogarne
såsom svin i ollontiden", säger en samtida
krönikeskrifvare.
Snart funno de en anförare i den bekante Nils Dacke,
en fanatisk katolik och äfventyrare, född på andra
sidan danska gränsen, i Blekinge, af en rik och ansedd
bondeslägt. Han bodde nu i Sandsjö socken i Småland. I
en tvist med en bonde i Blekinge om ett hemman dömde
fogden honom från gården, hvaröfver han så upptändes
af vrede, att han sköt fogden ihjel. För detta och
andra brott, hvartill han gjort sig skyldig, blef
han fängslad på Kalmar slott och dömd att erlägga
böter. Hans egendom, ehuru betydlig, räckte ej
till, och för det lilla, som fattades, qvarhölls
han i fängelse. Då rymde han och sällade sig till de
missnöjde, blef stigman och började våren 1542 såsom
anförare ordna de vilda röfvareskarorna.
Bland Smålands bokskogar, berg, furuklädda dalar och
blomsterhöljda ängar, vid de idylliska insjöarne och
vid de rinnande vattnen lågo den tiden jemförelsevis
många stora herresäten, och vid en sjö, Bergqvarasjön,
låg det gamla Bergqvara slott, äldst och ståtligast
af alla. Det räknade bland sina förra ägare ättlingar
af landets äldsta och förnämligaste slägter och var
nu ett gods på öfver sjuttio hemman i Thure Trolles
ägo. Liksom förhållandet är med de flesta äldre
svenska herregods, känner man icke med säkerhet hvem
som är Bergqvaras grundläggare. Så mycket synes dock
vara säkert, som att slottet, hvaraf länge blott
vittrande ruiner återstått, af en Trolle byggdes
under första hälften af fjortonhundratalet.
Detta slott, på en i den vackra, af Helgån genomflutna
sjön utskjutande udde, beskrifves såsom särdeles
ståtligt. Det bestod af sex våningar och fyra torn,
hvilka liksom skanskorgar blifvit placerade i
hörnen. Nedra våningen var hvälfd och begagnades
till källare och fängelse. Ingången synes hafva
varit på norra sidan genom en lös trappa, som kunde
borttagas när så påfordrades. I öfrigt har slottet,
som till största delen byggts af otuktad sten, varit
befästadt med vallar och grafvar. Det uppfördes i en
orolig tid och fick sålunda en krigisk utrustning.
Vid detta slott var det som Dacke första gången
drabbade tillsammans med Gustaf I:s krigare under
konungens svåger Gustaf Stenbock. Den sednare hade
från Westergötland dragit in i Småland för att göra
slut på böndernas röfverier. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
