Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Dikt och verklighet. Ebbe.
- En millionärs minne. Anderson-Edenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mig tycks dock, mitt val jag bör rosa;
ty om mellan lurande skär
på insjön jag styrde min kosa
till grönskande kusterna der, –
och så jag tillbaka mig såge,
se’n målet jag nått för min färd, –
hur ödslig ej insjön då låge
och stranden, der nu är min verld!
Nu åter, då blicken jag vänder
med anande längtan ibland
långt hän till de motsatta stränder,
som framstå vid himmelens rand,
syns skogen, af solen bestrålad,
blott skifta i guldfärg och grönt
och utsigten nästan som målad
och allting på taflan är skönt.
Ty här, som betraktare fången,
min lyckliga bostad jag fick:
hvad gör väl min plats i salongen,
om dramat blott tjusar min blick!
Fast marken är torftig och föga
till gengäld åt odlaren ger –
naturen ju fängslar mitt öga,
och landskapet mildt mot mig ler.
Ebbe.
En millionärs minne.
Till Göteborg anlände någon dag år 1816 en yngling,
utan annat kapital än en kraftig vilja, parad med
ärligt uppsåt, en senstark arbetskraft och en enskilt
mans vunna förtroende: denne ynglings namn var Sven
Renström. År 1869 den 26 Juni afled i samma stad en
»af dess mest framstående män», såsom det oemotsagdt
hette, en gammal ungkarl, en gubbe om nära 76 års
ålder, efterlemnande en förmögenhet af omkring tre
millioner riksdaler: det var samme Sven Renström.
Sven Renströms minnesvård på Nya Kyrkogården vid Göteborg.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
Tidrummet, som ligger mellan dessa begge angifna
år, har denne Sven Renström inom området för sin
verksamhet utfyllt med en lefnadssaga, som väl
förtjenar att begrundas af samtliga hans landsmän,
en saga, hvilkens innehåll väl lätt kan tänkas,
då man jemför dess början med dess slut, men om
hvilken det dock bör särskilt anmärkas, att det är
en saga om arbete och omtanke, en saga om flit och
orubbligt ordningssinne samt derjemte en saga om
sällsynt försakelse för egen del och öfvervägande
välvilja för andra.
Två äro hufvudvilkoren för allt arbetes framgång:
flit och ordning. Ihärdighetens kraft visar den utan
återvändo fallande vattendroppen: sjelfva klippan
urhålkas slutligen. Ordningens betydelse visar skalden
i sina bekanta och sanna ord: »Oordning liknar ett
ur utan visare – det går och går, men ingen vet hvad
tiden lider.»
Oftast ligger hemligheten af lifvets lycka i en
rätt uppfattning af dessa vilkors betydelse; och dem
förutan bygger ingen sin framtids hus på säker grund.
Bättre än de flesta hade Sven Renström uppfattat saken
så, och hela hans långa lefnad och stora lifsbedrift
blefvo en glänsande illustration till denna enkla
sanning. Han hade sin glädje af arbetet, en rastlös
verksamhet, lika mycket som en prålfri enkelhet,
voro hans själs behof. Detta var honom
dock icke nog: det var hans hjertas behof att sedan
med sitt arbetes frukter skapa andras glädje.
Det värmer sinnet och väcker en stärkande känsla
att närmare betrakta bilden af en sådan man och att
med tanken följa den arbetets väg han trampat. En
sådan syn bjuder vår tid ej ofta, åtminstone allt för
sällan, på. Den slags ärbarhet, som blickar oss till
möte ur hans ögon, den slags rättframma enkelhet,
fri från all tom flärd, som talar till oss ur hela
hans väsen, kallas nu för tiden »gammaldags», och
detta innebär en betecknande dom öfver många och
mycket, som nu segla för förliga vindar och omsusas
af dagens pris. När man med beundrande blickar och
glada utrop följer den granna såpbubblan, som under
mångskiftande färgbrytningar stiger mot solen, har
man sällan ett ögonkast åt den grå och fula jordbit,
på hvilken man trampar. Men när bubblan brustit och
visat sitt tomma intet, då bär kanske den föraktade
mullhögen en ymnig säd, som böljar för vinden och
lemnar rik lön för odlarens möda, eller en grön
gräsmatta, på hvilken blicken med välbehag kan hvila
och stärkas, eller en grupp doftande blommor, som
glädja och lifva sinnet. Det är dock helt naturligt,
att de egenskaper, som utgöra grundstommen till en
Sven Renströms karakter, skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0181.html
