Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista resan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle komma åter med sin pånyttfödande kraft;
blomstren på marken hade för länge sedan drömt sin
sommardröm, lefvat sitt lif, domnat och dött; de
glada sångare, stora och små, hvilka under den blida
årstiden befolkat skogen och fyllt den med qvitter,
lif och jubel, hade i sällskap med menniskornas
längtan följt solen och den ljumma vinden söder ut,
dit vintern ej hinner; träden stodo frusna ända
in i mergen och liksom lyssnande efter ett ord,
som aldrig blir uttaladt eller efter det bortdödda
ekot af sommarens tystnade sång; nordanvinden drog
isande och hård öfver fälten och genom rymden – de öde
fälten, den tysta rymden! – och allt låg höljdt i
den hvita, gnistrande, diamantströdda, men så kalla
svepduken. Ja, det var en verklig vinterbild, en
verklig dödens bild!
Förr i glada sommardagar hade ofta allt folket i
byn varit samladt i nämdemansgården till gille, ty
gårdens ägare, hvilkens starka tankar mer än hans
starka händer lyft hemmanet till dess nu varande
hedersplats, var en man, som ansåg sig äga allt för
svaga skuldror att ensam uppbära den Guds välsignelse,
som följde med allt hans arbete, hvarföre han gerna
begagnade hvarje tillfälle att åt andra dela med sig.
Naturen roar sig ibland att slösa med sina gåfvor,
liksom hon också stundom har sina nycker af
njugghet. Somliga få en god del af skapareförmågan
att göra allt af intet; andra utmärka sig i omvändt
förhållande och göra intet af allt. Till det förra
slaget hörde nämdeman i Lia. Hvad han tog hand om
hade lycka med sig, förstorades och växte. Förnöjd
när han ägde litet, var han äfven förnöjd när han
fick mer – och just derföre fick han kanske mycket –
och den, som i sitt sinne bär den äkta förnöjsamheten,
kan också vara glad. Men är man riktigt glad sjelf,
vill man gerna se glada menniskor omkring sig, och
derföre var del ock ofta gille i nämdemansgården.
I dag stod der äfven gille. Anledningen
var dock en annan än förr. Husets bästa stöd,
husbonden, den rådkloke och verksamme nämdemannen,
hade lagt sig till ro från sitt arbete. Han hade
fallit såsom en kärnfur faller i skogen, der
ljudet af fallet går som en suck från däld till
däld, från ås till ås, från mo till mo, och han
låg nu, liksom naturen der ute, liflös och kall,
slumrande på sitt lifs sommarminnen och väntande
på den lifgifvande vårsol, som skall uppgå på
andra sidan vintergränsen. De inträdande
gästerna möttes icke i dag af hans vänliga
blick och hans ärliga "välkommen!" Han
hade intagit sin sista boning; han var färdig
att anträda den sista resan, och åkdonet stod redan
framkördt vid dörren.
"Sorglig anledning till möte här i dag, god
vänner!" sade klockaren då han inträdde i sorgehuset.
"Mycket sorglig i sanning, hvem hade kunnat ana
detta!"
"Inte jag, inte jag", svarade en gammal qvinna,
den äldsta i byn, som satt och vaggade fram och
tillbaka liksom tryckt af en tung börda eller qvald
af en tärande smärta.
Några qväfda snyftningar hördes från det håll, der
den sörjande enkan satt med hufvudet nedböjdt i
en annan qvinnas knä.
Klockaren, van vid sådana plågsamma scener, visste
väl att ingenting är mera egnadt att lätta stämningen
vid dylika tillfällen, än att småningom leda tankarne
från det närvarandes sorgliga betydelse. Derföre
lät han följande ord falla: "Herre Gud, ja, sådan är
verldens gång, fast slaget, när det drabbar, kännes
tungt. Nog minnes jag när nämdemannen först började
rusta här i byn! ..."
Ja, hvem mindes icke det! I allas tankar upprann
plötsligt vid dessa ord, liksom, när molnet brister,
de stängda solstrålarne blixtsnabbt gjuta sin skära
belysning öfver den förut dystra nejden, minnet af
den lefnadssaga, hvars sista betydelsefulla mening
de nu hade framför sina ögon, och den långa raden af
lyckosamma år – dess sorgliga stunder försvunno som
lätta dunstbilder –, under hvilka nämdemannen allt
mer framträdt som medelpunkten för deras gemensamma
angelägenheter och äfven varit en god rådgifvare i
deras enskilta, upprullade sig för dem och drog deras
tankar bort till lifvets bilder från dödens.
