Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. o. slut från föreg. häfte, sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Det lofvar jag dig, Sven!"
"Tack så vackert! Herre Gud, att jag skulle upplefva
den dag, då min lilla näfverbit skulle bli’ någon
menniska till nytta! Jag kan nu för visso hoppas,
att när jag går bort åtminstone ha’ uträttat en god
gerning. Jag känner att jag efter denna dag skall
bli’ så lätt till sinnes, som en fågel; lifvet har
sina fägnestunder, och vet hon, Gerda, att i dag,
likasom en gång förut, då Sven Wandring hade ett
lyckokast, längtar han bara efter ett par vingar,
för det är så tungsamt att vid tocka tillfällen
hålla sej vid jorden."
"De komma nog, Sven, de komma kanske allt för tidigt
för oss, som hålla så mycket af dig, Vivan och jag."
"Hon menar då att Vivan tänker på mig ibland?"
"Ja, vet du Sven, att vore jag elak, kunde jag blifva
afundsjuk, så mycket talar hon om dig i sina bref
till mig."
"En skulle inte kunna få höra ett?" frågade Sven,
i det han vände sig åt sidan och ryckte upp en
handfull gräs.
"Du skall få höra dem alla, Sven; jag har gömt
dem enkom för din skull. Hon frågar så ofta om du
någonsin ta’r dig någon hvilostund i din lilla stuga,
men jag har sagt henne hvad jag sjelf i bref hört
hemifrån, att äfven om du ville, skulle du knappast
kunna det, sedan du rymt in så många fattiga der."
"Det är så ståtligt att ha’ hyresgäster", menade Sven.
"Ja, och som betala så bra", log Gerda.
"Precist lika mycket som jag sjelf när jag ta’r
herberge i skog och mark, och då bor jag ändå mycket
förnämligare; men stugan är mig kär ändå för hennes
skull, som gett mig den. Men se! nu gryr dagen allt
mer och mer. Gå nu hem och hvila sig en stund i frid
och ro och låt så lyttnanten få afskedspass, om så
vore i morgon dag. Jag beger mig med samma åstad till
pastorn, så han må veta huru han har’et. Och så tycker
jag att j båda ska tala med prostem så j kan bli’
trolofvade på ärligt sätt. Det vet jag, att vördig
pastorn länge önskat, fast hon satt sig emot’et."
"Du vet bäst sjelf, Sven, hur häftig pappa är och
hur gerna han vill att jag skall göra ett ’lysande
parti’."
"Detta lyser rätta vägen till himmelriket, och det bör
väl en prestman anse för bäst, vet jag. För resten,
Gerda, om jag känner henne rätt, har hon så mycket
af fädernet i sig, att hon nog kan tåla vid en dust
för sin kärlighets skull. Och nästa vår veta ju
alla menniskor att pastorn blir komminister: och då
vill jag se hvad som kan hindra. Farväl med henne nu,
gullögat; i morgon qväll återser hon sin hjertevän!"
Det var en klar septemberdag året derpå. Skogen stod
ännu lummig och tät, ehuru en rödgul skiftning antydde
att förgängelsens engel redan andats derpå. Det var
tyst i lunderna kring Fernebo, ty fåglarne hade lyftat
vingarne till flygt mot södern. Nyponbuskarnes röda
bär glänste som rubiner och i de lätta spindelnäten
mellan grenarne glittrade daggperlor. Fuktig som
af glädjetårar smög sig murgrönan omkring fönstret
utanför Gerdas lilla vindskammare, der ett par väninnor
till henne voro ifrigt sysselsatta att utgallra de
finaste myrtenqvistarne till hennes krona, ty i dag
skulle Gerda räcka sin hand åt sin ungdoms älskade,
nu mera komministern i Vårsätra.
"Hvem är som kommer der nere på vägen?" undrade en
af tärnorna; "minsann tror jag icke det är Sven Wandring!"
"Nej, dertill går han för långsamt."
"Jo, men det är ändå han, det syns nog på lutningen framåt."
"Visst brukar han gå lutande, men ej på långt när så mycket."
"Får jag se", bad Gerda och trängde sig fram till
rutan. Innan hon ännu fått sigte på honom, afgjorde
vandraren sjelf tvisten i det han började blåsa en
liflig marsch. "Det är Sven, det är Sven!" ropade
alla flickorna, och nickade från fönstret vänligt
mot den allbekante vandringsmannen, som med ett
fryntligt leende aftog till genhelsning sin nya
kaschett.
