Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blicken är menniskan. G. - Då man är poet. E. S-dt. - Blombord med konstgjordt springvatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i detta fall endast erinra om den roll, som
den öfvertalige personen vid ett spelbord alltid
utför. Bland våra personliga bekanta finnas ganska
många, hvilka, ehuru ingalunda stående på bildningens
lägre trappsteg, omöjligt kunna frigöra sig från
tron på en "ond blick" hos den, som t. ex. tittar
i hans kort. Vanligtvis är det till mer framskriden
ålder komna fruntimmer som den "onda blicken" och
andra trolldomsmedel tillskrifvas. Det är svårt
att förklara hvarifrån denna vanvettiga öfvertro
kommit. Säkert är att den förorsakat mycket ondt och
många ledsamheter. Men den har äfven gifvit anledning
till rätt komiska händelser. Författaren hade två
studentkamrater, hvilka båda voro flitiga och kunniga
unga män, men hvilka ej kunde öfvervinna sin tro på
"gamla gummors onda ögon". Detta gick så långt,
att båda, då de skulle gå och tentera, men strax
utanför porten mötte ett äldre fruntimmer, vände om,
fullt och fast öfvertygade, att de hade att vänta en
"kuggning" hos professorn. De dröjde några dagar innan
de begåfvo sig ut i samma ärende, men som det nästan
är omöjligt passera en gata i Upsala utan att möta ett
eller annat äldre fruntimmer, så mötte de ett sådant
äfven nu, hvarvid den ene beskedligt vände om, medan
den andre, af dessa motgångar bragt till förtviflan
och ursinne, fattade den gamla frun under armen och
förde henne, trots hennes protester, med sig till
professorns port, der hon ändtligen slapp lös, halfdöd
af förskräckelse. Studenten blef godkänd i tentamen,
men fick sedermera parera polisen för öfvervåld på
allmän gata. – Den andre sköt upp sin tentamen af
samma orsak den ena månaden efter den andra, till dess
slutligen en vän arrangerade så, att patrullerande
studenter höllo hans väg till professorn fri från
"onda blickar", då tentamen ock lyckades honom så väl,
att han tog högsta betyget ...
En motsats till den "onda blicken" bildar den
sympatiska, som alltid väcker ett angenämt och
välgörande intryck. Ett godt och kärleksfullt uttryck
erhåller blicken genom att ögats pupill är liten;
den förut åberopade Carus anmärker
äfven, att det fjortonde och femtonde århundradets
målare, hvilka utmärkte sig för känslodjup och
innerlighet, gåfvo åt sina engla- och helgonfigurer
helt små pupiller, liksom kände de dunkelt – fullt
medvetna derom voro de icke – att det sensibla
uttrycket af andlighet derigenom förhöjdes. Lika
allmän, som tron på den "onda blicken" är, lika
allmän, om än mindre uppmärksammad och mera sällan
röjd, är tron på den "lyckobringande" – något,
som hvar och en af våra läsare helt visst snart
skall upptäcka, om undersökningar i denna riktning
anställas.
Äro öfre ögonlocken breda och försedda med långa
ögonhår, så får blicken derigenom ett likgiltigt,
matt, tungt, dystert, melankoliskt eller svärmiskt
uttryck. Ett oroligt blickande än åt ett håll, än åt
ett annat, i förening med ofta upprepade blinkningar,
anses i allmänhet som skylt för en dolsk, ojemn
och oädel karakter, på samma gång som den girige
deri röjes. Ju mera iris döljer sig under de öfre
ögonlocken, desto lugnare, desto mindre deltagande,
desto allvarligare, vemodigare och smärtfullare är
blicken.
Underbar är blicken ur ett barnaöga, och sant säger
skalden:
"Uti barnets leende blick
öppnad för oss är himlen".
Det är redan anmärkt, att de olika själstillstånden
i synnerhet betecknas genom blickens egendomliga
art. Hvarje menniska har ock en för henne ensam
karakteristisk blick, och aldrig blir heller
t. ex. ett porträtt fullkomligt likt, om det icke,
åtminstone i viss mån, återgifver just denna
egendomliga blick, hvilken, så att säga, belyser
ansigtets öfriga partier. Lägger man härtill den
säkert af hvar och en vunna erfarenheten angående
en ögonstråles mäktiga inverkan på andra lefvande
varelser – menniskor så väl som djur –, så har man
allt skäl att med Carus säga:
"Blicken är menniskan".
G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
