Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett stycke Italien i Norden. - Lyckan. - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. o. slut från föreg. häfte, sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstföremål af hvarjehanda slag – vi nämna särskilt möbler
skurna af Nerpin –, anblicken af ett verkligt konstmuseum.
Och om vi sitta på en af Gunnebos terrasser, med byggnaden
framför oss, en vacker Septemberdag, då vår himmel brukar
i blå färgton närma sig Italiens – i sanning, det är endast
björkarne och furorne, stående der i lagrars och piniers
ställe, hvilka minna oss om, att vi äro tusenmila väg skilda
från konstens älsklingsland.
Birger Schöldström.
Lyckan.
Du tror visst, du kan mig fånga,
Men kanske det ej går så lätt!
Den konsten försökts af många,
Men ingen har kunnat den rätt.
Jag spelat dem tusen små näpna spratt,
Och just som de trott sig ha’ fått mig fatt.
Då just – är jag långt, långt borta!
Der klangen af guldet ljuder,
På rikdomens glittrande stråt,
På vägen, der allting bjuder
Med njutningen skynda framåt,
Hos leende flickan med rosenmund,
Öfverallt var jag med, men blott en stund,
Och se’n – var jag långt, långt borta!
Se! Högt öfver fågelns näste,
Der sväfvar en gyllene sky,
Så röd som himmelens fäste
När morgonrodna’n ses gry.
Den skyn, den måste jag kalla för min,
Och ger du mig den – då skall jag bli din,
Till dess – är jag långt, långt borta!
M*
Sven Wandring.
Berättelse af Lea.
(Forts. o. slut från föreg. häfte, sid. 351.)
4.
Hängbjörkarne kring Elfviken hade med snötyngda
grenar lutat sig öfver dess blanka isrand;
stjernorna hade gnistrat från mörkblå himmel och
små bjällrornas klang lifvat de frustande trafvarne
till raskare lopp. Menniskobarnen hade räknat
ensliga, frostiga timmar och dagar, eller hade de i
varma upplysta salonger räknat nöjen och triumfer,
glada minnen och rosenröda förhoppningar. Dödens
och kärlekens famntag hade vexlats mellan olika
verldar och olika hjertan, och tiden hade fått ännu
en grånad hårlock under det år, som lagts till hans
många föregående.
Fernebo stod åter i yppig sommargrönska. Hällarne
bjödo solstrålarne till lek på sina sammetshyenden,
Elfvikens klara vågor speglade himmel och strand,
björnbärsbuskarne vid trollstenen stodo öfversnöade
af blommor, och fjärilarne jagade hvarandra öfver
ängar och tufvor.
Åter hade Fernebo främmande. Det var den ene af de
båda löjtnanterna, som, redan förra sommaren bländad
af Gerdas skönhet, den han under vintersäsongen i
Stockholm fortfarande hyllat, nu kommit på en åtta
dagars besök för att höra "huru lilla kusin Gerda
befann sig efter sin återkomst till landet".
Huru Gerda befann sig?
Visste hon väl detta sjelf! Till helsan fullkomligt
väl, att döma af rosorna på hennes kind, hvilka
blommade i kapp med dem i trädgården. Men till det
inre – ack! Sven Wandrings varning till Olivia,
att ej släppa Gerda ifrån hemmet, hade icke varit
obefogad. Hennes skönhet var allt för strålande, att
ej blifva föremål för beundran hvart hon drog
fram, och den enkla prestdottern hade varit firad
i hufvudstadens finare kretsar, mera än hvad hennes
lätt mottagliga, något fåfänga sinne tålte. Hon hade
en hel vinter varit modern, och om hon derunder någon
gång glömt att läsa sin aftonbön, hade hon deremot
alltid kommit ihåg att räkna sina triumfer. Den
ena dagen sade hon till sig sjelf, att hon skulle
vilja lemna hela denna trollkrets, medan ännu var
tid och skynda hem till det tysta Fernebo och till
det hjerta, som med oförminskad kärlek klappade för
henne; den andra stunden tyckte hon sig aldrig kunna
lefva skild från dessa tjusande fester, der hon var
rosen bland blommorna, lågan bland gnistorna, dessa
promenader och spektakler, som kommo henne att glömma
att någonting sådant som tid fanns till, och slutligen
detta fina smicker, dessa väl sagda artigheter,
som likna heliotropens ljufva men qväfvande doft.
Bland alla hennes beundrare hade ingen varit varmare
och trägnare än den nuvarande gästen på Fernebo,
Gerdas slägtinge på mycket långt håll, löjtnant Gösta
M. Slägtskapen med presidentens lemnade honom äfven
tillfälle att oftare än andra omgifva föremålet för
sin beundran, hvilket syntes honom i afundsvärdare
ju mera det väckte äfven andras beundran.
Gerda märkte till sin egen fasa – ty hon ville vara
trofast – huru den unge prestens bild der nere i hemmets
bygder blef allt mattare, då hon någon gång ransakade
sitt hjerta. Det var i sådana stunder hon ville resa
hem – det var i en sådan stund hon ändtligen reste, då
lärkan slog sin första vårdrill i skyn och blåsipporna
tittade upp bakom tufvor och smältande drifvor.
Hon återsåg sin trolofvade – ty det var han ju dock
inför Gud och henne – men var det väl
honom hon såg, var han verkligen så förändrad,
som hon fann honom, eller var det hon sjelf, som
var så annorlunda? Detta blida, milda ansigte,
som hon en gång funnit så tilltalande – hon fann
det nu enformigt, och denna röst, visserligen öm och
hjertlig, men aldrig vibrerande i en varmare
ton – sådan hon för väl mindes kunde finnas –
ja, hon fann den icke stort behagligare än
ansigtet ... hon ryste för sig sjelf och hennes
handtryckning blef kylig, hennes leende tvunget
... Flera dagar förgingo sedan, under hvilka
han icke besökte Fernebo, och när han slutligen kom,
var han så stel och tillbakadragen, att Gerda med
sitt häftiga, nyckfulla sinne skyndade bort från
hem och gäst ut i skog och lundar, der hon
dref omkring lika ihärdigt som sjelfva Sven
Wandring. Sven, ja! Gerda önskade tusende gånger
att hon haft denne gamle bepröfvade vän i sin
närhet, men på hela detta år hade hon icke sett en
skymt af honom. Prosten hade efter den stora
tilldragelsen med Olivias besök återfallit i sitt
vanliga sträfva lynne och mamsell Ulle-Katrine
var vresigare än någonsin samt påstod, att
Gerda efter sin Stockholmsfärd var ett värdigt
motstycke till hennes afsky, Sven Wandring.
Missnöjd med sig sjelf, sin omgifning och det
närvarande, lefvande blott i minnet af det förflutna, var
Gerdas inre i beständigt uppror. Då begärde den unge
presten en afton att få tala några ord enskilt med
henne. Gerdas hjerta klappade häftigt. Skulle väl
hennes hela framtid i detta nu grundas; skulle
den, åt hvilken hon en gång sjelfvilligt gifvit
sitt hjerta, lösa henne från hennes löfte, och,
om så blefve – huru skulle hennes öde sedermera
gestalta sig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
