Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXIII. Jöns Jacob Berzelius. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett fosterländskt Bildergalleri.
XXXIII.
Jöns Jacob Berzelius.
När visar menniskan bättre sin höga börd, än då
hon vid snillets fackelsken med tankens häfstänger
bryter sig väg in i naturens verkstad och der tyder
dess gåtor, det som förut endast syntes såsom genom
ett otydligt glas för mensklighetens blick – då hon
förmår att underkasta sig och göra sig underdåniga
dessa den yttre naturens krafter, hvilka menniskorna
förut betraktat som väldiga, farliga, dunkla makter,
obetvingliga som ödet? Med fog må vi uppställa
dessa lycklige döde som furstar i mensklighetens
Pantheon. Och bland de främste der inom helsar hela
den bildade verlden svensken
Jöns Jacob Berzelius, som föddes den 20 Augusti 1779,
året efter Linnés död, på landtgården Vesterlösa
i Väfversunda by, Roxlösa socken af Dahls härad
i Östergötlands landskap. Det sköna Omberg stod
som skyddsvakt vid hans vagga; Vettern och Tåkern
höllo sina speglar för den nejd, som möttes af
den piltens första blick, hvilken skulle blifva
»blomsterkonungens» efterträdare i naturvetenskapernas
rike, fastän hans föräldrar blott voro läraren vid
Linköpings gymnasium, Samuel Berzelius, och Elisabeth
Dorothea Sjösten, den förre tillhörande en fattig,
från bönder utgången prestslägt. Redan vid fyra
års ålder förlorade den lille Jacob sin fader, men
fick en ny i kyrkoherden Ekmark, som gifte sig med
modern, hvilken dock snart bortrycktes af döden. Han
fick emellertid fortfarande vistas hos styffadern,
som sjelf, älskande naturvetenskaperna, jemte
informatorer meddelade Jacob och dennes styfbröder
undervisning. Några synnerliga framsteg gjordes likväl
icke, och bekymmer
hystes särskilt öfver den tröge Jacob, hvilken
dock kunde med sina frågor förvåna styffadern, då
denne någon gång riktade gossens uppmärksamhet på
skapelsens under. Det var vid ett sådant tillfälle
Ekmark utropade om barnet: »Jacob, du har anlag att
träda i Linnés fotspår – eller i Cartouches. Jag
hoppas, att du har Gud för ögonen, så gör du säkert
det förra.» Och det gjorde han.
År 1791 ingick Ekmark för tredje gången äktenskap,
då Jacob med sin syster lemnade styffaderns hus och
flyttade till sin morbroder och förmyndare, löjtnant
Sjösten i Väfversunda, hvilken skickade honom 1793
till Linköpings gymnasium. Här visade han samma
brist på flit som förut, men hans goda hufvud halp
honom likväl framåt. Ferierna tillbragte han till en
början i morbroderns hem, der han dock ej trifdes,
på grund af ovänskap med kusinerna, hvarföre han
beslöt att söka sig kondition och äfven fick sådan
hos en hemmansägare Borre i Norrköpingstrakten, för hvars
tvenne söner
han blef informator. Fyra riksdaler och ett par
ljusblå ullstrumpor var lönen, och till bostad
fick han en kammare, som tillika användes till
potatiskällare. Borre plöjde sjelf sin jord, och
hans söner voro halfvuxna drängar, hvilka hellre
arbetade på åker och äng med sin far, än de sutto
i studerkammaren med sin informator. Denne fick
äfven smak för landtlifvets sysselsättningar och
tjenstgjorde om vintern som vedhuggare, desto hellre
som han endast på det sättet kunde få bränsle till
sitt rum, ty Borre ansåg, att det icke behöfde eldas
upp mer, än nödigt var för att skydda potatisen ifrån
att frysa.
Jöns Jacob Berzelius.
Berzelius hade hittills haft en svag kropp, men här
blef han härdad, så att han kunde, då han efter ett halft
år återsåg kusinerna Sjösten, taga ett nappatag med
dem, som ingaf dem aktning. Under sitt vistande hos
Borre kom han i tillfälle att under en af sina gamla
lärares ledning fullfölja sina älsklingsstudier,
och han beslöt nu att välja den medicinska banan,
i stället för att bli prest. Detta beslut stärktes
efter hans återkomst till Linköpings gymnasium af
läraren Hornstedt, hvars gunstling Berzelius blef. I
sin ifver afskref han nu med egen hand största delen
af Linnés Fauna, ty han hade icke råd att köpa detta
arbete, och i sällskap med en kamrat, Nathell, var
Berzelius nästan dagligen ute på exkursion. På det
fältet var han icke lat. De andre lärarne tyckte dock,
att deras läroämnen väl mycket försummades, och då
Berzelius om sommaren 1796 lemnade gymnasium, gick
det honom på samma sätt som Linné: han fick klena
afgångsbetyg, hvari det bland annat hette,
att »Berzelius med lyckliga naturgåfvor förenade mindre
goda seder och vore en yngling af tvetydigt hopp». På
hösten samma år blef han inskrifven som student i
Upsala, men egnade sig äfven der föga åt studierna,
med undantag af de moderna språken. Andra året
tillbragte han på kondition hos en ryttmästare
v. Ylen i Östergötland, men återkom till Upsala på
hösten 1798, då en vändning inträdde i hela hans lif:
han började studera kemien.
Afzelius var då professor i kemi vid Upsala
universitet och Ekeberg adjunkt samt laborator. Den
förre föreläste dock för tillfället om mineralogi och
den sednares enskilta lektioner hade Berzelius ännu
icke råd att bevista. Föreläsningarne beledsagades
på den tiden ej med upplysande experimenter och
undervisningen på laboratorium var ej den bästa. Innan
han fick tillgång dit, måste han lära sig utantill en
tysk handbok för apotekare, hvilken utgjorde två band
och blott var ett register öfver ämnen, som tillhöra
medicinen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0205.html
