Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 340 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nydala kloster.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Klosterlifvet i Nydala synes, i harmoni med den
omgifvande naturen, i allmänhet hafva förflutit lugnt
och tyst och oberördt af de stormar, som uppfyllde
dess samtid. Endast en gång blef detta lugn på
ett fruktansvärdt sätt afbrutet. När Kristian II,
tyrann kallad, återvände till Danmark från det hemska
blodbadet i Stockholm, dervid hans väg betecknades af
uppresta galgar, stupstockar och grymma blodiga dåd,
tog han aftonen före Kyndelsmessodagen nattläger i
Nydala kloster. Der varande munkar ådrogo sig af en
eller annan anledning hans misshag – dertill fordrades
icke mycket – och sedan han oroat dem hela natten, lät
han följande morgon, till tack för visad gästfrihet,
"dränka klostrets abbot, Arvid Martyren, jemte elfva
stycken klosterbröder i den nära invid klostret
belägna lilla insjön, som deraf ännu i dag kallas
munksjön", berättar Afzelius i sina sagohäfder.

Johannes Martini, vigd till abbot år 1524, var den
siste, som innehade denna värdighet i Nydala kloster,
hvilket, liksom
öfriga dylika anstalter i riket, af Gustaf I, efter
reformationens grundfästande, indrogs till staten. Det
innehades en tid såsom kunglig förläning af män, som
visat konungen eller landet framstående tjenster,
och blef sedermera enskilt egendom och existerar
ännu under gamla namnet som ett af sin orts större
herresäten.

Nydala klosterruiner. (Teckning af C. S. Hallbeck.)

Nydala klosterbyggnad förföll snart. Redan under Eric
Dahlbergs tid var det en ruin, som han aftecknade och
intog i sitt bekanta planschverk. Ruinens utseende
för närvarande har vår tecknare i ofvanstående bild
framställt.

Förgängelsens lag har i hela sin förkrossande
stränghet tillämpats på Nydala: dess fordna storhet
ligger i stoft. Endast klosterkyrkan är till största
delen öfrig. Enligt C. G. Brunius, som besökte Nydala
år 1849, består denna kyrka af en korsbyggnad,
hvaraf långhuset håller 27 1/2 fot i inre
bredd och 76 fot i längd; koret har rak altarvägg
och utgör 27 1/2 fot i hvarje sida; norra korsarmen är
26 2/3 fot bred och 30 1/2 fot lång och den södra har
ungefär samma storlek. Kyrkan har aldrig haft pelare
eller takhvalf. Om detta klosters storlek lemnar
Brunius också en föreställning, då han meddelar att
"lemningar af en urgammal gafvelmur finnas qvar vester
från kyrkan och på 76 fots afstånd från henne, och
skråkantiga sockelstenar efter sidomurar visa jemväl,
att den qvarstående kyrkans ej oansenliga långhus
varit med lika bredd dubbelt längre".

De till Nydala närbelägna Wrigstads och Hjälmseryds
kyrkor, hvilka tilldragit sig fornvännens
uppmärksamhet för de märkliga konstskatter de
hafva att framvisa såväl i målning som snideri, stå
utan tvifvel för dessa i skuld till Nydala kloster,
hvars lärda bröder visserligen voro af ordensreglorna
förbjudna att pryda sin egen klosterkyrka, men deremot
hade tillåtelse att smycka andra kyrkor, i hvilka
målningarne "i de okunniges ögon kunde vara en
återglans af det gudomliga".[1]

Ur de fallande klostrens dammoln grydde en ny tid för
vårt fosterland. Det gamla, som var föråldradt, som
fyllt sitt rum i sin tid, gick bort; det gamla goda
öfvergick i ny förädlad form och blef den nya tidens
arfvedel. Vi, som ej kunna förstå klosterlifvet med
dess inskränkningar och trånga åsigter, böra dock ej
glömma sanningen i den frågan: hvar stode vi, om det
ej funnits till? – Vi böra framför allt ej glömma,
att vår ståndpunkt är endast det närmaste steget
från klostertröskeln och att vi ännu ej skuddat dess
stoft från våra fötter, ännu ej hunnit vänja våra
blickar vid den andliga frihetens oskymda klarhet.

R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>