Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Min kyrka.
- En af de många. Teckning ur verkligheten af Ali.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äro stämmorna uti den orgel,
Hvarpå vinden slår de rena toner.
En Campanula, der fjäriln leker,
Är den klocka, som till gudstjenst manar,
Och i bäcken gömmes templets silfver.
*
Träder så jag in uti min kyrka,
Böjer knä vid gröna altarrunden,
Biktar för naturens höge Herre,
Hvad jag felat, livad jag sjelfmant brutit;
Och hans svar jag känner i mitt hjerta.
Der han hviskar saligt: "Jag förlåter" –
Nu med ens begynner orgeln ljuda:
Näktergalens klagan, siskans qvitter,
Aspens susning, bäckens ömma toner
Hviska alla saligt: "Jag förlåter";
Och mot fjällen, templets höga murar,
Stammar ekot troget: "Jag förlåter".
Sådan är min egen sköna kyrka;
Sådan är den religion jag hyllar;
Sådan är den kyrkosång jag älskar. –
När mig verlden hånar för min dyrkan,
Vandrar jag in i mitt sköna tempel
Och förlåter gerna och förlåtes.
August K.
En af de många.
Teckning ur verkligheten af Ali.
Ack! då man hjerta har, hur sällt att vara Kung!
– – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – – – – –
Ovärdig den, att, kallas svensk och fri,
Som hans välgerningar, hans stora själ kan glömma.
Lidner.
Det var en dag på våren 1864. Klockan i Storkyrkan
slog just tio, då en ung man med lätta steg skyndade
uppför Lejonbacken och in på borggården. Hit
inkommen stannade han plötsligen och betraktade med en
villrådig min de fyra hufvudingångarne till kongl. slottet. Men
snart fattade han sig, återvände till det hvalf hvarifrån han
kommit och gick med raska steg bort till den derstädes posterade
slottsknekten och frågade:
"Hvar är det, som konungen ger audiens?"
[1]
"Uppgången är ifrån vestra hvalfvet, till höger härifrån,
en trappa upp", svarade den tilltalade, i det han med handen
lätt vidrörde sin galonerade hatt.
Vår unge man tackade och gick efter den erhållna
anvisningen. Då han kommit upp för de två
halftrapporna, stannade han och drog ett djupt
andetag. Om det var i anledning af det hastiga
uppstigandet för den beqväma trappan, eller något
annat, kunna vi ej med bestämdhet säga, men på somliga
brukar slottsluft verka sökande.
Emellertid inträdde han i kapprummet, hvars dörrar
voro uppslagna, och en ordonnans skyndade
fram för att hjelpa honom af med öfverplagget.
Man underrättade honom vidare, det han skulle
gå in i stora samlingsrummet och å en derstädes
framlagd lista anteckna sitt namn. Med långsamma
och försigtiga steg vandrade han igenom tvenne
mindre rum, der endast några af hofbetjeningen
syntes, hvarefter han beträdde det så kallade
samlingsrummet. Detta stora, ljusa, rikt och
smakfullt möblerade rum, prydt med en
mängd större och mindre oljemålningar och
uppfyldt af högförnäma audienssökande, de
flesta i lysande uniformer, gjorde på vår hjelte
ett bländande intryck – något sådant som man
känner, då man ifrån ett mörkt rum direkte träder
ut i solljuset. Förlägen stannade han på
tröskeln och blickade med en viss nyfikenhet
på de grannt utsirade herrarne, som, utbytande
komplimenter mot hvarandra, med vana och
säkerhet rörde sig i den öfre delen af salen.
Sålunda hade han stått några minuter, då i det
samma en hoflakej stötte honom i sidan och med
en vänlig uppmaning bad honom lemna rum för en
från hufvudet till fotabjellet guldsmidd herre,
hvilken, något korpulent, nödvändigt behöfde
hela dörröppingen för sitt inträde. Häpen drog
vår hjelte sig tillbaka, och den tjocke herrn
gjorde sin entré under sablars, värjors och
sporrars gny. – Man helsade den sednast ankomne.
"Nå, har herrn varit framme och antecknat sitt
namn?" sporde den förutnämde lakejen.
"Nej, inte ännu ... ty jag vet ej hvar jag skall
göra det."
"Gå fram der till bordet, som står vid fönstret
... der ligger listan."
"Jag tackar er, min herre!"
Och den unge mannen, som detta tal var stäldt till,
går med svigtande steg fram till det omnämda
bordet – det är icke så lätt för en ovan
att promenera på bonade golf – och skrifver med präntad
stil: Adolf Krantz, studerande.
Nå, det var då för väl, att vi en gång fingo reda på
hvad den der unge herrn heter! hör jag läsaren utropa
– och i sanning är icke jag också rätt belåten med
att han visste presentera sig sjelf, mig förutan – det
är min sann icke alla hjeltar, som äro så hyggliga.
Emellertid tyckte Adolf Krantz att han nu genomgått
ett riktigt elddop, då han vågat sig upp bland
den lysande skara, som dvaldes i salens öfre ända,
hvarföre han äfven med mera säkerhet begaf sig ned
till sin förra plats vid dörren.
Nu öppnas den ena af dubbeldörrarne till höger i salen
och en kammarherre utkommer, hämtar den förutnämda
anteckningslistan, samt återvänder med denna samma
väg han kommit. Härefter börjar audiensen. I samma
ordning som de sökande stå på listan, blifva de
uppropade och införda till majestätet.
"Studeranden Krantz!" ropar kammarherrn, och Adolf
blir införd i rummet till höger. Man ber honom sitta
ned och vänta till dess hans företrädare kommit
ut ifrån konungen. Detta dröjer ej länge, och på
kammarherrns vink följer han nu denne till ingången
af nästa rum – dörrarne slås upp, kammarherrn säger
hans namn, och Adolf Krantz står ansigte mot ansigte
med konung Carl.
Konungen gick några steg mot Adolf, nickade vänligt
på hans helsning och frågade med sin klangfulla organ
efter hans ärende. Carl XV talade fort, men tydligt
– det låg något allegro risoluto i denna stämma –
något majestätiskt, men likväl mildt och godt.
Adolf, i likhet med de flesta unga personer som
första gången stå inför rikets chef, hade hjertat i
halsgropen och hade totalt glömt hvad han skulle
säga. Det vackra tal, hvarmed han ämnat uppträda,
hade blåst bort och tungan var alldeles förlamad.
Konungen, som märkte hans förlägenhet, nalkades honom
ännu ett steg och sade, i det han vänligt klappade
honom på axeln:
"Var inte rädd! jag är inte farlig att tala med. Hvad
önskar du?"
Adolf, uppmuntrad af dessa konungens ord, återfick
med ens hela sitt mod och började nu sitt förut väl
öfverlästa tal.
"Ers majestät! jag är sjutton år och son till en
fattig komministerenka; jag har genomgått fem
klasser vid Skara elementar-läroverk, men måste
sluta då min mor för några månader sedan flyttade upp
till Stockholm. Min mor har ej råd att underhålla
mig längre, hon har knappast bröd för sig
[1] Carl XV lemnade företräden hvarje helgfri
onsdag -~ ett bruk, som vår nu regerande konung
äfven bibehåller. Förf. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0334.html
