Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomiska Observatoriet i Lund. - Sång i snöväder. - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 360.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänkt på, då han tillställde detta artiga puts,
är ej godt att säga – mindre än Nordstjernan har det
väl icke varit!
Innan vi begifva oss ut ifrån observatoriets inre,
för att en stund njuta af den herrliga utsigten från
plattformen, bör jag nämna, att ett af de dyrbarare
instrumenten, en i München förfärdigad refraktor,
är en gåfva till observatoriet af en af dess
alumner, nu mera adjunkten och observatorn Nils
Dunér, samme man som införlifvat sitt namn med
de svenska polarexpeditionernas historia och
som inlagt stor förtjenst om den påbörjade
gradmätningen i dessa nordliga nejder äfvensom
om Spetsbergens kartläggning. Institutionens
föreståndare är professor Axel Möller, som, ännu helt
ung, förskaffade sig europeiskt rykte genom
sina beräkningar öfver den Fayeska kometens
bana, hvilka undersökningar väckte sådan
uppmärksamhet, att Faye sjelf i den Berlinska
vetenskapsakademien föreslog, att kometen skulle
omdöpas till den Möllerska, hvilket i så måtto gick
i fullbordan, som kometen allt sedan dess kretsat i
rymden under namnet Faye-Möllers komet.
Till sist, när allt är beskådadt, refraktorer, tuber,
kronometrar, barometrar, ända till journalerna
med sina häpnadsväckande, milslånga sifferarbeten,
begifva vi oss ut på den rymliga plattformen, från
hvilken man, som sagdt, har en den vidsträcktaste
utsigt. Man föreställer sig ofta att ett slättlandskap
saknar stämning och skönhet; men har man det
ringaste sinne för naturen, så skall man komma
på andra tankar då man en vacker Juniafton står
midt emot en utsigt, sådan som den som här utbredes
framför oss. De böljande fälten, tätt beströdda med
gårdar och små gröna lunder, samt här och der en af
de trappgaflade skånska landtkyrkorna, förtona sig
långt borta vid den aflägsna horisonten i den varma
sommarluft, som "aander" öfver landskapet. I söder
reser Romleklint sin väldiga hjessa mot skyn och i
vester skymta vi tornspirorna i Malmö och Köpenhamn,
förgylda af solnedgångens röda skimmer, och under
våra fötter se vi Lund med sina talrika trädgårdar
och promenader, insprängda mellan husmassorna. Det
hela är en tafla med på en gång rik mångfald
och stämningsfull harmoni: här fins ingenting af
det vilda och romantiska, som fyller oss med en
förnimmelse af det sublima, ingenting af de mjuka
behagliga konturer och den högtidliga skogstystnad,
som utmärker landskapen längre upp i Sverige, men
det gör sinnet godt att dröja vid dessa vidsträckta
slätter, på hvilka icke en fläck gifves, der ej
skördar mogna och spår finnas af mensklig verksamhet.
Med skäl kunna vi med skalden kalla detta land
– – – en dejlig Have
med Bögehægn, hvor Nattergale bo.
Og hver en Del gav Himmelen sin Gave.
På hver en Plet Velsignelserne gro.
Kl.
Sång i snöväder.
Kring min lilla styga drifvorna sig packa,
Millioner flingor dansa utur skyn.
På min fönsterruta två talgoxar hacka,
Insvept uti dimma ligger hela byn.
Det blir is till natten:
Öfver land och vatten
Bore rynkar sina ögonbryn.
Frosten mina fönster ritar med etyder,
Landskap och figurer uti raska drag.
På fullkomligt mästerskap det tyder:
Uti hvarje drag, hvad styrka och behag!
Finaste figurer,
Renaste konturer!
Det är höjden af naturanlag.
Vintern är så vacker, fast den höga solen
Gått till kojs en stund i molnens paulun.
Jorden snygga kläder fått från himlapolen:
Se, hur godt hon mår, inbäddad som i dun!
Ej ett dam man hittar,
Hvitt är hvart man tittar.
Jorden har trädt upp som Hvita frun.
Fastän nordan brummar, knäpper jag på lutan,
Trefna furubrasan sprakar på min häll.
Nu är hemmet godt att hafva inom rutan:
Ute vill jag icke svärma kring i qväll.
Det må gerna höken!
Godt jag mår som göken
I mitt lilla, varma vintertjäll.
Vår och sommar skalden allrahelst vill prisa,
Det från hedenhös var alla skalders lag.
Jag i vinterrusket sjungit nu min visa
Och dess mening lyder uti sammandrag:
Att man gläds och lider
Ömsom alla tider,
Höst och vinter, vår och sommardag.
E. S-dt.
På konungens bud.
Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.
(Forts. fr. sid. 360.)
5.
Hexornas hämd.
De svenska trupperna hade på sitt tåg mot södern till
de rika katolska biskopsdömena Bamberg,
Würzburg och Mainz eller die Pfaffengasse
(prestgatan), som denna nejd kallades, passerat
Ilmenau och nalkades Schleusingen, mellan hvilka
båda orter den högsta och svåraste delen af dessa
otillgängliga bergstrakter låg; men man marscherade
med raskt mod genom oländiga skogar och klippdalar,
lifvad af hoppet om rikt byte och nya lagrar i de
bördiga nejder, som hären nu närmade sig.
Företrädd och efterföljd af rytteriafdelningar,
som på den smala vägen ringlade sig fram mellan de
höga träden, färdades långsamt en skara ryttare,
pä hvilkas lysande drägter och frustande hästar
den klara Septembersolen göt sina glänsande strålar.
Främst red Gustaf Adolf på den bruna springare, som
burit honom på Breitenfelds segerdag, och vid hans
sida Per Brahe, smålänningarnes tappre och frejdade
öfverste.
Båda voro ett par ståtliga herrar, och förenade genom
ett fast vänskapsband, voro de hvarandra också
lika i afseende på både andliga och kroppsliga
företräden. Konung Gustaf Adolf hade vid
denna tid lagt något för mycket på hullet, utan
att detta likväl inverkade på hans ädla
och verkligt behagfulla sätt att föra sin höga
gestalt eller på hans rörlighet och styrka.
Efter det han i sin ungdom hade varit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
