Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g. (Forts. fr. tionde häftet, sid. 318.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag tror att det för närvarande blir det bästa",
svarade sergeanten och började att inrätta sig
så beqvämt som möjligt för att njuta någon hvila.
"Ser ni, herr Erik, man vet aldrig hvad nästa
ögonblick bär i sitt sköte, som fältprosten
så vackert sade när han härom dagen invigde fänrik
Svärds stoft åt den sista hvilan. Räddningen kan
vara närmare än vi tro och jag misströstar aldrig
förr än jag känner ett rep om halsen eller en
värjspets mot mitt bröst och knappt då en gång. –
Men jag tror ovädret tilltager", fortfor han då
en flammande blixt upplyste hvalfvet och
tätt efterföljdes af ett skrällande åskslag.
"Jag undrar hur den stackars ’Svarten’ har det
nu. Vid det här laget sitter väl någon af de der
bondtjufvarne i sadeln på det präktiga djuret.
Men han kastar af dem, det är jag säker på.
Han tål ingen på sin rygg ... mer än ..."
Den gode sergeanten glömde att fullborda
meningen. Sömnens gud tryckte till hans ögonlock
och lyftade honom i drömmen upp på den stolta
"Svartens" rygg. Med ett förnöjdt småleende
på sina läppar fällde Hans Spåre hufvudet
mot bröstet och sof så lugnt, som hade något
fängelse och några fiender aldrig funnits till.
Då upphof Mårten, som hela tiden suttit försänkt
i djupa tankar, sin röst och stämde upp en
för tillfället lämplig psalm. Men den gången
besegrades sångens kraft af samma starka makt,
som slagit sergeanten i sina bojor. Allt släpigare
och svagare blef sångarens röst, ju närmare sången
nalkades sitt slut, och knappt hade den sista tonen
lång och utdragen gått öfver korporalens läppar
förr än han följde Hans Spåres exempel och somnade
lugnt från verldens ondska och fåfänglighet.
Sömnen är smittsam och åsynen af en sofvande manar
oftast till efterföljd. Så ock med Erik; några
ögonblick senare än kamraterna slöt han sina ögon
och föll i en orolig slummer.
Huru länge han sofvit, visste han ej, då ljudet af
en nyckels kringvridande och gnisslandet af en dörr
kommo honom att hastigt spritta upp ur sin slummer
och att lika hastigt väcka sina båda kamrater.
Förgäfves stirrade emellertid alla tre mot
den dörr, hvarigenom de inkommit i rummet;
denna var fortfarande stängd. Först efter ett
par ögonblick märkte de i skuggan af en bred,
utskjutande pelare en gestalt, som långsamt skred
fram i rummet. Taklampan brann redan mattare och en
halfskymning rådde, genom hvilken en smal stråle
af den efter ovädrets slut åter klart lysande månen
föll rakt på den ur mörkret bakom pelaren ljudlöst
framskridande skepnaden.
Det var en lång gestalt i munkdrägt, som med en tänd
lykta i ena handen och en nyckelknippa i den andra
långsamt skred rätt fram till den plats, der fångarne
befunno sig, och sedan dessa i den svaga belysningen
länge betraktat den nattlige besökaren, igenkände de
med ingalunda angenäma känslor pater Antonii stränga
drag med det halft hånande uttrycket kring munnen.
Men jesuitens utseende hade undergått en sällsam
förvandling. Ansigtet var ytterligt blekt och ögonen
hade förlorat sin skarpa glans. Stela och själlösa
stirrade de i rymden och gåfvo honom utseende af en
blind. Patern var sömngångare.
De trenne krigarne, vana vid faran och som mer än
en gång med oförskräckt mod sett döden i ögat,
kände sig likväl allesamman hemska till mods inför
den sällsamma företeelsen och Mårten öppnade redan
psalmboken för att med sitt vanliga vapen besvärja
hvad han för sin del ansåg för en uppenbarelse från
andeverlden, då Erik genom att lägga sin hand öfver
hans mun i rättan tid förekom det olämpliga utbrottet
af korporalens andakt.
Så snart Hans Spåre igenkännt jesuiten, flammade hans
lätt antända vrede upp och han grep redan efter det
återstående kruset för att slunga det mot munkens
hufvud, då äfven han hejdades af Erik, som förde
sina kamrater åt sidan, så att de ej skulle vara
sömngångaren i vägen. Alla tre drogo sig således undan
åt rummets motsatta sida, lemnande det stora bordet
emellan sig och jesuiten, som ett ögonblick
stannade och med låg, men tydlig röst och liksom
genomilad af en rysning, utropade:
"Den vilda jagten kommer. Wuotan brusar fram på
sin skummande springare. Passa på, Kurt, tiden
är inne. Der komma de. Det blixtrar och flammar,
det skräller och dånar som om jorden ville störta
tillsamman, hu, det är rysligt."
