Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen. (Forts. fr. sid. 111.) - De fredlöses borg. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stek eller pastej. Han förhärdade sig derföre och
förstockade sitt hjerta, tog sin stora förskärarknif
och rusade i full fart till trollslottet för att
verkställa befallningen.
Den unga drottningen, i stället för svar, räckte fram
sin svanhvita hals och sade:
»Tagen mitt lif, såsom j hafven tagit mina små barns,
jag längtar efter morgonrodnad och ljusan dag!»
(Hon trodde, stackars liten, att de små voro mördade
och uppätna af den grymma enkedrottningen.)
Men munskänken, hvars mod under tiden bortdunstat,
gömde den unga drottningen och gaf hennes kräsmagade
svärmor en ung råbock i stället till middag, hvilken
hon utan misstroende mumsade uti sig med samma aptit,
som hon mumsat i sig lammet och hinden.
När nu jättesan var både mätt och lugnad på allt sätt,
traskade hon ned på borggården, inom sig uppgörande
huru hon skulle mottaga konungen och berätta huru
vargarne ätit upp hela hans familj.
Bäst som hon gick der, mätt och förnöjd, hörde hon
liksom ett barns gråt och qvidan ur jorden bredvid
slottsmuren. Hon
kände genast igen rösten och ropade med full hals,
att det var Morgonröd och Ljusandag och att man
bedragit henne, hvarvid hon höll sig för magen och
svor en förfärlig hämd. Hon lät nu rulla fram en
stor tunna på borggården och fylla den med ormar,
snokar, ödlor och paddor, derefter lät hon hämta den
unga drottningen och hennes barn samt binda dem till
händer och fötter. Men just som man skulle stoppa in
de stackars offren i tunnan, sprängde konungen in på
borggården.
»Hvad gören j här?» ropade konungen med dundrande
röst, så att slottsmurarne skälfde, »hvad tagen j er
till?»
Då blef den gamla jätte-drottningen så rädd, att hon
for in i tunnan, så det hväste och fräste om henne,
och de giftiga djuren åto upp henne genast.
Ingen hade mod att säga konungen hela sanningen,
och icke frågade han heller, emedan han var nöjd,
att slippa höra den. Emellertid gaf han sin gemål
och barn stora famnen, belönte munskänken och anlade
för ordningens skull några veckors hofsorg efter
enkedrottningen samt lefde sedan både länge och väl
tillsammans med sin sköna gemål och sina om möjligt
ännu skönare barn, Morgonröd och Ljusandag.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
