Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnan på Jungshoved. Skiss af J. O. Åberg. - Ystad. H. A. W. Ln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oro, som marterade honom. Då han ändtligen lemnade
salen och med osäkra fjät närmade sig tornkammaren,
der hans hvilobädd stod, kände han sig ännu icke
tillfredsställd. Han tänkte på att rida ut för
att förströ sig, men äfven detta behagade honom
icke. Midnatten var redan förbi och morgonrodnaden
spred ett sällsamt skimmer icke blott öfver rummets
enkla möblering, utan också öfver höfdingens jernhårda
drag, hvilka, oaktadt det ymniga pokulerandet,
likväl ännu bibehöllo något af det trots, som utmärkte
honom. Han försökte att sofva. Nej, det var omöjligt;
den vedervärdiga spåqvinnan stod framför honom,
tyckte han, och han förnam tydligt det skärande i
hennes stämma, då hon uttalade dessa ord: "på fjerde
dagen härefter."
Han måste hafva luft, det blef honom för qvaft i
tornrummet. Med ett språng störtade han från bädden
till fönstret, och först när den svala morgonvinden
spelade kring hans tinningar kände han sig något
stärkt. Han inandades de svala fläktarne med en
njutning sådan han icke på länge erfarit, och han
tyckte att den gnagande oron småningom lade sig i
hans bröst.
"I dag skall en afdelning gå ut för att söka efter
Sven Påfvelsson", mumlade han, och denna tanke
tröstade honom betydligt. "Jag har låtit kungöra
i alla kyrkor häromkring, att jag satt ett högt
pris på hans hufvud. Han skall ej längre undgå min
hämd. Tuchsen och Rostgaard äro icke så farliga,
men for den listige göingebon hysa alla respekt. Jag
vill sjelf anföra truppen och ej återkomma förrän jag
fått partigängaren i mitt våld. Men det är ju sant",
afbröt han sig sjelf, "gäster komma ju hit i dag
för att dricka en bägare för den lurade spå ..."
Meningen blef aldrig uttalad, en kula afklippte
den. Den trotsige borghöfdingen låg med krossadt
hufvud i tornrummet. Men från den lilla busken i
skogsbrynet reste sig, icke en qvinna, utan en karl,
och kring hans läppar lekte ett
bittert hån, då han utropade, i det han, svingande
studsaren öfver sitt hufvud, försvann i skogen:
"I ditt öfvermod satte du ett pris på mitt hufvud;
men du glömde, att fosterlandskärleken är stark nog
att krossa de tyranner, som vilja slå den i bojor."
Från slottet utströmmade en väldig skara knektar och
August von N. var i spetsen för dem. De vägleddes af
den nye soldaten, som påstod att han sett åt hvilket
håll mördaren flydde. Ifrige att hämnas sin höfdings
död följde de honom långt in i djupaste skogen, men
der blefvo de omringade af snapphanar och ledo ett
svårt nederlag. Den nye soldaten hade med afsigt fört
dem dit, men då han kämpade i böndernas led blef han
skjuten af knektarnes anförare, Elisabeths brudgum.
Sjelf föll denne snart dödligt sårad i snapphanarnes
händer, men öfverlemnades åt de sina. Innan
han bortfördes sade Sven Påfvelsson till honom:
"Ni ser nu att spåqvinnan hade rätt", och han fortfor,
när den sårade betraktade honom med förvåning,
"spåqvinnan var jag; er höfding ville gifva guld
för mitt hufvud; jag gaf honom i utbyte en smula bly;
vi äro nu qvitt. Så skall det också gå hvar och en,
som vill taga mitt hufvud."
Och detta är sagan om den ryktbare Sven Påfvelsson,
hvilkens namn länge lefde på böndernas läppar. Han
var en frihetshjelte, sade somliga; han var en
stråtröfvare, sade andra, utan att dervid besinna,
att det just var hans motståndares grymhet och
falskhet, som tvungo honom att intaga den ställning
han hade. Hans bragder voro många; historien förvarar
några, och bland dessa den här ofvan berättade, der
sjelfhämden tvang honom att blifva mördare. I folkens
sägner, i synnerhet på Seeland, der han var den
förnämste partigängaren, skildras han såsom böndernas
och de förtrycktas stöd. Men hvad som är säkert, det
är, att han var ett plågoris för svenskarne och en af
Carl X Gustafs, liksom längre fram i tiden hans sons,
Carl XI:s, ihärdigaste motståndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