Hvem mindes icke huru gården sett ut före honom och
huru den steg för steg under årens lopp förändrats,
huru välståndet der blifvit allt mer och mer hemmastadt
och huru det yttre äfven fått en prägel deraf! Hvem
mindes icke alla de tillfällen, då den vidsträckta
umgängeskretsen var samlad i nämdemansgården och
då ingen fick vara rik eller fattig, tjenare eller
fri, utan alla lika, lika delaktiga i det nöje som
bestods, lika i glädjen deröfver! Hvem kunde framför
allt glömma den händelse, som egentligen grundlade
den aktning, orten hyste för storbonden i Lia,
och hvilken utgjorde mansålderns stora händelse i
socknen!
Hade någon förgätit den, så fanns det en i det
nu församlade sällskapet, som nog kunde berätta om
denna händelse och äfven ville påminna derom. Det
var mäster Frid, sockenskräddaren, en hedersman,
som gerna förde ordet i det lag, der han var med.
"Hvem skall här i socken nånsin glömma", sade
han, "att det en gång i Lia bodde en nämdeman,
som på tinget räddade en fattig medmenniska från
vanära! Domarn, en ung man som ej kände förhållandena
här uppe, dömde kyrkvaktarens Anna, hvars rädsla
och deraf följande tvetalan togos till bevis mot
henne, till arrest såsom misstänkt för en större
stöld. Skenet var emot henne, ty länsmannen hade
med en van advokats listighet förstått att blanda
korten. Den han med lock ej kunde vinna, ville han
i olycka bringa. Vackra Anna, som hon kallades, var
offret den gången. Men alla visste att hela saken var
en hämdesak, tillställd af länsmannen, fast bevisning
fattades. Bevis fattades också för länsmannen. Men
han ville förlänga pinotiden och begärde uppskof,
hvarunder stackars Anna, som var nära vansinnig af
skrämsel – de arma föräldrarnes sorg vill jag inte tala
om! – skulle sitta häktad och lära sig inse hvilken
mäktig man länsmannen var. Men då domen fallit
länsmannen till behag, reste sig nämdeman i Lia,
och ni skulle ha’ hört honom tala!"
"Jag var också med och hörde honom, mäster Frid,
och mins det mycket väl", afbröt klockaren.
Berättaren fortfor: "Det blef en förfärlig
uppståndelse i tingssalen, ty någonting sådant
hade då aldrig händt, hvarken förr eller
sedan. ’Har domarn läst paragrafen riktigt?’
frågade nämdemannen. ’Hvad behagas!’ utropade
domarn förvånad, som man väl kan tänka. ’Står det
bestämdt i lagen, att flickan skall i häkte?’ yttrade
nämdemannen med så lugn röst, som om han stått
i sitt eget hem och talat till sitt eget barn. I
tingssalen hördes ej knäpp eller kny. Domarn såg på
länsmannen, och länsmannen såg på domarn och begge
sågo slutligen på nämdemannen, som stod där orubblig
och väntade på svar. ’Ja, naturligtvis!’ genmälte
domarn hvasst. ’Naturligtvis’, ljöd ett eko
från länsmannen. ’Då får jag förklara’, fortfor
nämdemannen med något höjd röst, ’att i min lagbok
står ingenting derom. Och jag dömer derföre flickan
att få vistas på fri fot ...’ Och knappt var detta
sagdt, förrän hela nämden reste sig upp och bekräftade
denna dom. Domarn vardt blek som ett lik. Länsmannen
blef krikonfärgad i synen. Domen var dock fälld,
och flickan fick gå fri. Och fri blef hon äfven,
ty nämdemannen tog hennes sak om hand och lyckades
afslöja kanaljeriet, som länsmannen hopspunnit,
så att denne fick afsked på grått papper och reste
med sin skam till Amerika. Men inför menigheten i
tingssalen tackade domarn nämdemannen offentligt och
varmt för det han haft hjertat på rätta stället och
förekommit en orättvisa, tilläggande, att det voro en
lycka för hvarje domstol, som bland sina ledamöter
räknade en sådan. Och från den stunden togo alla af
sig mössan för nämdemannen, hvar han än möttes. När
få vi någon som liknar honom?"
"Aldrig mer, aldrig mer!" bedyrade den gamla qvinnan,
hvars hufvud nu gick som en pendel.
"Det är godt att hafva ett sådant minne med på den
sista resan", anmärkte klockaren och reste sig.
Alla gäster hade under tiden anländt, vinterdagen
skred, och det var tid på att bryta upp.
Nämdemannen bars ut och sattes på det åkdon, med
hvilket han skulle göra sin sista resa. Enligt gammal
kristlig svensk och vacker sed skickades under bön
Guds ord med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