Sven var riktigt fin i sina helgdagskläder och med en
blomma i knapphålet. Också var han ordentligt
bjuden till bröllopet och skulle ej för någon del velat
uteblifva. Han hade denna dag stålsatt sig äfven mot
mamsell Ulle-Katrines onda ögon. Och onda voro både
de och hon sjelf, men för anrättningarne skulle hon
åtminstone icke behöfva skämmas, det hade hon lofvat
sig, om hon också icke kunde annat på brudparets
vägnar.
Sven kom nu litet förut på dagen, ty det kunde ju
hända, att Gerda ville anförtro honom något litet
uppdrag, ville tala med honom ett eller annat
ord i förtroende. Och det slog minsann in. Sven
var både välkommen och välbehöflig och lycklig i
proportion. Men hur lycklig han var, kunde han icke
låta bli att allt emellanåt sucka djupt vid tanken
på att vid denna högtid saknades en gäst, som åt
den samma skulle gifvit tusendubbladt lif och glans,
nämligen Olivia.
Men bref skulle komma senare på qvällen, det trodde
alla, ty det var postdag och Olivia var långt förut
underrättad om när bröllopet skulle stå.
Icke nog med att sjelfva prostgården invändigt var
klädd med löf och blommor; logen var så äfven: och der
skulle senare på qvällen folket få ta’ sig en sväng,
och spelmannen, den sjelfskrifne, var Sven Wandring.
Vigseln var förbi. Den hade förrättats i kyrkan,
och på ditvägen hade Sven mycket riktigt blåst den
utlofvade bröllopsmarschen, som, om den icke precist
hördes öfver "två socknar och litet in på den tredje",
likväl var klar och ljudelig nog. Folket höll just
på med den omtalade svängen på logen, lifvade af
Svens trollska näfverbit, som aldrig trakterats med
större mästerskap, än denna afton. Med högröda kinder
och glänsande ögon snodde par efter par omkring på
jernskodda klackar, gjorde okonstlade glädjeskutt,
skreko sitt "tjo" så det gaf eko i logen och passade
allt emellanåt på att mellan dansarne klappa den
hederlige Sven Wandring på den tunna axeln, der han
satt uppflugen i ena hörnet på en upp- och nedvänd
med löf omgjordad öltunna, Brudparet, prosten och
alla gästerna voro flere gånger nere och åskådade
dansen och sjelfva mamsell Ulle-Katrine tvingades att
för ett ögonblick lemna slef och visp för att se på
folkets fröjd.
"Åh ja", mumlade hon, "de som bara äta upp hvad andra
haft besvär att laga till kunna gerna roa sig; det
skulle jag också göra, om någon annan ville mata mig,
men det har ännu ingen gjort."
"Det är bra roligt att se deras glädje", yttrade
domarens fru, som stod närmast mamsell Ulle-Katrine
och som tyckte att hon borde säga något.
"Vet jag visst!" fick hon till svar. "De se ut som
vildar allihop. Jag har aldrig kunnat med dans."
"Ah, i ungdomen ha’ vi väl dansat litet hvar."
"Inte mer än klockstapeln, för min del. Jag hade
minsann annat att göra. Rörde jag fötterna, så var det
för att trampa väfven eller spinnrocken. Men andra
tider, andra seder, och nu kan folk inte slagta en
gris, utan att ställa till kalas och dans på honom."
"Men en sådan glädjefest som i qväll ... Om man då
ta’r sig en sväng ..."
"Glädjefest – åhja, det förstås. Ändan kröner verket,
fast Gud skall veta jag önskar dem ingenting annat
än godt. Nå, så ha’ de ändtligen skumpat ut denna
dansen och man får en stunds hvila i öronen efter
Wandringens otäcka näfverbit. Tyst, hvad var
det? Börjar han igen?"
"Nej, det är postbudet, tror jag, som dagen till ära
blåser i lur."
"Så ja! då skall den ha’ mat och traktering; bäst att
ge sig in, annars ta’ pigorna, de slamsorna, likt och
olikt. Här är då för resten som en gästgifvaregård;
flock ut och flock in och aldrig ett ögonblicks ro."
Senare på aftonen åts på gammaldags vis en grundlig
och genomgående qvällsvard vid det i hästsko dukade
och med blommor prydda bordet i salen. På brudens
uttryckliga begäran hade Sven Wandring fått
plats vid ena bordsändan bland alla de "förnäma"
gästerna. Han satt der helt blyg och generad och hade
bestyr med sin lugg allt emellanåt. Likt grenarne
af en tårpil ville den beständigt nedåt. Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
