Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkförhöret. Anderson-Edenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stund var kommen och han skulle i detta ögonblick ej
igenkänt bokstäfverna.
»Nå, min käre Per Johan, du har väl nu förkofrat dig
i din kristendom se’n vi sist råkades?»
Per Johan ville uppenbarligen ej fälla något omdöme
öfver sig sjelf.
»Vi ska pröfva på ... Hvad en rätt, stark tro är,
det vet du ju?»
»Ja vars!»
»Nå, hvad är då en svag tro, säg mig det?»
Per Johan tiger och borrar sina blickar i golfvet.
»Åh, käre Per Johan, det är – ja, det är ju motsatsen
till en stark tro ... Hvad är nu en svag tro?»
»Motsatsen.»
»Hm, hm! Det är så, ja. Men om du nu hade en svag tro,
det jag visserligen icke tror att du har, hvad skulle
du då göra, Per Johan?»
»Jag skulle äta kål», svarade denne tvärsäkert,
smackade och strök sig förnöjd om munnen.
»Kål, ja. Hm, hm! Det är Paulus som säger det. Men det
var i den gamla tiden. Nu skall man läsa katekesen,
det har jag ju sagt dig så många gånger, men du tycks
ha glömt alltihop. Nå, säg mig nu efter ditt förstånd:
Skall man akta hvad ens lärare säger?»
Intet svar.
»När visa vi bäst vår tacksamhet mot våra
lärare! Nå–å! Nä–är vi–i–i–»
Nu brast det löst för Per Johan: »När vi erkänne,
afsky och afbedje dem, samt icke blott af fruktan
för straff, utan af böjelse för det goda fatta ett
allvarligt beslut att dem öfvergifva» – svarade han
med sjungande ton och såg helt segerglad ut öfver
att han fått fram så mycket. De andra pojkarne sågo
blinkande på hvarandra.
»Bra läst, men orätt svaradt», yttrade med orubbligt
lugn skolmästarn, som af Per Johans ärliga blickar
fann, att denne icke afsigtligt velat gifva ett elakt
svar. – »Men för att nu återgå till vårt första ämne:
Hvarföre säger du: jag tror?»
Per Johan funderar, stryker sakta luggen från pannan
och ser upp förvånad.
»Hvarföre säger du: jag tror?» upprepade skolmästarn
höjande rösten.
»Har jag sagt dä’? Nej, det har jag aldrig sagt!»
svarade Per Johan i försäkrande ton.
Det blef ett allmänt fnissande bland församlingen,
och en tioårig uppnäst parfvel, som stod bredvid Per
Johan, riktigt smälte af begär att få svara. Han kunde
ju hvarenda fråga på sina fem fingrar och svaren rent
af brände honom på tungan.
»Aj, aj! Du är klen i din kristendom, min käre Per
Johan, och måste förkofra dig och läsa katekesen
när du sitter i ditt hus eller går på vägen, när du
nederlägger dig eller uppstår. Men vi skola öfvergå
till bibliska historien. Hör på, vet du namnet på
någon af profeterna?»
Per Johan funderar.
»Känner du till profeterna?»
»Ja vars, och evangelisterne och apostlarne...»
»Säg då namnet på någon profet!»
»Kors i jestandes, hvad hette han nu igen! Jag har’n
rakt på tungan ... Säj mej du, Calle, hvad kallades
notbindarn hos herrgårdsbo’n i Kumla?"
»Det va’ ju Friskens Jonas, vet jag», svarade den
uppnäste Calle, skamflat öfver den andres djupa
okunnighet i ett som annat.
»Ja, riktigt! Jonas hette profeta», utropade Per
Johan, lycklig att slutligen ha fått namnet från
tungan.
»Hvad gjorde profeten Jonas.»
»Han låg i skeppet och sof.»
»Riktigt, ja. Men hvad gjorde fisken då?»
»Han utsputade Jonas på landet.»
»Det var galant. Hvad var det alltså som hände Jonas?»
