Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXVII. Herman Wrangel och Prost Knudsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som visserligen icke ledde till ett uppgörande
i godo, om ens något sådant här kunde komma i
fråga. Så pass mycket kunde dock fältmarskalken
beherrska sig, att han, när Prost Knudsen kom
gående öfver slottsbron, helsade. Utom de båda
herrarne var han omgifven af flera tjenare, och
i dessas närvaro började han genast sitt tal.
"Han hade förnummit, att agenten trängt sig emellan
honom och hans dam, och den tillgifvenhet, som hon
tillförene visat honom, hade hon vändt till agenten;
denne hade vidare några dagar förut, då hon skulle
resa till sin moder, följt henne på vägen, trängt
in i hennes vagn och ledsagat henne några mil; han
hade slutligen bedt henne komma från fruntimret
[1]
ned i staden till gäst i en badstuga." På dessa,
med häftighet uttalade beskyllningar sökte Prost
Knudsen svara, så godt han förmådde, och utan
tvifvel, efter hvad han sjelf försäkrar, utan att
använda några "obeqväma" ord, men vreden rann till
på fältmarskalken, så att han gaf honom med näfven
ett slag i ansigtet samt omedelbart derpå slog honom
med käppen, "en Brissilie stake", i hufvudet, så
att käppen sprang i stycken. Blodet strömmade öfver
Prost Knudsens ansigte och kläder, men han lyckades
dock bemäktiga sig käppen, hvarpå fältmarskalken
sprang åt sidan och ryckte till sig en värja från
en af tjenarne. Må hända hade något ännu värre
skett, om icke Axel Baner sprungit fram och hejdat
den uppretade mannen. Prost Knudsen var alldeles
obeväpnad. "Emedan han ingen värja hade hos sig" –
skrifver Per Baner till pfaltzgrefven Johan Casimir –
"måste han det så lida." Genom Axel Baners mellankomst
lugnade sig fältmarskalken så mycket, att han "efter
att hafva kastat omkring sig åtskilliga obeqväma ord"
aflägsnade sig. "Jag kom in till en bårdskärare" –
skrifver agenten – "att låta förbinda mig och hämta
andra kläder, förrän jag kunde komma vidare, så helt
och hållet var jag nedblodad."
Som man kan förstå, väckte denna tilldragelse det
största uppseende. "Hvad detta är för en akt" –
skrifver Per Baner till pfaltzgrefven – "förstår
E. F. nåde fast bättre, än som jag kan skrifva om, och
aktar agenten sig neder till Danmark, så snart han för
sitt sår kan rida, föregifver att denna despekt icke
gäller hans person, utan hans konung och hela hans
nation, hvarföre han ock vill begifva sig till sin
herre, nedlägga sin tjenst och sedan för sin person
nogsamt veta att sig revangera. Vi äro häröfver helt
bestörte ..."
De i Stockholm närvarande rådsherrarne väntade, att
Prost Knudsen skulle hos dem besvära sig öfver den
lidna skymfen, men detta gjorde han icke. Derföre
kunde icke heller någon åtgärd vidtagas mot
fältmarskalken, rörande hvilken man öfverlade,
huruvida han borde ställa borgen för sig eller
"inmanas i sitt losement" (hållas arresterad i sin
bostad). Största oron gällde det missförstånd,
som kunde uppkomma mellan båda konungarne till
följd af denna tilldragelse. Det var derföre, som
Per Baner skref till pfaltzgrefven, dock en vecka
efter tilldragelsen, hvarunder han ständigt väntat,
att de öfriga rådsherrarne, förnämligast riksmarsken
Jacob De la Gardie, skulle komma till staden för att
öfverlägga om ärendet. Innan svar från pfaltzgrefven
hann anlända, hade rådet kommit till samma slut,
som han sedan i sitt bref tillstyrkte.