Och skylande ögonen med sin ena arm, stod
sömngångaren ett ögonblick orörlig, hvarefter han,
upprepade gånger höjande på hufvudet, återtog:
"Bra gjordt, min son. Du har gjort dig väl förtjent
om kyrkan och tron, vår heliga Guds moder skall
löna ditt nit med himmelska skatter. Och jag",
fortfor han med sänkt röst, "jag har vunnit jordiska,
jag." Med ett förnöjdt småleende slog han på en väldig
skinnpåse, som han bar under den ena armen. "Från
Hjortklippan, Kurt, skall du i morgon sända den aldrig
felande kulan och den svenske konungens fall skall
tysta kättarnes segerjubel. – Och nu till hvila, j små
gyllene tingestar, som regera verlden med en makt,
hvilken kejsare, kungar och all jordens väldige äro
underdånige."
Med långsamma steg skred patern vidare, och fallande
på knä i ett hörn af rummet, öppnade han en lucka
i golfvet, hvilken var så väl inpassad, att ett
främmande öga knappt skulle kunnat upptäcka den. En
iskall källarluft uppsteg härvid och spred sig i
rummet.
Långsamt och ljudlöst steg jesuiten ned utför en lång
trappa, och knappt hade den sista glimten från hans
lykta försvunnit, förrän Erik, som med återhållen
andedrägt och spänd uppmärksamhet lyssnat till
sömngångarens ord, skyndade fram och sakta nedfällde
den tunga luckan i hvars under en rörlig brädskifva
dolda lås nyckelknippan ännu var qvarsittande. Ett
raskt tag i nyckeln och patern var sjelf fången hos
sina egna fångar.
Kurts spådom tycktes slå in; hexorna hade redan börjat
sitt hämdarbete.
"Anfäkta! vi hafva kommit en mörk plan på spåren. Man
vill mörda konungen", yttrade Erik Lillie, medan
han utdrog nyckeln ur låset och skyndade fram till
den dörr, genom hvilken Pater Antonius inkommit
i rummet. Det var en ytterst smal dörröppning,
knappt tillräcklig för att släppa en ensam person
igenom, och från denna ledde en smal vindeltrappa
upp i tornets öfre våningar. "Och nu till räddning,
kamrater", tillade han och började att skyndsamt
bestiga den branta trappan, följd af sina män.
De hade väl hunnit uppför ett tjog trappsteg, då de
befunno sig vid början af en mörk korridor, från
hvars motsatta ända ett svagt ljussken lyste dem
till mötes, och med tysta steg nalkades de detta
sken, som angaf tillvaron af en dörr.
Sedan våra äfventyrare lyssnat vid den halft
tillskjutna dörren, öppnade de den och inträdde i
en rymlig sal, hvilken att döma af dess runda form
tycktes upptaga tornets hela vidd. Den upplystes
af en på spiselhällen stående trearmad ljusstake
och från dess mörka ekväggar nedblickade en hel rad
af slottsherrens förfäder, hvilka i sina krigiska
rustningar med bistra miner skådade ned på de trenne
kättarne, hvilkas orena fjät vanhelgade ättesalens
konstrikt inlagda golf.
Sedan Erik, villrådig och tveksam om hvarthän de nu
borde vända sig, en stund förblifvit stående midt
i rummet, fattade han sitt beslut och närmade sig
den ena sidodörren, hvilken gaf efter för en sakta
tryckning och lemnade tillträdet öppet till ett mindre
rum, klart upplyst af den å nyo frambrytande månen.
I det ögonblick Erik satte foten på tröskeln möttes
han af ett halfqväfdt fruntimmersskri, de tjocka
sidengardinerna i fönstersmygen rörde sig och
framför vår bestörte och på samma gång hänryckte
riddare stod borgherrens sköna dotter.
Uppväckt af det häftiga ovädret, som synnerligen
våldsamt rasat fram öfver den gamla borgen, hade
Maria von Felsenburg stigit upp och satt sig vid
fönstret, för att åskåda elementernas storartade
strid, och så hade den med det återvändande lugnet i
naturen å nyo framblickande månen funnit den vackra
drömmerskan; så hade hon suttit ännu då Erik Lillies
steg väckt henne ur hennes drömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