Per Johans tankekraft hade blifvit uttömd. Han teg.
»Kan någon annan säga hvad som sålunda hände Jonas?»
»Han blef strandsatt» svarade en karl med gladlynt
uppsyn och känd som socknens qvickhufvud.
»Nej, det hände honom ett underverk», dundrade
skolmästarn, som ej ville förstå något skämt.
»Men», återtog den gladlynte med låtsadt allvar,
»jag har hört en annan förklaring om Jonas, och
det var, att han låg tre dar och tre nätter på ett
näringsställe, kalladt ’Hvalfisken’, och blef
utkastad då han ej hade mer pengar qvar. Det kan väl
ej vara någon rimlighet häri?»
»Pfui!» blåste skolmästarn och gaf den frågande en
stel blick, under det alla qvinnor suckade öfver
frågarens gudlöshet och alla pojkar spärrade
upp munnen af förvåning öfver en så oväntad
förklaring. »Pfu–u–i–i! Vik bort, satanas, och fresta
oss inte! Bättre vore att en qvarnstcn vore bunden
vid din hals och du sänktes ned i hafsens djup!»
predikade skolmästarn, men lugnade sig småningom
och kom då genom en helt naturlig idéassociation att
tänka på läran om syndaförlåtelsen.
»Hvad är aflösning?» frågade han plötsligt den
lille uppnäste Calle, men som hans ton var hvass och
hans blick sträng, kunde gossen, hvilken dessutom
hade Jonas’ hvalfisk i hufvudet, ej genast reda
sina tankar, till stor grämelse för hans mor, som
skämdes så att hon tyckte att hon skulle sjunka genom
golfvet.
»Hvad är aflösning?» upprepade derföre skolmästarn,
höjande rösten, så att frågan nästan lät som ett
kommando.
»Vaktombyte», svarade soldaten Hurtig och reste sig.
»Ga–an–ska rik–ti–igt», bekräftade skolmästarn med en
öfvermensklig ansträngning att bibehålla lugnet och
rädda värdigheten – »ganska riktigt på sätt och vis,
ja! Det är den nya menniskan som tar vakten efter den
gamle Adam ... Du tycks vara litet bortkommen i din
katekes, du, Calle, också! Men jag skall göra dig en
annan fråga:
»Hvem var Moses?»
»En god och trogen häradstjenare, som förde Israels
folk utur Egyften ...»
»Hvad gjorde Moses, kan du säga det?»
»Han – han brände upp en gjuten kalf och slog sönder
två taflor.»
»Hvad var det för taflor.»
»Lagsens taflor med de tio budorden, tre på den ena
och sju på den andra. Han gjorde se’n två andra
taflor.»
»Ser du, jag visste nog, jag, att du skulle kunna
svara. Nå, säg mig nu, hvar förvarades dessa taflor?»
»I helga förbundets ark.»
»Riktigt! Fanns det mer i den arken?»
Calle behöfde taga sig en stilla funderare på den
saken, och under tiden fick Per Johan tag uti en
tråd i sina tankars trassliga härfva och frammumlade
försigtigt namnet »Noach» och då han ej blef motsagd,
började han oombedd nysta ur sig: »Och der fanns
allehanda fåglar under himmelen och krälande djur
på marken och fänad, som icke kunde lefva i vattnet,
man och qvinna, ett par af hvarje ...»
Men nu brast skolmästarns tålamod helt och hållet och
han utbröt: »jag önskade att du så visst vore en som
kunde lefva i vattnet, ty dum är du som en nors!»
Och dermed vände han Per Johan ryggen och afslöt
förhöret, som varit så föga uppbyggligt, hastigt och
buttert samt lemnade kyrkan mycket mindre värdigt än
han dit inträdt.
Men i hela församlingen spred sig ryktet om detta
förhör, och det sade alla, som bevistat det samma,
att något märkvärdigare hade de aldrig varit med om.
Anderson-Edenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