Först sändes nämligen Clas Horn till Prost Knudsen,
för att på enskilt väg beklaga hvad som skett och
uttala rådets misshag deröfver samt tillbjuda honom
någon nöjaktig godtgörelse. Men han yttrade dervid
icke ett ord, hvarmed "han lät förmärka, att han ville
besvära sig öfver fältmarskalken inför rådet, hvarföre
rådet måste uppkalla honom till sig i rådkammaren. Här
begärde man, att han skulle afstå från sin hemresa
och erbjöd honom all den upprättelse (contentement),
som i konungens frånvaro ske kunde. Då agenten
emellertid stod fast vid att resa, bad man honom
att låta saken vara enskilt och icke göra den till
offentlig, hvilket han lofvade, bedjande rådet "icke
anse honom för en så odiscret person, att han för
denna enskilta sak mellan honom och fältmarskalken
skulle vilja bringa ovilja begge konungarne emellan,
utan efter fältmarskalken hade förolämpat honom,
icke såsom råds- utan som enskilt person, så ville
han sig ock som enskilt person revangera".
Prost Knudsen reste också hem dagen derefter
[2],
och det svenska rådet skref om saken till sin konung
äfvensom till Axel Oxenstjerna. Man tänkte äfven
skrifva till danska rådet, men afstod derifrån,
i synnerhet derföre, "att saken då skulle få ett
utseende, som om de skattade den högre, än den
förtjenade, och visade fruktan för konungens af Danmark
misshag och ovilja, der det icke behöfdes". Man
inskränkte sig derföre att underrätta svenska
residenten i Köpenhamn om hela saken och huru man
sökt lemna agenten godtgörelse.
Vi må nu höra den danske agentens försvar, sådant
han framställde det i sin skriftliga berättelse
till konung Christian. Han förnekade naturligtvis de
beskyllningar, som fältmarskalken gjorde honom. Det
som mest talade emot honom var "inträngandet i
jungfruns vagn". "Dermed tillgick så" – säger han –
"att jag samma dag (som Margareta Stenbock reste hem)
hade ridit ut med min tjenare, såsom jag ofta brukade,
emedan tiden stundom föll mig lång i staden, och när
jag kom ungefär en half mil eller tre fjerdingsväg
från Stockholm, träffade jag en kaross, uti hvilken
jag såg förbemälte dam och hennes piga sittande med
hennes lakej gående hos kusken och en hennes moders
tjenare ridande bredvid.
"Efter jag kände henne, red jag till vagnen, talade
till henne och satte mig omsider hos henne och pigan
i vagnen samt följde henne ett par timmars väg, och
det var icke på någon förtäckt ort utan på allmän
landsväg, hvarest bland många andra äfven herr Johan
Sparre mötte oss, då vi helsade honom och han oss igen
och såg oss offentligen sitta." Med detta beledsagande
ville han bevisa jungfru Margareta sin vördnad,
"hvilket bland alla kavaljerer och damer är brukligt
[3]
och af ingen plägar illa upptagas, och som jag
många andra bekanta bevist hafver, dock af ingen
derföre blifvit misstänkt eller således öfverfallen".
Om man lemnar derhän, huruvida hos Prost Knudsen fanns
någon böjelse för jungfru Margareta eller hos henne
för honom, så kunde dock icke denna händelse tagas
såsom bevis derför. Man kan naturligtvis tänka, att
ban visste af hennes resa och ville begagna sig af
tillfället, men uti sjelfva tilldragelsen, att han
följde henne och att han satt hos henne i vagnen,
låt vara i tvenne timmars tid, ligger intet, som
enligt tidens begrepp och uppfattning af det passande
kunde förekastas honom. Dertill fordrades, att man
skulle se saken med fältmarskalkens, d. v. s. med den
förskjutna älskarens ögon. Prost Knudsen synes derföre
bedöma Herman Wrangel alldeles rätt, då han säger,
"att fältmarskalken, emedan han icke så strax af henne
och hennes föräldrar och vänner bekom det svar, som
han åstundade, så inbillade han sig, att någon annan
måtte vara honom i vägen, efter som han ock några
inländska, förr än han började denna handel med mig,
derför misstänkte."
"Dock hvad dertill orsak hafver varit" – säger han –
"derom bekymrar jag mig intet, väl vetandes, att jag
för min person förbemälte dam eller hennes föräldrar
dertill ingen orsak gifvit hafver, efter som jag
med dem ingen bekantskap hade och med henne blott
ringa. Hafver väl några gånger varit i hennes och
andra flere Hennes Maj:ts drottningens jungfrurs
umgängelse både i fruntimret och eljest annorstädes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
